CORONATANKAR. Jag har hotats av militär för att jag sitter ensam på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Moskéerna är stängda och böneutropen fem gånger per dag har tystnat. Allt det där som aldrig händer har hänt. Verkligheten överträffar alltid dikten, skriver Cecilia Persson i en personlig betraktelse från ett fattigt hörn i en värld lamslagen av coronapanik.
Det är morgon i spökstaden Tanger och igår hotades jag av Marockansk militär för att jag satt ensam på en parkbänk och drack färskpressad apelsinjuice. Allt det där som aldrig händer har hänt. Corona, ett virus som hittills dödat kanske en femtedels promille av jordens miljarder har satt världens länder i fängelse i sina egna länder.
I land efter land kommer rapporter om något som liknar statskupper. Ett virus legitimerar militär att spärra in 47 miljoner medborgare i Spanien, 38,5 miljoner i Marocko. Liknande scenarion finns i Slovenien, Israel, Kuwait, Norge, Portugal, Saudiarabien och Danmark. Ett virus har låst in mänskligheten i ett fängelse.
Hon var 88 år, den ungerska Förintelseöverlevaren och idag israelen Arien Even när hon dog den 21 mars 2020. Hon hade varit på ett bröllop i Frankrike och i den judiska kulturen krossas glas när brudparet kysser varandra som symbolen för kommande prövningar. Detta nygifta pars första prövning var Ariens död som föranledde Israel att stänga gränser, skolor, universitet, museer, i något som brukar kallas en av de farligaste regionerna i universum.
Om Messias återvänder och bultar på porten en dag vet ingen, men det finns stora skäl att hoppas och tro på det en dyster morgon i spökstaden Tanger där jag som svensk medborgare sitter inlåst i ett litet hotellrum. I Kasbah dör gatubarn, narkomaner, horor, hemlösa och psykiskt sjuka. De vandrar som vålnader, jagade av polis och militär. Det ofattbara, när verkligheten överträffar dikten. Vi ser inga hjältar komma och rädda oss med mat och vatten denna morgon heller, i författarnas och konstens stad. Vi hör bara regnet falla och vi vet att utegångsförbud råder och att affärerna är igenbommade. Här säger vi att det inte är corona som dödar oss utan svält och andra sjukdomar.
Det kommer desperata nödrop från Teneriffa, turister sitter inspärrade utan mat och dryck och från Barcelona där du får 1 500 i böter om du smyger ut efter vatten till dina barn. Allt det där vi aldrig tror ska hända har hänt. Som i ett datorspel eller som ett svart drama av Samuel Beckett, Bertolt Brecht, August Strindberg eller William Shakespeare. Men detta är ingen teater, det är verkligheten som skriker. Nöden. Lidandet. Utsattheten.
Ett virus försatte oss i karantän. De snuskigt rika västerlänningarnas dödsångest för snuva kan sättas i jämförelse med tredje världens fattigdom. Jag ställer mig frågan varje sekund om detta är science fiction eller socialrealism, och inser varje sekund att det är socialrealism i ett Marocko vars ekonomi är helt beroende av turism. Och nu förlorar både staten och den enskilda människan sin inkomst. Allt det där som aldrig händer har hänt.
Wall Street inför handelsstopp när börsen sjunker med 8,1 och vad händer om detta fortsätter?
Marockos kung Muhammad VI lär ha skänkt biljoner för att bistå sitt folk, men dessa pengar har ingen sett röken av i det korrumperade landet, som efter kolonialismen blev självständigt 1956. Den franska kolonin i Nordafrika fick sin frihet. Men nu är vi som befinner oss i landet, inspärrade som slavar av ett virus som i skrivande stund orsakat 2 dödsfall i Marocko och i Tanger, ser vi ingen ens med snuva men däremot med depressionens ledsna grå ansikten och stress och hunger i magarna.
Jag tänker på jordbävningen i Agadir 1960 som poeterna Maria Wine och Artur Lundkvist bevittnade och som gav dem livslång skräck för naturkrafterna som dödar tusentals. Allt det där som aldrig händer är det som händer. Wall Street inför handelsstopp när börsen sjunker med 8,1 och vad händer om detta fortsätter? Världsekonomierna krossade likt de judiska bröllopens symboler för kommande prövningar. Jag darrar och fryser när blotta misstanken infinner sig att det är apokalypsen som är här med ett tredje världskrig i antågande.
Jag är en svensk medborgare inspärrad på andra sidan jordklotet med oroliga barn hemma i Lund, vänner som varje timma undrar hur jag mår. Informationen kommer flera gånger per dag från svenska ambassaden som varken ger oss pengar eller hjälp med boenden. Vi är hänvisade till oss själva och hotellen stänger och privatpersoner hyr inte ut några rum. Ingen vet ens riktigt hur många svenskar som befinner sig i karantän, cirka tusen sägs det men ingen vet säkert.
Det gick blixtsnabbt när Marocko beslöt att under en månads tid låsa in oss och ingen vet om detta fortsätter efter den 14 april. Vad ska ske? På taken vädjar folket efter Allahs nåd och uttrycker den sociala protesten gentemot en regering som försatt oss i en skräck.
Allt det som vanligen plågar människor fortgår, även när corona skapar masspsykos och vanvett hos beslutande regeringar. Malaria dödar 1 barn i minuten och 216 miljoner är smittade. Läkare utan gränser säger att flyktingar som redan lever i grotesk misär i Grekland, Syrien, Libanon, eller i Turkietl är i högriskzonen för att drabbas av virussmittan. Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Det framstår som banalt att betona att jag rasat i vikt, springer runt i panik för att skänka vänner pengar, köpa febernedsättande medicin till fattiga och bara försöka vara en hygglig medmänniska. Pengarna sinar och snart är jag luspank. Taxi har tredubblat kostnaden och polisen ser till att det bara är en passagerare som sätter sig i baksätet på de skruttiga bilarna.
