ESSÄ. “För många inklusive mig själv är det svårt att se att Vetenskapen skulle vara orsaken till allt gott, om man bortser från det som är direkt knutet till hälsa och teknik”, skriver Carsten Palmer Schale.
Den ständiga debatten om tillämpningen av ”vetenskapliga metoder” bortom deras lämpliga områden fortsätter och förstärks – inte minst i USA. Debatten handlar i första hand om skillnaden mellan naturvetenskap och icke-naturvetenskap, något som mer än ofta börjar koka under ytan också här i Sverige. I egenskap av såväl ursprunglig naturvetare som humanist – främst samhällsvetare – är jag i högsta grad en intresserad iakttagare. Om ett visst synsätt (med dess metod) är så att säga motiverat på det ena fältet, är detta inte alls lika självklart på det andra. Vad som förefaller särskilt hett på andra sidan Atlanten är kritiken av vetenskapstänkandet (av science, naturvetenskapen) i sig: att science alltmer tenderar att omvandlas till just scientism, alltså att den försöker inkorporera fält där den inte hör hemma (detta är en strömning som finns även i Sverige hos exempelvis Humanisterna och de ”religiösa ateisterna”).
Därför hävdar till exempel kemisten Peter Atkins att naturvetenskapens förutsättningar och arbetssätt är universella. Det finns helt enkelt ingen kunskap utanför naturvetenskapen.
Men som några analytiska filosofer har påpekat, är ståndpunkten att sätta ett likhetstecken mellan naturvetenskap och all vetenskap en logiskt inkoherent position, eftersom vetenskapen själv inte kan uppvisa ett enda skäl till varför vetenskapen är sann. Eller mer exakt: att påstå att all kunskap är ”scientific” – det vill säga ett resultat av kunskap vunnen genom naturvetenskapliga metoder – är i sig inget hållbart vetenskapligt argument, utan underminerar snarare påståendets eget anspråk. För att kunna etablera en teoretiskt grund för vetenskaplig kunskap måste vi vända oss till filosofin. En sådan grund inrymmer bland annat för-sant-hållandet att universum är ett ordnat och begripligt system: en idé som har sina rötter i den judiskt-kristna teologin och i den antika grekiska filosofin. Men detta utgör inget vetenskapligt fynd, utan demonstrerar endast en teoretisk bas som möjliggör en viss typ av vetenskap och i vars ljus vetenskapsmän försöker hitta lösningar på motstridiga fynd och teorier.
Distinktionen mellan filosofi och science blir blixtbelyst när vi hävdar att upplysningens huvudfigurer, såsom Descartes, Locke och Kant, var “scientists.” Alldeles uppenbart var många av deras aktiviteter ”vetenskapliga” i dagens mening, men lika många handlade snarast om filosofi. Descartes gav till exempel bidrag till matematiken, fysiken, biologin och filosofin. Det mesta han presterade inom fysiken och biologin var dock felaktigt, och om han inte samtidigt hade varit filosof, skulle vi kanske inte ens kommit ihåg honom idag. Det är hans insatser inom matematiken, metafysiken och epistemologin som numera garanterar honom en välförtjänt plats i tanketraditionen.
Faktum är att Descartes filosofi i stor utsträckning bidrog till att grunda den moderna vetenskapen. Men hans huvudpoäng om begriplighet var ett resultat av hans tvivel. Efterföljare av rang, såsom Locke och Kant, vilka satte ett frågetecken efter vissa av Descartes resonemang, höll ändå med om att det viktiga fanns i epistemologin, inte i naturvetenskapen.
Science och moral
Harvardpsykologen Steven Pinker (Science Is Not Your Enemy. An impassioned plea to neglected novelists, embattled professors, and tenure-less historians, New, Republic, August 7, 2013) skriver dels att “the worldview that guides the moral and spiritual values of an educated person today is the worldview given to us by science”, dels att “the moral worldview of any scientifically literate person – one who is not blinkered by fundamentalism – requires a radical break from religious conceptions of meaning and value”.
Uppriktigt sagt är det omöjligt för mig att föreställa mig hur naturvetenskapen på egen hand skulle kunna bidra med svar på ens de enklaste moralfrågor – till exempel huruvida det är rätt eller fel att skattefuska eller om det är berättigat att använda våld i självförsvar.
Självklart håller jag med om att naturvetenskapen ofta avtäcker förunderliga ting i vårt universum. Så var det redan när jag som ung kemistudent tittade i ett mikroskop eller avläste ett pH-värde. Båda erfarenheterna skänkte skönhetsupplevelser. Men det var inte kemin som talade om för mig vad som var vackert eller underbart eller förunderligt. Min estetiska syn på naturen och dess underverk kom snarast till mig genom läsning av poesi och betraktande av konst. Musiken spelade också stor roll.
