Om vår känsla för historia

RUINER. “Den nya staden byggs på ruiner. Kvar finns resterna av det gamla, i husens väggar, i de stumma träden”, skriver Gunnar Lundin i en text där han reflekterar över vårt förhållande till historien.

Turisterna. De vill ha valuta för pengarna. Kalla det semesterarbete. De strövar på Stockholms gator på jakt efter sevärdheter, det exotiskt svenska, historiens hjältar. Tänk om vi kunde se med sådana ögon: vi går i ett stort samman­hang. På Sicilien, i Taormina och i byarna med de kalkvita husen, i Syrakusa och i lämningarna av den grekiska byn blev jag en sådan turist. Även i London har det hänt: jag sällar mig till den lilla folkhopen utanför grindarna till 10 Downing Street i hopp om att få en glimt av premiärministern eller en utländsk statsman på besök.

Idag, imorgon gör vi historia. Vårt korta liv i kedjorna av liv. Dulce et decorum est pro patria mori. Nej, så kan vi inte tänka. Med de nya vapnen har kriget mist varje molekyl av ära och mod. Men de soldater som tänkte så förstod bättre än vi vad det är att vara en historisk människa.

En man befinner sig i ett rum som finns i ett annat rum: mediernas rum av bilder, musik, texter. Medierummet finns i ett tredje rum: politikens, maktens. Och detta i ett fjärde rum: historiens.

Och mannen som befinner sig i ett rum som finns i ett annat rum och så vidare ser inte det fjärde rummet. Och en människa utan historia? En människa utan en forntid? Vi är de första och de sista.

Churchill, Ghandi, Kennedy, Palme, filosofer som Voltaire, Samuel Johnson och Schopenhauer har när de gjort historia varit tjänande. De har även ställt sina fel i tjänst hos ett öde; ”felen” har hjälpt dem att se. I ödet ingår inte friheten att välja ett annat öde, bara att godta det vi fått.

Vad kan skildringar av kriget ge? De visar, på annat sätt än i välfärdssamhället, människans villkor. Det är inte underligt att pojkar tycker om att leka krig: i sådana lekar får vänskapen en viktig roll.

I gymnasiet, när jag var som mest inne i matte och naturvetenskap (där fanns en skönhet och en djup ro), frågade jag läraren vad intelligens hade med historieläsning att göra. Han blev mig svaret skyldig. Svaret var ju enkelt: det ”intelligenta” är att möta och förstå människor och sammanhang – att vi görs, att vi blir det vi är, till en del av historien. Det är när vi ser det historiska människoödet vi kan tro på vårt öde; Churchill och Ghandi, så olika, är ändå exempel.

Arvid Stjärnblom (i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken) dröjer på Johannes kyrkogård vid von Döbelns grav och drömmer om att själv få vara redskap för en handling som sätter spår i historien. I Söderbergs noveller, romaner, essäer söker förnuft och känsla varandra i ett oavslutat. Är det författarens bidrag till historien? Hans i marginalen utförda historiska roll?

Det som inspirerade i tonåren var förebilder som kunde vara råa – och befriande –   bespottare av förlegade konventioner, men  också stod för något ideellt. Ansluta sig till dem, var att ansluta sig till ”bortom de blå bergen”, en solitär gemenskap.

Vi neutrala européer, födda i ett århundrade då krigen avgjordes på teknologernas bord. Då inga hjältar stod i rök och damm. Vi är vällevande efterkommande till nittonhundratalets politiska förbrytare. Deras missdåd skedde under samma stjärnhimmel som fordom navigerade skepp och som fick beduiner i öknen att uppfatta Guds tystnad som det språk vilket bestämde världen.

Moderniteten. Vi springer framåt i City en het julidag på väg till ett sammanträde, på väg mot målet; och plötsligt snubblar vi till (medan människoströmmen söker en annan fåra som en å runt en fallen sten och fortsätter som om ingenting hänt) och liggande på marken ter sig tingen annorlunda; så annorlunda de ter sig när vi har fallit, vi ser på människorna och husen och träden, och fåglarna. De finns där så lugnt, de har inte bråttom. Och vi?

Den nya staden byggs på ruiner. Kvar finns resterna av det gamla, i husens väggar, i de stumma träden. I Klara församling har hus rivits och nya byggts. De enda som minns långt tillbaka är de jättelika träden på kyrkogården. De liknar gudar med avskurna tungor som är nöjda med sin tystnad – Vad skulle det tjäna till att tala människorna tillrätta?