GLOSOR. “Om man tror att det är orden som färgar värderingarna, är man fel ute. Det är värderingarna som färgar orden”, skriver Katrine Hamori.
Det finns en idé om att om man byter ord på något, så kan man därigenom ändra på det man vill. Det är en illusion. Om man tror att det är orden som färgar värderingarna, är man fel ute. Det är värderingarna som färgar orden. Ett exempel på hur det fungerar är ordet handikapp. Det lanserades som det nya, gångbara i stället för de gamla lyte och vanförhet. Nu gäller inte längre handikapp, utan nu ska det vara funktionsnedsättning… eller nej, vänta… funktionsvariation är väl det senaste. Det visar att bara ett namnbyte inte kan vara lösningen på en önskad attitydförändring. Tror man det, måste man förr eller senare byta igen.
När städare blev lokalvårdare skämtades det i början ganska friskt om det – alltifrån golvvårdare till renlighetskonsulter, men nu är lokalvårdare definitivt en accepterad benämning på yrket av den enkla anledningen att ordet städare försvann ur arbetsförmedlingens och arbetsgivarnas platsannonser och framför allt för att yrkesgruppen själv ville vara just lokalvårdare – en som vårdar något gör ju något som är positivt för alla parter.
Romer, ursprungsbefolkningar, inuiter, samer och många andra folkslag har valt att radera de gamla koloniala och rasistiska beteckningarna. Självklart har dessa grupper tolkningsföreträde. Så när en rödbrusigt flabbande karlslok på kondiset i Sjöbo beställer en kopp kaffe och en negerboll, får jag lust att tvångskommendera honom till lektioner i historia. Alternativt ge honom samma behandling som Malcolm McDowell fick i filmen Clockwork Orange – fastspänd i en stol med ögonlocken uppspärrade med hakar så han inte kunde blunda, utsattes han för smärtsamma elchocker varje gång en våldsam bild visades. Jag tänker mig att för Sjöbomannen skulle man till exempel visa bilder från lynchningar och slavauktioner.
Konstigt nog finns det fortfarande en beteckning, som trots att den visar på en märklig åtskillnad, är gångbar och som sägs utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag tänker på en jude av kvinnligt kön – judinna. Ingen gör längre en poäng av att påpeka en könstillhörighet i till exempel yrkesbeteckningar som skådespelare eller författare. Och inte heller varken talar eller skriver någon någonsin om muslimskor eller kristinnor.
För inte så hemskt många år sedan kunde man läsa orden Mosaiska Församlingen vid Stockholms synagoga. Ordet jude hade då fortfarande ett eko av skällsord, så det undveks och omskrevs till mosaisk trosbekännare. Tack och lov reclaimade man alltså jude. Men att man därmed också ska kunna acceptera en så patriarkal och föråldrad benämning som judinna tycker jag är märkligt.
info@opulens.se