Vidare hävdar scientister ofta att naturvetenskapliga upptäckter har omöjliggjort viss religiös tro genom att bevisa uppenbara fel – exempelvis i fråga om universums ålder – varför all religiositet skulle förbrukat sin auktoritet. Men det finns ingen logiskt nödvändig förbindelse mellan de två synsätten. Vetenskapliga resultat kan generellt sett inte sägas underminera religion eller moral. Jag känner för övrigt inte någon kompetent naturvetare – och jag känner ett flertal – som med utgångspunkt i naturvetenskapen kan formulera en hållbar moralisk argumentation för hur man uppnår själsligt lugn. Däremot är det möjligt att människor som helt saknar kunskap om naturvetenskap kan prestera just en sådan argumentation.
För övrigt var utilismen, som utgör standardmoralen för scientisterna, välutvecklad redan innan vi kände till exempelvis evolutionen, DNA, jordens ålder, radioaktiviteten, relativiteten och kvantmekaniken. Det förefaller mig därför som om scientister, som vill hävda att utilismen är ett resultat av naturvetenskapen, är ute på hal is. Normativ etik på naturvetenskaplig grund ter sig för mig överhuvudtaget som en skvader, såvitt man inte använder naturvetenskapen som grund för att formulera exempelvis mänskliga – individuella och kollektiva – behov. Frågan om bör och kan är dock, det medger jag gärna, en aning knivig, för att uttrycka det milt.
Att se vetenskapen som källan till allt som av scientister befinns gott
Naturvetenskapsentusiaster har en tendens att ge vetenskapen äran för allt gott som uppnåtts i den moderna världen. Tidigare nämnde Pinker skriver till exempel att:
“The numbers show that after millennia of near-universal poverty, a steadily growing proportion of humanity is surviving the first year of life, going to school, voting in democracies, living in peace, communicating on cell phones, enjoying small luxuries, and surviving to old age.”
För många inklusive mig själv är det svårt att se att Vetenskapen skulle vara orsaken till allt gott, om man bortser från det som är direkt knutet till hälsa och teknik. Vad gäller den offentliga utbildningen, den relativa freden och demokratin kan det kausala sambandet lika gärna, och troligtvis, vara det omvända. En fredlig, demokratisk ordning och en läskunnig befolkning skapar de villkor under vilka Vetenskapen kan verka, snarare än att de skulle vara konsekvenser av science per se.
Samme Pinker ger också science äran för att ha satt stopp för det onda, vars rötter förr i tiden fanns i religionen: “human sacrifice, witch hunts, faith healing, trial by ordeal, and the persecution of heretics.”
Sanningen, eller åtminstone en stor del av den, är att både de intellektuella argument och de avgörande praktiska steg som ledde till dessa förändringar i det västerländska samhället till stor del faktiskt var religiösa, närmare bestämt kristna. De som försöker pådyvla religionen en myckenhet ondska skulle därför bli mer trovärdiga om de samtidigt lyfte fram det som varit och blivit bra under just religiösa praktiker.
Ett av scientisternas mer ambitiösa mål, framför allt i USA men alltmer också här i Sverige, är att kunna tillämpa naturvetenskaplig metod även inom humaniora. Detta gäller exempelvis inom litteraturen, konsten och musiken. Nu är det ju redan så att humanister ofta har hämtat inspiration från naturvetenskaperna, även om de alltjämt, åtminstone ställvis, har stretat emot allt vad hypotetiskt-deduktiv metod och ultrapositivism skulle innebära om science av detta slag skulle tillåtas råda oinskränkt. För övrigt är inte heller här någonting nytt under solen. Science tillämpades tidigt, om än med försiktighet, redan i exempelvis Longinos Om det sublima. Däremot är det ytterst tveksamt om den naturvetenskapliga metoden, snarare än den naturvetenskapliga kunskapen, kan fungera som en ledstjärna för humaniora. Hur detta skulle gå till är alltså mer än oklart.
Eller till kärnan: den oroande uppfattningen bland scientister är att science inte enbart skulle vara nyttig och användbar för humaniora, utan att science även skulle kunna ersätta humaniora. Det är det sistnämnda anspråket som måste motarbetas om vi vill behålla såväl humanioras som den bredare vetenskapens arv och integritet i vårt västerländska intellektuella värv.
Många är de exempel som talar för min ståndpunkt – till dem ämnar jag återkomma en annan gång. Vem minns inte tiden (som illustrerades i filmen Döda poeters sällskap) när man på allvar mätte dikter (!), vem minns inte försöken att ”dechiffrera” vad som faktiskt hände Andrée-expeditionen på Vitön under slutet av 1800-talet (såväl science-medicinen som antropologin och hermeneutiken var här alla inblandade var och en för sig och tillsammans), vem har inte upplevt någon sorts ”andlighet” utan hjälp av naturvetenskaplig metod?
Däremot kan man inom icke-science mycket väl använda sig av statistik och sannolikhetskalkyler i vissa sammanhang – särskilt i nya vetenskaper som så att säga håller på att finna sin form och sitt innehåll. Att man inom mindre avancerad kemi, fysik och biologi använder sig av det naturvetenskapliga paradigmet är mycket väl motiverat. Inom avancerad fysik är detta däremot inte alltid lika självklart. Åtminstone inte inledningsvis. Realismen bottnar ursprungligen i fantasin.
info@opulens.se
