LITTERATUREN. Det kommer alltid finnas läsare så länge människor är benägna att förstå världen genom berättelser. Sådant försvinner inte förrän vi kan laddas upp i en databas och existera i cyberrymden som algoritmer, skriver Christoffer Andersson.
Ibland är jag rädd att jag har följt med i XYZ-trenden och tappat tålamodet för läsning. Efter att ha läst Harold Blooms inledning till Hur läsa & varför är jag uppriktigt orolig. Flera gånger under kvällen har jag gått fram till bokhyllan, dragit handen över bokryggarna och gått därifrån igen. Satt mig med telefonen istället. Jag har en bok med mig vart jag än går, läser varje dag, åtminstone något. Jag läser långsamt, idisslar orden som Leonardo da Vinci sina målningar. Många var timmarna han kunde sitta och titta på sitt evigt ofullständiga verk, suga i sig intrycken och kontemplera, kontemplera, kontemplera. Ett konstnärligt idisslande. Den där knutpunkten mellan några litterära passage som plötsligt slår en, den underbara känsla av sammanhang som man som långsam, idisslande läsare försöker att inte ha bråttom till. Jag är rädd att tappa det. Det är alltid enklare att sätta sig med telefonen. Alltid.
Samtidigt. När Harold Bloom hävdar sin orsakskedja från läsande till tänkande kan jag bara hålla med. Jag läser inte så mycket för nöjes skull som av pragmatiska skäl: jag vill bli en bättre tänkare. Att läsa är naturligt för tänkare. Jag försöker följa min litterära orientering dit den leder, den som började i en orwellsk dystopi och aldrig slutade. Det borde inte skrämma mig att jag sitter med telefonen ibland. Jag läser ju ändå, reflekterar och förundras över hur världen kan verka så efterbliven när det finns så många tänkare som kan ackumulera sina tankar tillräckligt fokuserat för att fylla en bok. Det ger anledning att hoppas på en medveten framtid, en framtid som Bloom tror ligger hos individen och inte kollektivet – kollektivt är vi redan förlorade åt en hysterisk omsättning av njutningar (läs den lilla skriften “Reformförsök” i Strindbergs Giftas för tankegods).
Harold Bloom säger att kriget är förlorat, litteraturen förlorade och det enda vi kan göra är att plocka upp resterna av decennier av meningslös kamp och rädda vad som räddas kan av det nedtecknade arvet och bevara det. Jag tror honom inte. Jag tror inte ens att det fanns något krig. Läsning sker på infall och ingen kan önska sig kontroll över infall. Läsning är något vi utsätts för – det kommer alltid finnas läsare så länge människor är benägna att förstå världen genom berättelser. Sådant försvinner inte förrän vi kan laddas upp i en databas och existera i cyberrymden som algoritmer. Men den tiden är så avlägsen att det inte är värt någon möda att fundera över det (se dokumentären År 1 miljon – berättelsen om din framtid i SVT2). Vi är så långt bak i den orsakskedjan att när den dagen kommer är det osannolikt att vår tid kommer nämnas ens som anekdot i ett fragment av den samtidens konflikter och konsensus – som människor på ett eller annat sätt kommer hitta ett sätt att berätta om.
Jag behöver inte oroa mig. Jag har Montaigne, Rousseau, Strindberg, Voltaire, Joyce, Auerbach, Lindqvist, Almqvist, Stagnelius, Dostojevskij, Platon och Goethe för närhelst jag behöver en boost för hjärnkontoret. Närhelst jag behöver ett uttryck för förakt, sensation, hopplöshet, mani, depression, längtan, hat och pessimism och hela registret av känsloyttringar. Ingen av dem säger egentligen något specifikt om mig men de erbjuder alltid en utgångspunkt för vidare reflektion. Jag behöver inte undertrycka någonting. För bara några dagar sedan när faderskapets tvivel låg över mig öppnade jag Montaignes andra essayband och läste “Om fäders kärlek till sina barn”: det är bättre att göra sig älskad och vördad än fruktad och hatad.
Jag sitter med telefonen för att jag behöver vila huvudet, smälta all text som ligger lagrad där inne, låta idisslandet göra sitt och få någonting konstruktivt tänkt. När jag öppnar nästa bok och läser några stycken lägger jag märke till en passage som knyter an till en annan och den underbara känsla av sammanhang jag försöker att inte ha bråttom till fyller hela mitt medvetande med små rosa moln. Kanske kan jag till och med skriva ur mig någonting som förmodligen hade tagit mycket längre tid på sig om jag inte hade vågat sätta mig med telefonen en stund. Hur som helst är jag inte orolig längre.
info@opulens.se
