Om humor och att bli utom sig

ESSÄ. “Sigurdson ställer det kontrollerade skrattet mot det okontrollerade skratt som rör människan på ett existentiellt djup.” Helena Fehrmans essä tar avstamp i Ola Sigurdsons nyligen utkomna avhandling Gudomliga komedier – Humor, subjektivitet och transcendens vilken vi tidigare recenserat i Opulens.

Jag har alltid velat vara rolig. Redan på skolgården då mina klasskompisar Kjell&Kent skämtade ville jag vara med. Jag ställde mig alltid nära dem, försökte bryta mig in i deras duo, hänga med i deras skämtmaskin. De skämtade om majen, drog vitsar från Hasse&Tage, Monthy Pyton. Jag ville vara med, jag ville också vara en av de roliga killarna.

Men jag var flicka.

Detta var 70-tal och tidigt 80-tal, då fanns knappt några komiska förebilder. Då var flickor söta, snälla och till lags. Är man söt, snäll och till lags kan man inte var rolig. Men varför kan man inte vara det? Och varför är humorn så viktig för mig? Varför är den så viktig för andra?

Och varför är den så svår att åstadkomma? För att förstå vad humor är har jag läst en bok om humor.

Den var inte rolig.

Ola Sigurdsson, professor i tros- och livsåskådningskunskap har skrivit tre band om ämnet med titeln: Gudomliga komedier. Humor, subjektivitet och transcendens. Han är den första att tillstå att hans avhandling är det tråkigaste som skrivits om humor. Det är däremot roligt. Att vara rolig är att utmana, menar Sigurdson, det är att vara tvetydig och dynamisk. Det är att tulla på gränserna. Inte hålla sig snällt inom dem. Det kan förklara min längtan efter humor. Längtan efter att bli någon annan, något mer.

Sigurdsson återvänder till människans subjektivitet. Annorlunda uttryckt är människans subjektivitet, förmågan att reflektera över sig själv. Subjektiviteten gör att vi kan förstå oss själva som något utöver biologiska, kulturella eller sociala sammanhang, menar Sigurdsson.

Kjell&Kent på skolgården gjorde sig till subjekt genom humorn. Via humorn blev de något mer än pojkar på en skolgård. Jag ville liksom Kjell&Kent överskrida den trånga rollen som skolflicka. Jag ville utmana, leka, associera. Jag ville se på tillvaron med humorns glasögon. De som gav världen en annan färg, ett annat perspektiv, ett annat djup.

Att stärka sig som subjekt är att stärka sin egen makt i tillvaron. Att inte bara vara den som skrattar åt andras skämt. Att inte vara den som det skrattas åt. Att själv ta humorn i besittning. Det är att göra sig till subjekt.

Att ta steget och själv vara rolig är också att utelämna sig själv.

I Humor i motståndets tjänst. Överviktigas riksförbund och kampen mot diskriminering skriver Fredrik Nilsson om överviktigas sätt att via humorn stärka sina rättigheter och sin identitet. Följande citat har Nilsson hämtat ur överviktigas tidskrift Rondör:

(….) Fy fan vad tjock du är.

– Ja, det är jag, sa jag. Och du är jävligt ful. Jag kan banta, men hur ska du lösa ditt problem? (…)

Nilsson visar på hur den som trycks ner lyckas vända sitt underläge genom humor.

Att ta steget och själv vara rolig är också att utelämna sig själv. Jag tänker på den ensamma ståupp-aren i strålkastarljuset. Ska hen få publiken att skratta? Om inte – då väntar skammen, känslan av att vara bortgjord, att inte platsa och det potentiella hotet att bli utstött ur gruppen.

Många människor är rädda för att ställa sig upp och prata inför en publik. Ståupp-aren gör det frivilligt, dessutom med löftet om att vara rolig. Så varför vill någon blotta sig på det viset? Därför att inget går upp emot det. Jag minns när det hände mig första gången. Jag stod på scen, jag sa några repliker – och folk skrattade. Herregud, de skrattar! tänkte jag. De tycker att detta är roligt, att jag är rolig.

