DEN ÄLSKADE. “Jag skriver hans namn patetiskt i imman på spegeln i badrummet, det gör ont, men ingen har tagit skada, när imman försvunnit är också namnet borta.” Anna Jörgensdotter om kärlek, solidaritet och fienden som tränger in i våra intimaste relationer.
Jag drömde om någon som jag älskar. Vi hade inte setts på länge och jag tyckte det var så fint att vi fick prata igen. Jag tittade på honom liksom i smyg och tänkte: vad otroligt fin han är. Sen kom det förbi en kvinna, helt olik mig, deras blickar fastnade i varandras – han hörde inte vad jag sa längre. Jag tittade på honom. Han tittade på henne. Jag förstod att jag stod i vägen, för något som skulle kunna få vara.
Vaknade med en känsla av tomhet och ord av Sara Lidman kom farande: ”Min vackra gosse, vackra underbara varelse, varför har jag aldrig sagt hur ljuvlig du är.” Hon skriver det från Vietnam och kriget 1966 i Samtal i Hanoi. Hon skriver om hur ett och samma ord är olika i olika situationer. Ordet ”älskade” kan bära en sån kraft och klang med en särskild situation som bakgrund. I en annan situation tycks ordet drunkna i sorlet. Eller i en annan människas rädsla, mörk och dold som en tjärn.
Sara Lidman skriver om ett möte med en kvinna i Hanoi, de talar inte samma språk: ”Hon tar mig om armbågarna och sjunger något på vietnam som jag begriper utan att förstå och jag svarar med en ramsa från Missenträsk som i sin tur verkar bekant för henne – ett av dessa innerliga dårsamtal i världen när man blir en fågel som flyger bredvid en annan fågel.”
Sara frågar några flickor: ”Ni har då inte tid att ha kärleksbekymmer?” Och de svarar: ”Nej … inte i år … När vi besegrat fienden ska vi sjunga kärleksvisor. Nu är geväret vår fästman.” En annan säger: ”Att gråta av olycklig kärlek – vem har råd med den lyxen?” Sara skriver, mitt i kriget, om en kärlek som vill vara ömsesidig och om en ömhet omöjlig att odla. Om fienden som tränger in i våra intimaste relationer, tvingar oss till en förhärdelse som är oss främmande.
Jag skriver hans namn patetiskt i imman på spegeln i badrummet, det gör ont, men ingen har tagit skada, när imman försvunnit är också namnet borta. I poeten Anna Margolins diktsamling Detta är natten längtar diktjaget efter ett regn som ska kyssa henne omtumlande, hon undrar om hon är en blixt eller jämrande jord. Hon skriver om de ord som tiger mellan oss, men har längtande skälvande händer. Hon skriver: ”Och alla liv är rika på sorg och liknar varandra, och allt är stort och ofattbart.”
En vietnamesisk poet som kallades Madame Dihn och som dog i fängelse 1907 efter att ha gjort uppror mot ockupationsmakten Frankrike skrev: ”Jag dör i detta kalla fängelse / med mitt himlastormande hjärta.” I min senaste roman Solidärer ligger Ingemar tillfredsställd i Klaras säng och frågar vad kärleken fyller för funktion i det politiska. Klara vill svara att det är att huden lossnar och det gör ingenting. Det är en kraft: intimitet, tillit, kommunikation, en vilja och ansträngning att ha det bra tillsammans. Bilden av en motståndsman, står det i Samtal i Hanoi, är för vietnameserna en som älskar att leva.
Jag drömmer om honom igen, att han rullar bollar uppför en vägg, de rullar förstås ner igen, han säger att någon gång måste de stanna där uppe. Hans tröja blottar hans mage, och jag tänker på hur mycket jag älskar den där kroppen, för den är hans, en människas, och att det är en ynnest att jag har fått vara nära, att vi har varit nära varandra. Tänker på Ingemar och Conxa i Solidärer som möts mitt i kriget, att deras kärlek är en glänta i en mörk skog. En frist, en famn, mitt i den sjuka, skeva, skenande verkligheten. Att mitt i allt få vara två fåglar som flyger bredvid varandra, om så en väldigt liten stund.
anna.jorgensdotter@opulens.se
