Nattens drottning

Existentiellt.
Nattens drottning Alicia Lundberg – hon höll som få den riktiga och viktiga natten vid liv. (Foto: Röster i Radio)

ESSÄ. Natten är motsatsen till dagen. Natten är tiden då man borde sova. Natten är därför en spännande, lite förbjuden tid, en tid utan krav men full av möjligheter. Problemet är att dagens livsstil och mediasamhälle har dödat natten, slagit sönder magin och förvandlat hela dygnet till en enda grå, trögflytande massa.

I sena tonåren älskade jag natten. Att någon gång när morsan inte visste om det vara uppe en hel natt. Att med bästa kompisarna under djupa samtal få vaka in en ny dag. Och när kärleken slog till, få vägra somna tillsammans med en älskad partner eftersom hormonerna jobbade övertid. Känslan – vi mot världen – upplevs bäst under dygnets första timmar.

Sedan in i yrkeslivet och det kom till en början omfatta mycket nattarbete: posten, tidningsdistributionen, krogen, nattredaktionen. Kärleken till vakenheten under mörka timmar förstärktes – att jobba under natten och då samarbeta med andra var att ingå i en speciell krets. Den som såg till att samhället fungerade för att andra skulle få krama kudden. Därför råder en speciell samhörighet mellan nattjobbare, man hjälps åt. Utskällningar under dessa timmar ytterst ovanliga.

För ett par decennier var det dessutom verkligen natt. Antalet riktiga näringsställen, inte nattklubbar, som var öppna på småtimmarna var minimalt här i Stockholm. Mest känt var Röda Rummet vid Norra Bantorget. För att komma in där på 70-talet var besökaren tvungen att bevisa att hen jobbade på natten, lodisar som bara behövde värme var inte välkomna. Kraven på legitimation var dock låga, vi kom in med postens blå overall som biljett.

Nu är det svårt att missa de nattöppna hamburgerhaken och dygnet-runt-mackarna. Visst, jag har använt dem åtskilliga gånger. De är ärliga: man vet vad man får, allt är vänligt, välstädat och välordnat. Men magin med ägg- och ansjovismackan med vattnig tomat och kaffet som stått lite för länge på värmeplattan, nej den är inte där.

För några decennier sedan fanns bara en sådan lägereld på natten. Nattradion i P3.

Samma med media. Idag finns Spotify och andra strömningstjänster. De kommersiella tevekanalerna släcks aldrig ned. Ett avsnitt av usla tevedeckaren Hawaii Five-0 klockan 03.15 en måndagsnatt, varför inte? Reklamradion kör obemannat natten igenom via sina datorer. Och på sociala medier finns alltid något som kan läsas och kanske bör kommenteras. De stora dagstidningarna fyller på material på sina sajter dygnet runt. Media tar aldrig natt. Allt pumpas på som en trögflytande massa alla dygnets timmar.

Inom media pratas om lägereldar. De är de stora programmen som samlar en stor publik. Bred familjeunderhållning, välgjorda svenska dramaserier, stora sportevenemang. Men en alltmer splittrad mediavärld har skapat en närmast oändlig mängd lägereldar. Fast de flesta är mycket små, samlar ett fåtal och flämtar ibland betänkligt.

För några decennier sedan fanns bara en sådan lägereld på natten. Nattradion i P3. Den spred sitt milda budskap i postterminaler, processindustrier, sjuksköterskeexpeditioner, lastbilshytter och i lägenheter med sömnlösa. Inget annat fanns att tillgå. I Nattradion var tonen en helt annan än under dagens samtal och hets. Mjuk, inkännande, lågmäld. Bakom mikrofonen i studion satt ofta radions röstkonstnärer, de som skickligt kunde förmedla stämningar och undertoner med intelligens och värme. Verktygen var tonläge, frasering, betoning och pauser. Budskapet var uppenbart och genomsyrade allt: Så du kan eller får inte sova. Ta det lugnt, vi finns här. Vi hjälper dig genom natten.

Många lyssnade och fick hjälpen och trösten. De som kanske hamnat snett i samhället eller i sina egna liv. Detta i en tid då det återstod år tills läkemedelsindustrin skulle uppfinna Prozac. För dem som sedan blev Prozac-användare var natten ofta tiden då demonerna ville ta över. Närhet till människor håller demoner stången. I mörkret fanns människan i Nattradion.

Mesta röstkonstnären och vännen i natten i slutet av förra seklet hette Alicia Lundberg. Hon började som tevehallåa, men radion och natten blev scenen där hon var enastående. Som ung journalist övertalade jag redaktören för Eskilstuna-Kurirens lördagsbilaga att han behövde ett reportage om henne. Alicia meddelade att jag var välkommen. Den natten glömmer jag aldrig.

Jag kom till Radiohuset på Gärdet i Stockholm strax före midnatt, en vakt lotsade mig rätt genom alla korridorer. Studion var nästan helt nedsläckt. Bara en skrivbordslampa, hårt vinklad mot golvet. Det enda övriga ljuset var den röda/gröna lampan på mikrofonen plus ett svagt sken från kontrollrummet på andra sidan glasrutan. Alicias fåordiga kommunikation med teknikern berodde inte på fientlighet – tvärtom. De kände varandra mer än väl. Ytterst lite behövde sägas. Nattens magi fanns även mellan dem.

Manuslappar på bordet – glöm det. Allt som gick ut till nationen kom direkt ur hennes hjärna och hjärta. Vänligt, förstående och närvarande utan att vara påträngande. Det är en svår och delikat balansgång. Alicia Lundberg kunde balansera. Stämningen i studion var märklig: hon och teknikern var på ett sätt helt ensamma i mörkret – ändå satt de mitt i Sverige, nådde alla som ville lyssna och de betydde så mycket för så många.

Som person var hon dessutom ännu trevligare än sin röst. Vacker och spännande på det sätt som bara erfarna kvinnor kan vara. Och så full av livsvisdom. På den tiden kunde folk ringa in till studion, inte för att vara med i sändning utan för att komma i kontakt med nattprataren. Hon berättade om trasiga människor som hörde av sig och hur hon, medan skivorna spelade, lyssnat och pratat och nog fått några av dem att välja att inte på egen hand avsluta sin tillvaro just den natten.

Hon tog en bit av det magiska med natten med sig.

Vid fyratiden gick jag hem. En tvekande sol vid horisonten och skrikande måsar mötte mig på Oxenstiernsgatan. Jag var då påtagligt och platoniskt förälskad i Alicia.

Hon lämnade oss 2017, 83 år gammal. Fortfarande kan jag minnas henne och sakna henne. För då hon försvann ur etern tog hon en bit av det magiska med natten med sig. Hawaii Five-0 på småtimmarna kan aldrig ersätta henne.

Och den egentliga natten – den som är reserverad för stillhet och eftertanke eftersom inget annat är möjligt – är också borta. Lägerelden Nattradion är nu bara en flämtande flamma bland många andra. Synd, samhället och den enskilda människan behöver nog den som stark och ganska ensam brasa under småtimmarna.

LARS THULIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

0 0kr