CORONA. “Är det det som är att vara vuxen? Hur ska det gå till. Hjälp mig Agnes Wold, eller kanske Anders Tegnell, eller vem som nu är inflytelserik nog att ta sig an uppgiften”, skriver Oscar Petersson.
I skrivande stund lyser solen över Malmö, sommargator har stängt för biltrafik och vaccinationerna verkar i alla fall vara igång. Någon indisk mutation har påträffats i Stockholm, men jag väljer att blunda för det. Min pappa ringer från Småland och gläds över förändrade restriktioner redan efter första sprutan; han får nu krama mitt barn utan att det känns som att vi trotsar all världens rim och reson. Ja, kanske är vi i en vändpunkt nu när aprilvädrets svajighet ger vika inför våren och sommaren. Låt oss hålla tummarna, tänk om pandemin ens är lite stukad i höst. Då kan vi dansa på torget och krama främlingar. Säga upp oss från jobbet, skriva debutromanen – köpa en travhäst! Eller något. Men mitt i all potentiell glädje känner jag också en molande stress över att den vanliga vardagen puffar i horisonten. Är vi redo för den?
Jag är en av dem som haft förmånen att kunna jobba hemifrån hela tiden; en priviligerad typ som egentligen inte har mycket att gnälla över. Men under samma tid har jag också skolat in mitt första barn på förskola. Att ha en fyra minuters promenad dit och hem är allt jag känner till, jag har på inga sätt mött det krångliga livspusslets fula tryne ännu. Och det är just det som gör mig lite orolig för att ställa om, att ställa tillbaka. Vet jag ens vad saker som lämning och hämtning innebär under normala omständigheter? Vad det innebär att fastna med tåget någonstans mellan Arlöv och Tjotahejti, med lågt blodsocker och vara jättesen till allt? Vad vet jag egentligen om att svära inne på Hemköp kvart i fem medan ingen i hela världen vill samarbeta? Nä, inte mycket. Jag har tassat förbi det och missat en stor del av min egen inskolning till föräldralivet; blivit en stillasittande och asocial blobb av något slag. Och i juni föds dessutom mitt andra barn. Herregud.
Hur gör ni ens där ute, ni som bara pusslar och pusslar tills hjärnvalvet brinner? Inte ens teoretiskt förstår jag hur det ska gå ihop sig när kravet på fysisk närvaro börjar bli en grej igen. När företagsparkernas putsade fasader blänker i solskenet och det är dags att knyta slipsen. För trots min flexibla tillvaro har jag ju såklart stött på vardagliga utmaningar även på hemmaplan, som många av oss har i extra känsliga förskoletider, och det jag lärt mig är att samhällstempot ogärna stannar bara för några snoriga näsor. Det hinner det inte, för det finns såklart betydligt viktigare saker att ta i beaktning. Som budgetar. Deadlines. Return on Investment. Möten. Möten om att ha möten. Avstämningar efter möten.
De olika världarna bäddar upp till en klurig kamp och ett medley av vabb, något inställt, någon uppföljning som det ändå är viktigt att jag är med på, ta med stressen in i hemmet, men vad ska vi äta idag, vad ska vi äta sen, vad ska vi äta imorgon?, herregud som här ser ut, vi måste dammsuga, men jag menade inte att det var ditt fel, vi måste kolla den där försäkringen, och finansiera ett hus, men gärna gå ner i tid, han behöver väl ett syskon, han verkar hård i magen, var han inte lös igår, ring bvc, muterat virus, mutationen har muterat, mutationens mutation har blivit ett monster som lever i mardrömmarna, lite rädd, sakna min egen mamma, min egen pappa, vara pappa, vara partner, vårda, SE MIG, SE DIG och visa kärlek förfan. Ge varandra egentid. Gärna samtidigt som allt annat. Skynda!
Är tanken att alla dessa känslor ska förhålla sig till timmar och minuter och andras scheman? Att olika tidsramar ska lira med varandra? Är det det som är att vara vuxen? Hur ska det gå till. Hjälp mig Agnes Wold, eller kanske Anders Tegnell, eller vem som nu är inflytelserik nog att ta sig an uppgiften. Säg till framtiden att vi har det bra såhär, vi som gömmer oss i dunklet bakom skärmen. Jag vill inte ut i den verkliga världen om den är jobbig. Jag vet inte hur den ska fungera.
info@opulens.se
