ESSÄER. I dag publicerar vi en essä om psykisk ohälsa, skriven av Robert Myhreld som läst Esmé Weijun Wangs Samlade Schizofrenier: essäer. Myhreld berättar också om sina egna erfarenheter. “Vi medicineras olika, men när jag slår ihop boken tänker jag att vi båda varit döda om vi inte haft en gemensam livsavgörande medicin: nära och kära som inte viker en tum från vår sida” skriver han.
Under terminen höll jag på en gymnasieskola några föreläsningar om min upplevelse av att ha bipolär sjukdom kryddat med några ord om sjukdomen i allmänhet. Min tanke var att om än aldrig så lite nå fram till ungdomarna; att visa att det mitt bland oss går människor som är funktionellt dysfunktionella. Kanske ville jag ingjuta lite mod i de åhörare som kanske själva kämpade med ångest eller depression. Möjligtvis fanns det rentav, trots att det statistiskt vore osannolikt, någon som också hade detta livslånga janusansikte.
Ett par dagar senare fångade jag upp ett ord. Korridorerna är trånga och ljudnivån är hög, men jag hade urskilt ordet ”schizofreni”. Jag går över till dem, mina elever, intresserad av vad de pratar om. En av eleverna frågar mig då om det inte var det jag var: schizofren. Jag antar att jag får öva på min föreläsningsförmåga.
I dagarna gav Daidalos ut Esmé Weijun Wangs Samlade schizofrenier: essäer. Vore det inte för att både jag och hon är människor hade vi kunnat kallas nära nog diametralt olika. Hon är en välkänd skribent, har givit ut böcker, drivit framgångsrika modebloggar, är utomordentligt intelligent och har examina från väl ansedda amerikanska universitet. En annan är felutbildad, blir stoppad och hejad på ungefär en gång per decennium och drev en blogg jag själv inte läste. Klädmässigt dras jag till huvförsedda överdelar och reguljära jeans. Men så avskyr jag också uppmärksamhet.
Ur samhällets perspektiv är hon en segrare, men vad samhället anser är framgång eller inte är sällan särskilt intressant annat än vid sociologiska undersökningar. Min mätpinne har till följd av kullslagna planer och upplevelser med åren förändrats. Jag tycker inte att jag presterat särskilt illa. Inte Wang heller, förresten: Vi har båda velat dö men sitter fortfarande och pillrar med bokstävers vara eller inte vara. Det är inte illa. Inte illa alls.
Jag tänker mig att det finns få självmord. Själva mordet, en person som bär hand på sig själv, är bara slutet på en antagligen lång och plågsam smärta som kan vara både själslig och kroppslig. Det är i sin kärna inte ett val, det är en konsekvens av inte stå ut med att vara vid liv.
Den skoningslösa produktions-kängan stampar emellertid kanske ned oss lite längre i stoftet om den får reda på våra tillkortakommanden. Hon skriver väl om att det avgörande i sammanhanget är att ”…ett kapitalistiskt samhälle värderar medborgarnas produktivitet högre än något annat, och människor med grava psykiska sjukdomar är sannolikt föga produktiva på det sätt som räknas: de bidrar inte till det stora kretsloppet av produktion och profit.”
Jag antar hon har det hyfsat välbeställt, men för mig har det lett till en tunn plånbok och ett hittills patetiskt pensionsunderlag. Så kan det vara.
Wangs vetenskapligt närmast lagstadgade åkomma är allvarlig: schizoaffektivt syndrom, bipolär typ. Som en blodsprängd fästing på toppen av tårtan har hon kronisk borrelia. I jämförelse med henne är jag en vårvind, även om jag inte dansat mig fram genom livet med en röd ros i munnen. Innan effektiv medicinering och livshållning hade jag en fallenhet för havsoändlig depression, stark dödsönskan och en pinande ångest. Jag hängde ett tag på en sluten psykiatrisk avdelning. En sjukskrivning på några snälla procent häromveckan räddade mig från att inte kunna skriva den här texten. Jag skulle inte ta livet av mig, men som Bruce Frederick Cummings skriver i sin dagbok: När en umgås med tankar om livet och döden orkar en inte mycket annat.
Att skriva den här personligt hållna essän vore en omöjlighet med en nykter och balanserad ande. Jag leker med elden och försöker försätta mig i ett mörkertillstånd. En omöjlig uppgift eftersom jag inte påverkas särskilt mycket av natten, men musiken jag drogs till när jag mådde som allra sämst får fritt spelrum. Det är allt från Arvo Pärt, Karg, Rebekka Karijord, Trespassers William till Killers Walk Among Us, vars sångare strax efter att albumets färdigställts hoppade. Lyssna på Quitter Happier:
It takes more for me you know / It takes more for me you know.
Jag tänker mig att det finns få självmord. Själva mordet, en person som bär hand på sig själv, är bara slutet på en antagligen lång och plågsam smärta som kan vara både själslig och kroppslig. Det är i sin kärna inte ett val, det är en konsekvens av inte stå ut med att vara vid liv. Att denna handling är behäftad med så mycket skam, att det är den feges lösning, den vekes flykt, är motbjudande och kväljningsframkallande.
