NYA TIDER. Ute som jag var på en stärkande promenad skådade jag följande scen: Ett gråtande barn i treårsåldern, och en fader på huk ett par meter från barnet i fråga. Ej på kramavstånd.
Ungefärligen följande dialog utspelade sig:
Barnet: Snyft, gråt, skrik.
Pappan: Men jag har ju förklarat för dig att glass innehåller miljöfarliga ämnen?
Barnet: Snyft, gråt, skrik.
Pappan: Men nu tycker jag nog att du är övermåttan omedgörlig ändå. Anser du alltså att kadmiumkarbonat är ett ämne som är okej? Vad händer när ett sånt ämne träffar havets sköra maneter?
Barnet: Snyft, gråt, skrik.
Pappan: Jag gick ju igenom miljöförstöringen med dig igår innan läggdags. Har du plötsligt glömt allt?
Barnet: Men… jag vill ha glass! (ny gråtattack)
Pappan: Det här är ändå ganska typiskt dig. Du ger i vanlig ordning faktaresistensen ett ansikte! Och så blandar du in KÄNSLOR i diskussionen också. Du vet väl att känslor är irrationella? Känslor står för det kvinnliga och dåliga, logik står för det manliga och goda, det har vi ju gått igenom så många gånger? Gråt kan i sig inte framkalla glassar på löpande band och så vidare? Ska det vara på det här viset får du INTE låna pappas surfplatta i eftermiddag, och jag kommer INTE att lära dig avancerad Java-programmering på söndag som jag tidigare utlovat.
Barnet: Snyft, gråt, skrik.
Ja, så lät det. Jag måste erkänna att jag saktade ned på stegen en smula för att suga i mig så mycket av detta intressanta samtal som möjligt.
När jag passerat, och endast hörde pappans förvånat besvikna röst och barnets gråt i form av ett svagt bakgrundsljud, därtill blandat med bullret från den passerande trafiken på Ystadvägen i Malmö, började jag att fundera över vad jag just varit med om.
Det slog mig att jag hört liknande samtal väldigt många gånger de senaste femton åren, men före dess – aldrig. Förr i tiden ansåg man nämligen att barn var barn, och inte som nu, att barn är vuxna, bara lite kortare och snorigare.
Jag är ju naturligtvis med ålderns rätt lite gammaldags, men har ändå en viss genom åren tillägnad kunskap, eftersom jag själv har två barn, som blivit vuxna i och för sig, men även tre barnbarn i åldrar som sträcker sig från fyra till tolv år, och vilka jag träffar flera gånger per vecka.
Självklart kan man inte jämföra min ringa erfarenhet med den enorma nivå av klokskap som dagens synnerligen välinformerade föräldrar har, men i mina amatörmässiga ögon såg det ändå ut som om det lilla barnet i dialogen jag beskrivit ovan mest tycktes behöva en kram och kanske rentav lite förståelse för det plötsligt uppkomna – om än något irrationella och onödiga – suget efter glass.
En kram tror jag hade funkat bättre än en diskussion. Till yttermera visso en diskussion som i mina öron lät ojämlik. En fader i trettioårsåldern, förmodligen med några års universitetsstudier i bagaget, diskuterar på en relativt avancerad nivå med ett barn på endast tre år, ett barn som tvivelsutan fortfarande endast står i begynnelsen av sin intellektuella och emotionella utveckling.
En ojämn kamp, som barnet är dömd att förlora. Redan från början torde ju saken i praktiken vara avgjord: den intellektuellt överlägsne fadern sopar banan med det treåriga barnet, som för endast två år sedan formade sina första ord, och då dessutom passade på att ta sina första stapplande steg utan att omedelbart falla till golvet med en dov duns – med efterföljande smärta och tårar som ackompanjemang.
Barnet får även lära sig att dess reaktion – känslor – är fullständigt fel. Nej, så länge du inte via logiska argument kan övertyga din motpart – i detta fall, din egen far – om att du verkligen förtjänar en glass så är du körd.
Känslor är ju jättefjantiga som sagt. Att man har känslor visar att man inte är nånting att ha. Här gäller det så klart att tydligt förklara för barn – som ju tycks fulla av känslor, med tanke på all den skratt och gråt de producerar per dag – att de är inne på helt fel väg, och att logik och rationalitet och argumentation är den rätta vägen.
Utvecklingen har med andra ord gått framåt rejält jämfört med när jag själv hade småbarn. På den tiden ansåg man att barn skulle gullas med, och att man till och med skulle pjata barnspjåk med dem för att möta dem på deras egen nivå. Ja, det hände till och med att man kramade dem och visade dem kärlek, vilket säkert kan upplevas förvånande i dessa tider, där stor vikt ligger vid förnuft och skarpsinne!
Nej, man förstår ju att en sådan inställning verkligen hör forntiden till, i denna nya färglösa och härliga upplysta värld, där ingenjörerna fullständigt tagit över och med fast hand styr världen mot sin sedan så länge emotsedda undergång.
Vad ska man med omoderna och ickekonstruktiva ting såsom kärlek, värme och närhet till, när det är vetenskapligt bevisat att den rationella vägen gällande fostran av spädbarn och andra ynglingar är att (på ett så ordrikt och docerande sätt som möjligt) objektivt förmedla opartisk och saklig information om sakers tillstånd, gärna med oberoende källor som stöd dessutom?
Detta är för övrigt något som den så kallade “marknaden” borde snappa upp, ty här finns massor av friska veckopengar att tjäna. Vad sägs om “Retorikkurs för barn i förskoleåldern” med ämnen som “Snacka dig till en kram” och “Manövrera ut din mamma med fejknews-baserade argument i syfte att få käka glass i stora lass”?
Efter promenaden satte jag mig i mitt lilla kontor och tittade ut över staden. Jag tänkte på den lilla flickan som grät och på pappan som pratade och pratade.
christian.wahlander@opulens.se
