ESSÄ. I de flesta lägen är det bättre att våga ha fel än att inte våga alls. Sällan, för övrigt, hinner man ju vänta in att alla argument skall vara på plats, menar Stellan Lindqvist.
Man skall kanske inte börja en text med att nämna Heidegger. Pretentiöst mumbojumbo tänker säkert många. Bara två ord. ”Das man”, Heideggers begrepp för det anonyma “man”. Även kallat ”mannet”. Det vill säga människan styrd av sociala och kulturella normer.
Orsaken till mitt tilltag är enkel: få andra ord öppnar lika tydligt upp mot det som kanske mest påverkar vårt beteende, våra tankar och attityder. Eller mer precist: få andra ord uppenbarar lika tydligt varför vi ljuger för oss själva, intalar oss saker vi i djupet inte omfattar, gör saker vi kanske inte borde, frånsäger oss ansvar, gör oss till människor vi kanske inte vill vara, i värsta fall gör oss onda.
En liten demon i vårt inre således, svår att göra sig fri ifrån, kanske omöjlig, ändå livsnödvändig att bekämpa. Men också, de gånger den har rätt, lyssna till och förstå.
”Man” dödar inte för att Gud säger att man inte får döda, ”man” dödar för att andra dödar, ”man” ljuger för att andra ljuger, ”man” stjäl för att andra stjäl, man smiter från skatt för att andra gör så. Ju vidare radien för detta ”man” blir desto omärkligare och starkare verkar det. Vi uppger motiv för våra handlingar där den verkliga orsaken ofta är en annan. ”Jag köper den här båten med två tre hundra hästkrafters motorer för att jag tycker det är kul med snabba båtar”. Kanske, men troligare är att du köper den för att du kan, för att visa att du kan, för att få oss andra att nicka avundsjukt. Precis som alla andra gör som har råd med en båt med två tre hundra hästkrafters motorer.
Vi finner ett alibi i de mångas beteenden. Vi vill inte bli synliga med en åsikt eller handling som i vår omgivning producerar tystnad eller besvärade ansiktsuttryck. Normaliteten är den lättjefulla och riskfria sanningen. Dess kraft ligger i att den inte syns. Skulle den synas skulle den försvinna. Den är luften vi andas.
Naturligtvis skulle vi inte klara oss utan en vardagsnormalitet. Att inte acceptera de vardagsnormer som finns runt oss, som har funnits runt oss i hundratals år, som visat sig evolutionärt och socialt livskraftiga, vore förstås mycket dumt och skulle dessutom få omänskligt energikrävande konsekvenser. Skall jag hjälpa gamla fru Bengtsson över gatan? Skall jag hälsa på herr Rosén? skall jag hålla hastighetsgränsen när ingen ser? Vi handlar utan att tänka. Och gott så. Något annat skulle vi inte orka med.
Man kan också gå halvvägs, när normaliteten alltför mycket skaver, när man vill ha en sorts åsikt men ändå inte vill sticka ut. Vi kan kalla strategin ”å-ena-sidan-å-andra sidan”. Genom att anamma ett sådant förhållningssätt undslipper man risken att ha fel samtidigt som man visar upp en medvetenhet om att saken har två sidor, eller fler. Man vinner aktning för inställningen att allt är komplicerat och att man har en balanserad syn. God utdelning således. Problematisk blir det dock när frågorna, etiskt och samhälleligt, är viktiga och kontroversiella, och kanske också akuta. Att inte då ta ställning innebär då förstås att man överlåter till andra att ta ställning, och ansvar. Vilket kan ses som problematiskt eftersom individuellt ansvarstagande är en grundbult i en demokrati.
Slutsats: i vissa lägen måste man, det vill säga om man ser sig som medborgare i en demokrati och om man värdesätter en levande demokrati, riskera att göra sig obekväm (klimatfrågan är ett sånt läge). Feghet och demokrati rimmar illa.
Dessutom: i de flesta lägen är det bättre att våga ha fel än att inte våga alls. Sällan, för övrigt, hinner man ju vänta in att alla argument skall vara på plats.
En komplikation av annat slag uppstår när normer från den lilla världen extrapoleras till den stora. I den lilla världen fungerar normer huvudsakligen smörjande, syftar till konfliktminimering och fredlig samexistens (”prata inte politik, det leder bara till konflikter!”). I den stora världen, politiken, är oenigheten och tydliggörandet av den samma själva grunden. Det är där övertycket från den lilla världen, civilsamhället, pyser ut. Fredligt och förutsägbart i demokratier, explosivt och oförutsägbart i diktaturer.
Naturligtvis kan denna norm-olikhet ställa till det, förvirra. Och det är en förvirring som alltför lätt låter sig utnyttjas, speciellt i det populistiska narrativet. ”Käbbel”, ”bråk”, ”oenighet”, ”beslutströghet” – något av livsluften i en demokrati – blir där tecken på svagheter som bör åtgärdas. Med ”enighet” och ett starkt ledarskap, förstås.
Jo, demokrati är knepigt. Det är ett pågående och aldrig avslutat bildnings- och upplysningsarbete. Vad trodde ni?
info@opulens.se