Alla läsupplevelser är unika, allmänmänskliga känslor och problem kan det stora flertalet relatera till. Det själsliga mörkret måste man gå sig till. Schizoaffektivt syndrom är för mig blott två ord. Jag kan inte föreställa mig när verkligheten smälter samman med det som inte är verkligt; när man ser och hör saker som enbart förekommer i huvudet. Wang har varit fullständigt övertygad om att hon varit död (Cotards syndrom).
Däremot har jag av olika anledningar träffat på människor med tragiska öden. Jag kommer att tänka på en person som efter två hjärnblödningar börjat se små tecknade figurer som följer efter hen. När personen mår som sämst hugger de med långa knivar i benen. Smärtan är verklig. En annan person tog livet av sig till följd av en återkommande upplevelse av att brinna. En tredje var i kontakt med påven, Obama och Säpo för att lösa världens alla problem. En fjärde…
Det talas om ett stigma kring psykisk ohälsa. Kanske har det lättat, men i sådana fall bara till viss del. Jag håller mig med en uppdelning mellan fin respektive ful psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ett paraplybegrepp, liksom fysisk ohälsa är det. Under den första kategorin faller ångest, depression och utmattningssyndrom. Den senare härbärgerar sådant fantasin inte når, exempelvis schizoaffektivt syndrom. Inte direkt något man drar upp vid fikabordet.
Wang skriver: ”Vissa ogillar diagnoser och avfärdar dem som fack och etiketter, men jag har alltid känt att det finns en trygghet i redan namngivna åkommor, jag vill gärna veta att jag inte är den första som genomgår något oförklarligt.”
För egen del håller jag min sjukdom på distans, men jag antar den format mig mer än jag kan föreställa mig. Dess toppar och dalar har dock en uppenbar fördel och jag tänker på Vilhelm Ekelund och hans ord kring konvalescensen och som inte är alla förunnad:
”Att han icke hyser ovilja mot någon människa; att han har en förmåga att blunda för och ignorera det fula och bittra i tanken, en kraft som han icke har annars. En lång (lifslång) lycklig konvalescens, full af mildhet och meditationens sötma, fri från ambitioner – med ett förakt som är tempereradt af medlidande och from tacksamhet[…]”.
Själva bokens upplägg gör att den inte följer någon kronologi. Den hoppar i tid och rum vilket ibland gör den svårläst. Hon skriver om hennes sjukdomar, men när det kommer till det rent materiella är det i en amerikansk kontext. Vi får följa med in i Yales korridorer och dess oförlåtande attityd gentemot hennes tillstånd. Den amerikanska slutenvården tycks inte vara himmelriket på jorden och namnet på alla amerikanska organisationer inriktade på olika psykiska åkommor hoppar jag efter ett tag över.
Det är annat som tilldrar mig uppmärksamheten. Hennes möten med läkare kan ibland kännas tragikomiska. Personligen har jag haft tur, men också i Sverige kan vi finna skräckhistorier. Å andra sidan – inom vilken yrkesgrupp finns det inte inkompetens i passande skrud.
Wang skriver att hon under flera år antydde ”för dr C att schizoaffektivt syndrom kanske vore en mer träffande diagnos än bipolär sjukdom” och spekulerar att det berodde på att läkaren ”aktade sig för att överföra mig från ångeststörningarnas välbekanta landskap till schizofreniernas vildmark”. Dr C fortsatte sedan att skriva ut ”humörstabiliserande och antipsykotiska läkemedel under ytterligare åtta års tid, utan att för ett ögonblick antyda att min sjukdom skulle kunna vara något annat.”
Wang bytte psykiater och Dr M – som visserligen inte helt medvilligt – gav diagnosen ”schizoaffektivt syndrom, bipolär typ”. En diagnos hon ”kan leva med tills vidare”.
En, om uttrycket tillåts, sjuk episod handlar om en läkare som påstod att hon vid anländandet till ett av många besök vid psykakuten, hade sagt att hon trodde att ”en grupp sammansvurna” var ute efter att göra henne illa.
”Det sa jag inte”, skriver hon, ”jag sa att jag kände mig otrygg”.
Detta tolkades som att hon var paranoid; att känna sig otrygg var samma sak som att en grupp sammansvurna var ute efter henne.
Wang ger vidare en inblick i forskningsläget kring schizofrenidiagnoser. Personer med en sådan är oftare födda under vintern. Kanske spelar infektioner hos modern under graviditeten roll, liksom upplevda trauman eller egna psykiska problem. Någon säkerhet kring faktorer finns inte idag.
Det är alla gånger en läsvärd bok. Främst kanske för den som intresserar sig för amerikansk psykiatrisk sjukvård, men dess ärliga och direkta inblick i schizoaffektiva problematiker går inte att förbli oberörd av. Hon skriver mot slutet att det är ungefär fyra år sedan hon senast hallucinerade och att hon arbetat fram strategier att ta till när tecken på annalkande episoder visar sig. Det gläder.
Vi medicineras olika, men när jag slår ihop boken tänker jag att vi båda varit döda om vi inte haft en gemensam livsavgörande medicin: nära och kära som inte viker en tum från vår sida. Denna medicin kan tyvärr inte skrivas ut på recept.
info@opulens.se