Varför är det så tillfredställande att få en publik att skratta? Därför att skratt inte går att fejka. Liksom sex kan framkalla orgasm, kan humorn framkalla skrattet. Skrattet är liksom upphetsning och orgasm, en fysisk reaktion vi inte kan styra över. Vi måste underkasta oss den. Vi tappar kontrollen. Från leendet, till fnittret, till gapskrattet där huvudet kastas bakåt i det förlösande, skrattet. Sigurdsson menar att vi genom humorn riskerar kontrollen. Och att då kunna försätta andra människor – publiken – i detta tillstånd är att nå deras sinnen, men även deras kroppar. Att få axlarna att hoppa av skratt och mellangärdet att guppa. Det är att gå rakt in i det Sigurdsson beskriver som skärningspunkten mellan kroppslighet och medvetande.

Ändå förefaller det som att humor inte har någon status i samhället, trots att det anses som en viktig social färdighet – det kan vara chefen som lättar upp tråkig information med ett skämt, eller killen som försöker öka sin attraktivitet genom att skämta på den första dejten. Humorn blir ett verktyg för social framgång.

Med tanke på detta är det märkligt att humor sällan i den allmänna debatten värderas och analyseras i sig. Det enda undantag jag kommer på, är debatt kring vad man får skämta om. Killen som är på sin första dejt får numera se upp med sexistiska skämt. Chefen får se upp så att hen inte skämtar på medarbetarnas bekostnad. Men i övrigt verkar det som att humorn inte anses fin nog för att behandlas som ett ämne i sig. Ja, för vem är finast: komikern eller den skönlitterära författaren? Men så fort ett skönlitterärt verk benämns som humoristiskt riskerar det att sjunka längre ner på statusskalan. Kanske gäller fortfarande den antika värderingstrappan där komedin är lägst och tragedin högst?

Men kanske har kontrollförlusten en betydelse för detta degraderande av humorn? I ett samhälle där rationalitet och kontroll prioriteras upp så prioriteras den tvetydiga, ibland kaos-skapande humorn ner.

Sigurdsson menar att det inte går att slå fast vad som är roligt, då det är bundet till tid och kontext. Istället vill han utföra en undersökning av människans väsen: på vilket sätt är människan beskaffad eftersom hon kan uppleva det roliga?

Den läsare som påbörjar Sigurdsons verk i förhoppningen om en massa roliga exempel kommer att bli besviken. Istället dammsuger han den västerländska idéhistorien i sin spaning efter humorns flyende natur. För det är där bland antika och tyska (manliga) filosofer som Sigurdson tror sig kunna hitta svaret på vilken sorts väsen människan är som kan uppfatta något som roligt.

Under min läsning blir jag ömsom inspirerad, ömsom gnisslar jag tänderna när språkets abstraktionsnivå blir så hög att den tappar all sinnlig förankring. Jag tvingas emellanåt utstå en meningsbyggnad som är så rucklig och illa byggd att den borde vara förbjuden enligt lagen om dräglig språkmiljö.

Men! Jag möter många oväntade perspektiv på humor. Till exempel det som Sigurdson kallar Bibelns humorvision. Där är Jesus antihjälten och uppståndelsens happy end förvandlar dramat till komedi. Därav epitetet Bibelns humorvision. Långsökt? Kanske? Men också kreativt.

Men! Det hade inte skadat med några fler exempel på hur humor uttrycks genom århundradena. Det blir liksom tydligare (och roligare) då. Som i anekdoten om Kirkegaards professor, som förklarar världen och samtidigt glömmer vad han själv heter och att han är människa. Här är Sigurdson måhända klädsamt självironisk. Ändå får jag känslan av att han värjer sig från humor trots att boken handlar om just detta. Upplevelsen av humor är större än förståelsen, skriver han. Men i samma ögonblick är det som att suddgummit bränner i byxfickan på honom. Bort med all humor! In med det Viktigare Allvaret! För det är med Allvar som man kan bli tagen på Allvar.

