REFLEKTIONER. Gunnar Lundin reflekterar över hur möten med offentliga personer i verkligheten kan få en att se något annat än vad som förmedlats i medierna. Att verkligen se!
En gång såg jag Olof Palme.
Palme hade hållit valtal i Kista centrum och kom nu skyndande i sensommarsolen uppför det sluttande utomhustorget på väg till bilen och chauffören.
Det var en individ som jag visserligen kände igen men som samtidigt var främmande för mina föreställningar – bildade av tv och tidningar.
Sättet att med handen nonchalant svepa bort hårtesten som fallit ner i pannan, den rullande atletiska gången, fysiken hos en officer (eller adelsman) som orädd skulle anta en utmaning på duell, karisman som det entusiastiska eller bara nyfikna entouraget gav. För dessa människor var han historiens ande materialiserad i en person, som Hegel sa om Napoleon.
Det var en bild vid sidan om politiska åsikter och utan den kausalitet som gör att vi ser vad vi lärts att se.
Den var sann. Den visade bara en bit av Olof Palme och hur människor beter sig, något som på trots av alla förändringar är sig likt.
Även Carl-Johan Malmberg, vars Proustbok jag nyss läst, har jag sett bara en gång.
Han kom utstudsande ur en butik på Kungsgatan och fortsatte med samtidigt tunga och spänstiga kliv upp mot Hötorget. Han var sportklädd och lätt igenkännlig bland alla kavajer och slipsar. Synen kastade omedelbart ljus på hans artiklar i Svenska Dagbladet. (Och i brist på beundrare gav jag honom karisma.) Och det förklarar hans förändrade livssyn i boken om Proust. Under ett livs Proustlektyr hade Marcels promenad med Mercuri vingar undgått honom. “Det är först nu, när jag själv har fått svårt att gå och inte som förr kan röra mig fritt på gator och torg – som om jag hade vingar! – som jag verkligen ser uttrycket Mercury vingar i passagen här.”
info@opulens.se