Vi kan inte ens fly med taxi om Tanger skulle drabbas av pandemin. Sjukdomen som för närvarande är helt frånvarande i spökstaden. Allt det där som aldrig händer har hänt. Jag ställer mig frågan vad som skulle ske om ytterligare en jordbävning skulle drabba Marocko. Ja, vad skulle ske om allt det där vanliga som orsakar lidande drabbar oss med full kraft? Det skrämmer att när som helst kan nånting annat ske, något som kan orsaka massiva dödsfall i ett land som inte ens har syrgas på sjukhusen och där läkarbristen är alarmerande.
Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Vi borde tala mer om konsekvenser och dominoeffekter av det kompletta vansinnet att låsa in jordens befolkningar när vi står inför något som kanske inte är farligare än snuva för flertalet. Risken för att dö av vätskebrist är ett mer realistiskt scenario här.
Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Hur länge ska jag sitta inspärrad här? Månader, år, dagar, eller veckor? Det kan ingen svara på och på flygplatserna ekar tystnaden. Det finns ingen personal. Flyg och båtar är inställda. Militären förbjuder oss att gå ut och sitta på parkbänkar. När klockan slår 18 är du en brottsling om du inte hinner låsa in dig i tid. Det är politiskt vanvett. Ebola. Vem minns ebola? Vem minns aids? Vem minns galna kosjukan? Vem minns pesten? Historien är inte med oss längre. Det kortsiktiga, inte långsiktiga dominerar. Nuets känslostormar härjar utan förnuft.
Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. I Syrien pågår något som liknar folkmord på kurder. Kriget i Syrien har orsakat miljoner människors flykt och sönderbombade städer. Sverigedemokraterna är Sveriges näst största parti och högerextremismen på frammarsch i hela Fort Europa. Alla jordens konflikter och annat lidande som hamnar i radioskugga när tabloiderna sprider dödsångest. Jag tänker möjligen konspiratoriskt att det är ett hajpat virus, att det finns maktintressenter som tjänar på paniken?
Mitt kaffe är slut. Jag har huvudvärk. Jag vet inte när jag återigen får ett näringsrikt mål mat och min huvudsakliga föda är nu frukt och vatten eftersom att det saknas kök där jag bor och affärerna har slagit igen. Jag bor som ensam kvinna på ett sunkigt hotell, efter att ha blivit brutalt och hänsynslöst utkastad av en förmögen familj som isolerade sig omgående efter direktiven i Marockos television, press och radio.
Jag har hotats av militär för att jag sitter ensam på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Vad händer om skörbjugg och D-vitaminbrist orsakar urholkade skelett? Moskéerna är stängda och böneutropen fem gånger per dag har tystnat. Det är ofattbart i ett muslimskt land och likaså är det svårt att förstå att alla religiösa sammankomster är helt förbjudna.
Det gick att på tre hysteriska dygn spärra in oss. Och i sociala medier ljuder nödropen: “hjälp oss, hjälp oss”
Allt det där som aldrig händer har hänt. Verkligheten överträffar alltid dikten. Vad kommer ske om några timmar? Vilket blir det nya beslutet av världens regeringar? Det vet ingen och allting går med blixtens hastighet. Det gick att på tre hysteriska dygn spärra in oss. Och i sociala medier ljuder nödropen: “hjälp oss, hjälp oss”, och det är bara första skräckveckan av fyra. Det återstår tre hela veckor innan detta vanvett omprövas.
Vad hinner ske innan dess. Ingen vet och tänk om, ja tänk om corona verkligen drabbar med full kraft. Vem hjälper oss? Vem hjälper mig om jag blir sjuk i ett land där inte ens syrgas finns och apoteken är stängda? Vem kommer att rädda mitt liv? Jag vet inte. Det vet ingen, men att detta vanvett redan orsakat ett lidande, vet vi. Allt det där som aldrig händer har hänt. Det regnar. Är det gud som gråter? Regnet är det enda som hörs. Jag är ensam på ett sunkigt hotell i Tanger. Jag kan inte bistå mina egna skärrade barn om de insjuknar. Jag är hjälplös. Jag är ensam. Jag är rädd. Jag gråter, innan beslutet kommer att jag måste genomlida ännu en dag i coronas fängelse i Nordafrikas Tanger. Jag skulle vara lycklig under mina tre månader här, men nu är jag olyckligare än någonsin förr. Jag är helt ensam i Tanger och när jag kan flyga hem är oklart. Jag kanske blir fånge här i månader.
Allt det där som aldrig händer har hänt. “Gud visa nåd” skriker folket från taken. Regeringar återfå vett och sans! Vem hjälper oss om terrordåden kommer, vanlig influensa eller om corona verkligen visar sig vara den fara för våra liv som orsakat masspsykos? Vem hjälper mig? Vem hjälper hotellägaren? Vem hjälper gatubarnen? Vem hjälper de hemlösa? Vem hjälper de rika? Vem hjälper oss? Jag har rasat i vikt. Det finns inget kök för att laga mat där jag bor och restauranger och caféer är stängda. Jag har hotats av militär när jag sitter ensam, på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Vem hjälper mig om något händer?
Allt det där som aldrig händer har hänt.
cecilia.persson@opulens.se
