VAL. “Vi har ett val”, skriver Crister Enander efter en mörk och plågsam natt. Han framhåller att vi måste vårda våra val: “Där finns vår frihet — vår fria vilja, om man så vill. Och framför allt: Våra möjligheter att påverka och förändra.”
Gryningen kommer äntligen efter denna ovanligt vidriga natt. Snart, mycket snart tror jag, tar sig solen upp och häver sig över horisonten och börjar jaga de lägst belägna av stadens taknockar. Mörkret håller på att skingras.
Plågorna har varit dubbla. Smärta och hemsökelser, förvridna demoner, moraliskt förslappade och förtappade varelser ur ett dammigt förflutet har dansat en makaber dans bland bokhyllor och vissna manusbuntar. Deras röster har varit torra och hesa och plågade av alla år som hunnit passera utan att en enda levande själ ägnat dem minsta uppmärksamhet eller intresse.
Äger åren som gått, som tryckts ner i glömskans säck, en särskild och stickande doft? Kanske rentav en förflutenhetens egen stank av ohejdbar förruttnelse?
Egentligen tror jag inte det.
När plågorna sätter in, när muskler och senor liksom vrider och vänder sig och skelettet värker som vore benen i stället som glödgade spett, då förvrids och förstörs, ja deformeras även minnesbilderna — om än bara tillfälligt. Händelser som sedan lång tid har glömts bort uppträder i ny form, i en annars främmande och nog så skrämmande skepnad. De liknar mest av allt ett förvridet kostymdrama skrivet av en förryckt själ, som satts på fästning för dårar — till skydd för sig själva och andra.
Och det ska man alltså uthärda, och helst utan att klaga.
När de egna tankarna så att säga vänder sig emot en, när de tycks göra allt de mäktar med för att bli ens svurna fiender, måste man mobilisera det tunga artilleriet. Jag plockar denna marterade natt fram en hög med böcker av Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Volym efter volym, de flesta har följt mig sedan länge, vissa av dem i över fyrtio år.
Understrykningar, anteckningar i marginalen, hastigt nedkastade reflektioner på de en gång vita sidorna längst bak i de numera tummade volymerna.
Det går aldrig att stiga ner i samma flod två gånger, hävdade den försokratiske filosofen Herakleitos. Insikten — ja, denna sanning — hindrar nog ingen från att försöka. Det tycks finnas en kraftfull lockelse i tanken att åtminstone någon gång kunna återuppleva och ännu en gång erövra känslolägen och tankar som en gång fyllt oss med mening, med glädje eller enbart ett mäktigt svall av starka upplevelser. Detta gäller utan tvekan även intellektuella erfarenheter, ögonblick då världen framträtt tydligare, i klarare dager och med skarpare konturer. Då när världen äntligen hängde samman.
Klarsyn är lockande. Den kan i många fall även skänka en känsla av hugsvalelse.
Värken är svår. Benet dunkar av smärtor, ända nerifrån hälen upp till baksidan av låret. Dibbukarna hånflinar och hoppar i hörnen. Maran, däremot, har tack och lov somnat eller helt enkelt gett sig av för att hemsöka och grymt rida någon annan stackars ensam själ. Och tankarna tycks dra och vasst spreta åt alla håll — såväl otänkbara som mer begripliga. Jag längtar så här i nattens sista timme efter koncentration och kraft i reflektionerna.
På många sätt förmår Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir att skänka just den klarhet som enbart intellektuell skärpa förmår. I grunden handlar det mer om tillvägagångssättet än de eventuella sanningar de formulerade och förmedlade.
När natten förvandlas och liksom förvrids till en plåga, då varje enskild timme framstår som en hård prövning, är det en sällsynt lisa för en sargad själ att kunna återvända till och få förnyad näring av de resonemang som tidigare i livet framstått som på djupet präglade av tankemässig redbarhet och lugn logik. Strävan efter skarpast tänkbara stringens kan ofta förmå att återföra det mest oroliga och lättrörliga sinne till en mer sansad fattning. Tankereda kan nog inte — och bör inte heller — underskattas.
Det handlar inte minst om att återfinna sin plats bland de levande.
Eller med andra ord, formuleringar som enbart framstår som avgörande och fulla med innebörd under dessa sällsynta nätter av förryckta och förvildade irrbloss: Att återupprätta förtroendet för förnuftet och att återskapa ett begripligt sammanhang, en plats som ger utrymme för ett annat sätt att foga tankeskärvorna till ett begripligt mönster.
I oss alla är en levande mångfald. Ingen är endimensionell, och det oavsett hur envetet många försöker undertrycka och förneka sin egen — och ofta motsägelsefulla — mångsidighet. Min sena natt, denna långa natt som nu äntligen tycks lida mot sitt slut, är tacksamt nog allt annat än typisk eller vanligt förekommande. Ändå går de inte att undvika. De anfaller och övermannar sinnet med viss regelbundenhet.
“Att vara fri”, skriver Jean-Paul Sartre i den självbiografiska romanen Mogen ålder. “Att vara sin egen orsak, att kunna säga: jag är därför att jag vill det; att vara sin egen begynnelse.” Denna bärande ståndpunkt i existentialismen är knappast möjlig. Den är och förblir ett ideal. Ändå har vi ett val. Och valen måste vi vårda. Där finns vår frihet — vår fria vilja, om man så vill. Och framför allt: Våra möjligheter att påverka och förändra.
Himlen blir ljusare. Blyertsgrå stråk skönjs i svärtan. Gryningen är snart här. Denna fasornas svåra natt är över vilket ögonblick som helst. Inom kort skingras svårmod och anfäktelser. Livet och vardagen tar åter vid och nattens känsla av kaos och förstämning jagas på flykten.
crister.enander@opulens.se
