ERFARENHETER. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Del tre handlar om förvaltandet av de specifika erfarenheterna. Del 1 hittar du här och Del 2 finns här.
Utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken sa mig att det inte är så enkelt som att vi måste förhålla oss till dualiteter: sekterism (som instängdhet) — utopi (som delaktighet i världen) känslor av utanförskap — gemenskap, skam — lojalitet, eller som i mitt eget fall normalitet — annorlundaskap. Den sektliknande storfamiljen kunde mycket väl också vara visionär, och sjuttiotalets sexuella frigörelse skedde ofta på patriarkatets villkor.
Och den naiva idealism som många menar karakteriserar tiden, och som Kerstin Weman Thornell i sin roman På Hinsidan Tobishult tillskriver Karnas föräldrar, står den verkligen i motsättning till den konventionella, parlamentariska politiken? Under sjuttiotalet drevs nya lagar igenom som har haft stor inverkan på jämställdheten och jämlikheten i Sverige. De som försökte leva enligt icke-kapitalistiska normer hade inte den ekonomiska makten, men lyckades ändå påverka mycket. Det som kan tyckas naivt var snarare visionärt och slagkraftigt. Tanken om att det var möjligt att förändra, lyckades verkligen förändra mycket till det bättre.
Weman Thornells roman är intressant genom att den även har en parallellberättelse om Karna som vuxen vilket ger oss en bild av hur ett ”revolutionens barn” blir som vuxen. Till exempel tänker Karna som mamma att hon vill få med sig barnen att ”uppleva den riktiga naturen, den som doftar” även om det tar emot, för både barn och vuxna. Hon tar med sig barnen till en antikaffär för att de ska få se på ”saker från förr”. Hon har ett helt system för att bedöma vilka leksaksvapen som är mest eller minst skadliga för barnen. Hon tänker att: ”En god förälder är en vuxen person som för med sig det goda och sanna i livet.” Tankar som jag kan känna igen: allt som man tillverkar själv, som inte kostar något, som har en grund i naturen eller naturmaterial är bättre och har högre status än till exempel mode, digitala företeelser eller syntetiska och artificiella föremål. Karna ifrågasätter dock sin inställning och inser att man likt barnen kan tycka att ett stup vid havet är som ”Minecraft” och ändå vara njutbart. På så sätt omfamnar hon, utan att resignera, båda inställningarna. Jag tror dock att vi fortfarande alltid bär med oss värderingar om världen som genuin, fysisk och levande och därmed något att vara värna om. Kanske tänker vi också mer på miljön och resursslöseri än de som växte upp i konventionella familjer eller med den slit- och slängmentalitet som också grundlades under samma tid.
Konstnärernas verk vittnar också om en gränslöshet, som inte enbart handlar om att inte veta var ”verkligheten börjar och kulisserna slutar” som jag skrev i min novell. Eller att inte veta vad som är viktigt, när det är nog. Gränslösheten handlar också om att allt är möjligt, det är bara att sätta igång! Du behöver inte samhällets godkännande, någon examen eller fast tjänst, utan du kan ta dig fram på ”lösa boliner”, genomföra storslagna projekt, bryta upp — flera gånger — utan att snegla på vad man ”måste” eller borde. Kanske blev vi också så kallat duktiga som motpol till att vårt liv präglats av en laissez faire-mentalitet, men vi besitter också en kreativ driftigtighet och vetskapen att vi inte måste ingå i något ekorrhjul utan kan skapa oss vårt eget liv, på våra egna villkor.
Som en negativ konsekvens av gränslösheten har jag dock själv upplevt ett slags total relativism. Att allt — eller inget — är giltigt, och en acceptans för att saker och ting kan vara på precis (nästan) vilket sätt som helst, beträffande allt från relationer och sex till ideologier. En annan konsekvens att vara både med och utanför kan vara problem med tillhörighet. Var i samhället hör man hemma? Om man inte lyckas skapa en familj, var har man då sin tillhörighet? Vilken klass tillhör man? Att stå på arbetarklassens sida lärde vi oss, men vi är ju inte arbetare. Själv kände jag tillhörighet först när jag hittade litteraturen. Då hittade jag hem till författarna, ”artisterna”, kulturarbetarklassen, om det nu finns någon sådan.
Naturligtvis finns det lika många berättelser om denna tid och denna sorts uppväxt som det finns personer som upplevt den. Varje människas erfarenhet och upplevelse är unik med hänsyn till personlighet, omständigheter och förmåga att hantera dessa. Därför kan man inte heller svara med exakthet på frågan vad det innebär att ha vuxit upp som ett ”revolutionens barn”. Inte heller om vi är mer eller mindre lurade än andra. Klart är dock att vi har unika erfarenheter av en annanhet, en dubbelhet, som inrymmer både egna och gemensamma upplevelser och förutsättningar. Kanske är det också oundvikligt att vi som vuxit upp så här, vid någon viss tidpunkt måste göra uppror mot vår bakgrund för att hitta vår egen identitet, eller gå i terapi. Däremot tror jag inte det är fruktbart att hela livet hävda att ”Vilse i pannkakan förstörde min barndom”.
Jag tror att utställningen The Children of the Children of the Revolution, liksom författaren Kerstin Weman Thornell, är något viktigt på spåret i att det inte måste handla om antingen eller. Grundlurad eller genomskådande. Utanför eller delaktig. Det handlar inte antingen om en uppgörelse, en romantisering eller ett avståndstagande. Det handlar om att kunna omfatta flera aspekter av erfarenheter samtidigt. Och att se dessa erfarenheter som en dynamisk position — som en bro — som möjliggör förflyttning mellan den normerande, konventionella världen och den undersökande, gränslösa — idealistiska — som till exempel konsten är. Och att själva utövandet och skapandet av konst eller litteratur kan vara att befinna sig i denna position, att ägna sig åt något som belyser, gestaltar och samtidigt vara djupt mänsklig som agerande. En kontinuerligt pågående utblick och insikt.
info@opulens.se
