Slumpen är slug

ORSAKSSAMMANHANG. “Om våra försök att förklara vår värld är en kamp med slumpen, så är detta något vi är bra på att dölja för oss själva”, skriver Jakob Sjölander.

När jag skriver är det ofta i syfte att förklara. Delvis för mina läsare, men kanske främst för mig själv. Inget reder ut tankarna så väl som att skriva ned dem. Det avslöjar hur lite man vet. Jag känner mig alltid som ett geni fram till dess att jag ombeds förklara mina idéer. Men även i de fall jag lyckas få ned vad jag vill på pappret så har jag en naggande känsla att något saknas. Eller än värre – att något inte saknas, men som borde saknas. Hur fantastiskt och märkligt och chockerande det än kan låta, så är det möjligt att jag har fel. Det har hänt förut.

Problemet är (för att parafrasera Tage Danielson) att det finns långt fler sannolika förklaringar än sanna. Att något liknar det sanna betyder inte att det är sant. Men detta är bara toppen på isberget. Under ytan döljer sig en ännu mer hotfull möjlighet. Detta är att jag inte bara misslyckats att hitta sanningen, utan att det inte ens finns någon sanning att hitta. Ofta av det skälet att det jag försöker förklara styrs av slumpen.

Allt som händer kan delas in i två kategorier. Först är det som händer av specifika orsaker, det som följer lagar och regler. Med information, analys, och arbete kan vi förklara dessa. Men den andra kategorin är det slumpmässiga. Det tjänar inget till att fundera över varför tärningen landade som den gjorde, eller varför det blev klave och inte krona. Det ”bara hände”.

Tyvärr är vi människor dåliga på att känna igen slumpen när vi ser den. Kanske för att slumpens blotta existens tvingar oss att erkänna att vi inte vet. Att säga att något ”bara hände” är inte hjälpsamt, även om det är sant. Man blir inte en uppskattad krönikör genom att skriva ”jag vet inte, det bara hände, det kunde lika gärna ha blivit på något annat sätt”. Slumpen begränsar kunskap, och därmed makt, och därmed ego. 

Verkligheten är ett stort besvär när man ska förklara saker.

Ett frestande alternativ till sanningen är helt enkelt att sno ihop en förklaring, och på så vis låtsas som att slumpen inte existerar. Vi förklarar det oförklarliga. Eller misslyckas att göra det. Faktum är att det inte är särskilt svårt att förklara det oförklarliga. Det oförklarliga är på många sätt lättare att förklara än det förklarliga, eftersom vi inte behöver oroa oss om sådana petitesser som fakta. Genom att försöka göra det omöjliga överger vi verkligheten, och verkligheten är ett stort besvär när man ska förklara saker. Fantasier är mindre bökiga. Detta är skälet till att fanatiker har en sådan fantastisk självsäkerhet och förklaringsförmåga: allt kan förklaras med ”kapitalismen”, ”judarna”, ”sexismen”, ”rasismen”, eller vad som råkar vara på modet. 

Något som hjälper oss att förklara det oförklarliga är att vi lätt ser mönster även i slumpen. Detta kallas ”pareidoli”, och ansikten är särskilt vanliga exempel. Folk ser mögelfläckar som ser ut som Jesus och chips som ser ut som Winston Churchill och kratrar på mars som ser ut som smileys. På samma vis ser vi figurer i molnen, och tecken bland stjärnorna. Astrologi är fortsatt populärt, och är ett utmärkt exempel på hur vi kan tänka ut geniala förklaringar till alldeles slumpmässiga saker. 

Är samhällsstudier som att se figurer bland molnen? Den ene tittar på ett moln och ser klimatkatastrof. En annan tittar på samma moln och ser klimatdiktatur. Frågan är om ens någon av dem har rätt. Det kanske helt enkelt bara är ett moln.

Till problemet hör att det inte finns något sätt att testa vad vi tror oss se. Varje politisk situation är unik. Nog finns det likheter, men inte så in i detaljen att de kan tas som givna. Till skillnad från vad Marx påstod så upprepar sig inte historien, varken som tragedi eller fars. Och om historien för en gångs skull faktiskt upprepade sig så vore det i sig något nytt.

Exakt vad slumpen är kan diskuteras, men en typisk egenskap är att småsaker kan få inflytande långt bortom dess storlek. En kula i hjärtat på en världsledare kan orsaka ett världskrig, en mutation i ett kinesiskt fladdermusvirus kan orsaka en pandemi. Blaise Pascal, den franske sextonhundratalsfilosofen, skrev att världshistorien hade tagit en helt annan riktning om Cleopatras näsa varit lite kortare. Pascals fras inspirerade titeln på min senaste bok: Cleopatra’s Nose: Randomness in History.

Våra försök att förklara vår omvärld kan få tragiska konsekvenser. Särskilt om folk tar försöken på allvar. De som tror att de förstår tror ofta att de kan kontrollera. Sådant leder lätt till att de bestämmer sig för att de är bättre lämpade än andra att styra samhället. Lagar, traditioner, och oliktänkande rensas utan samvetsbetänklighet bort, då de ju har ”fel”.

Om våra försök att förklara vår värld är en kamp med slumpen, så är detta något vi är bra på att dölja för oss själva. Slumpen är slug och låter oss gärna tro att vi vunnit. Sedan sparkar den plötsligt omkull de korthus vi byggt utav idéer. Samtidigt verkar det inte som att vi har något större val – det ligger i människans natur att fortsätta bygga korthusförklaringar. Hoppet ska ju ha varit det enda som blev kvar i Pandoras ask, vilket är skälet till att det är det sista som överger människan. Och ibland lyckas vi trots allt med våra förklaringsförsök. Om detta är tur eller otur vet jag inte, eftersom det uppmuntrar oss att försöka igen.