BRUSTET. “Det var något grundläggande som förändrades i början av åttiotalet. De ges idag helt sonika ingen frihet stor – eller pålitlig – nog för att kunna skapa en grundläggande tillvaro av tillit”, skriver Crister Enander i sin betraktelse.
Dimman är tät. Sikten ytterligt dålig, gränsande till ogenomtränglig. Hustaken på andra sidan gatan går knappt att skönja genom fönstret. Skorstenarna, som jag vet finns där, är som avlägsnade, avhuggna under natten. Ljuset rör sig sakta. Som om det faktiskt kunde vara fullt av en särskild sorts egendomligt tålamod och sällsam andäktighet inför naturens kraft och storhet. Gryningens gråa och dimmiga ljussken kommer inrullande från den feta myllans marker, från raderna av förkrympta pilträd, dessa karaktäristiska alléer och från de många nerlagda jordbruken och numera lyxrenoverade bondgårdarna ute på den skånska slätten.
Konturerna av en dold och välgömd stad återfår sina former. Det är tyst därute. Mycket tyst. Rörelserna är få, försiktiga. Trevande steg hörs från gatan. Som ville morgonväktens fåtaliga människor inte störa denna tidiga urscen där måhända till och med någon av forntidens otympliga och stora djur, en vilsen dinosaurie eller en moloken mammut, kan skönjas i trädkanten där åkrarna till sist tar slut och skogspartierna tar vid.
Människan är en utpräglad varelse av skenbara paradoxer. Motsättningar driver oss evigt och stundligen framåt. I oss är en mångfald levande, hävdade Karin Boye. Jag håller sannerligen med henne.
Vi här inne i staden andas tystare, liksom varligare. Orden har denna arla morgonstund oväntat blivit mindre, avsevärt ödmjukare och värdigt dröjande.
Allting tycks stå och väga. Ingenting är fullt och fast avgjort. Frågorna äger ännu inga av vardagarnas sedvanliga tvärsäkra svar.
Ett lugn i sinnet kan, trots allt, samsas med förväntan. Om den längtan, eller förhoppning, som ger näring och liv åt den nog så verkliga och realistiska drömmen är präglad av ett grundackord i dur, av förväntningarnas bitterljuva lycka.
Människan är en utpräglad varelse av skenbara paradoxer. Motsättningar driver oss evigt och stundligen framåt. I oss är en mångfald levande, hävdade Karin Boye. Jag håller sannerligen med henne.
Tiden denna magiska gryning har passerat fort, dimman är så intagande att klockan förlorar betydelse. Jag tänker tillbaka på hur jag hade det för någon timme sedan.
Jag ligger i min säng, och jag känner hur smärtan i foten äntligen klingar av och blir dov i stället för vass och ettrig, här mitt i den lilla staden på slätten och sällan – tänker jag – glömmer jag bort att jag bor granne med Gud.
Domkyrkan, denna vackra och både himlasträvande och tungt bastanta katedral, där grått går i grått i den ovanliga sandstenen på ett sätt som skapar en större skönhet än rena linjer och klara färger förmår, och dessutom något annat och svårfångat, inger en känsla av den renaste magi som konst kan skapa. Den har under århundraden ansetts vara Guds boning, hans imponerande hemvist som tveklöst injagat såväl skräck som en känsla av säkerhet och trygghet hos de många människor som levt och trälat ute på slätten och brukat de brunsvarta åkrarna.
Denna natt ligger dock inte Domkyrkan ifred. Yngre röster, säkerligen några som studerar vid den lilla staden på slättens universitet, hörs skråla och ge hals efter bästa förmåga. Ingen låter – ännu i alla fall – aggressiv eller provokativ; ingen låter heller genuint glad.
Det är mer beklämmande än så.
De härmar lycka. Det är som tomma gester av glädje, ett dåligt framfört skådespel utan egentlig publik. Enbart de själva är de bedragna åskådarna till sin egen nattliga framfart och föreställning som mest är renodlad förställning.
De försöker, nästan krampaktigt, tvinga fram en uppsluppen stämning och ett kamratskap som naturligt inte finns där emellan dem.
Jag känner ingen ilska. De stör mig inte. Vad jag förnimmer är i stället beklämning, en stillsam och starkt sordinerad sorg över alla de omöjliga och orimliga krav som tycks prägla och hemsöka unga människors liv och leverne sedan ganska lång tid tillbaka. Det var något grundläggande som förändrades i början av åttiotalet. De ges idag helt sonika ingen frihet stor – eller pålitlig – nog för att kunna skapa en grundläggande tillvaro av tillit. Hetsen är för stor, jakten på karriär och framgång för intensiv. Framtiden framstår för många – såvitt jag förstått – som inställd, som avvecklad på förhand.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Mot den bakgrunden betraktar jag min uppväxttid – och även mig själv – som osedvanligt gynnad. Den luft jag andas – och framförallt andades när jag var i deras ålder – tycktes och tycks mig ännu vara rikhaltigare, mer syremättad och avsevärt mer full av löften och en sorts grundläggande hoppfullhet.
Det finns måhända ingen enkel eller övergripande förklaring – även om flera dyker upp i mitt bakhuvud – och heller ingen orubblig grund för den förväntan på och tilltro till de kommande morgondagarna som mitt liv berikats och formats av.
Likväl har den alltid funnits där. Likväl finns den kvar där, dock ej längre till fullo intakt. Framtidstron, en tillit och tilltro till att den tid som hör morgondagarna till kommer att blir bättre och rättvisare än de många årtionden av förtryck och orättfärdighet som hunnit passera, har under över tusen år varit grunden för vår civilisation och syn på historien och världen.
Det är, tänker jag här i min ensamhet under det att dimman lättar och staden åter träder fram ur sitt disiga dunkel, ett sant privilegium att vara ett barn av rekordåren.
Och det är ett stort ansvar. En sorts tvingande plikt.
Jag undrar så här inför de kommande helgerna om jag äger kraft att axla ansvaret, om jag förmår att leva upp till denna tvingande plikt som kräver optimism och en tilltro till den enskilda människans inneboende förmåga.
Jag hoppas verkligen det.
crister.enander@opulens.se