Sigurdson kämpar sig vidare genom århundradena och når småningom 1900-talet. Och det är tur. För nu dyker sociologerna upp, med spännande idéer kring lek och spel. Och det blir dags för Freud, naturligtvis. Och Freud har mycket att säga om humorn och vitsande. Självklart tjänstgör humorn som åskledare för sociala och psykologiska kraftfält. Redan de romantiska tänkarna hade intresserat sig för leken, men under 1900-talet fördjupas detta intresse och kom att gälla även den speciella lek som brukar kallas kittel.

Det går inte att själv bli kittlad konstaterar Sigurdson. Det är ett lika sant som märkligt faktum. Kittlandet förutsätter en annan person, det måste med andra ord finnas en social situation där någon överraskar en annan person genom att kittla hen. När jag blir kittlad utlöser det en fysisk reaktion – skrattet – som jag inte kan styra. Upplevelsen av att bli kittlad är – liksom humorn – ambivalent till sin natur. Kittlandets upplevelse pendlar mellan skönt till outhärdligt. Det är svårt att bli kittlad utanpå kläderna. Kittel förutsätter naken hud. Och från den nakna, sårbara huden är det inte långt till att vara blottad och utsatt. Till kontrollförlust. Till att bli utom sig.

Några dagar tidigare, innan jag visste att det växte en tumör i min kropp, hade jag druckit öl med några kompisar.

För ett antal år sen fick jag cancer i urinblåsan. Jag låg i en sjukhussäng, väntade på operation. Bredvid mig, på en ställning, hängde en påse som långsamt fylldes av mitt eget urin. Jag vandrade runt i sjukhuskorridorerna med denna gula påse på en ställning. Några dagar tidigare, innan jag visste att det växte en tumör i min kropp, hade jag druckit öl med några kompisar. Nu såg jag påsen fyllas med en vätska som till färgen liknade öl. Mängden var gissningsvis lika stor som i en pint.  För första gången i mitt liv kände jag min egen död. Jag stod på tröskeln mellan den begripliga friska världen, och den obegripliga och för mig okända, sjuka världen. Mellan kontroll och kontrollförlust. Denna obegripliga situation där jag gick runt med min egen urin, utanför min kropp, blev för mycket. Jag började skratta. Jag upplevde det som djupt komiskt. Ja, jag tycker fortfarande det är roligt. Och just i det skrattet upplevde jag en befrielse. I förlängning ledde denna händelse till att jag förändrade mitt liv. För att använda Sigurdssons språkbruk: Min subjektivitet förändrades. Det vill säga, min bild av mig själv förändrades. Jag blev mer mig själv, genom att förlora mig själv.

Människan är en tröskelvarelse, menar Sigurdson. På ena sidan tröskeln finns kontroll, på den andra sidan, kaos. Att bli kittlad så man skrattar tills man kissar på sig är att bli utom sig. Att gapskratta och inte kunna sluta är att bli utom sig. Sigurdson återkommer till denna formulering: att bli utom sig. Jag tycker om den, liksom jag tycker om uttrycket tröskelvarelse. Kanske för att det är liknar ett annat ord: träskvarelse.

När människan blir utom sig tappar hon kontrollen över sina gränser. Ja, hon kan rentav överskrida dem och hamna i en transcendent upplevelse. Sigurdson ställer det kontrollerade skrattet mot det okontrollerade skratt som rör människan på ett existentiellt djup. Kanske var mitt cancer-skratt ett sådant skratt?

I vilket fall som helst: nu när Sigurdson klarat av sin seriösa avhandling, imponerat på diverse akademiska kollegor, tycker jag att det är dags för honom att knäppa upp kavajen, sparka av sig skorna.

Och bli lite utom sig.

Och skriva den populärvetenskapliga boken om humorns väsen, grundlagd i hans gedigna kunnande, sprängfylld med mustiga humoristiska exempel, på ett njutbart språk med godkänd lägsta nivå för meningsbyggnad.