ÄLDREOMSORG. ”Alla verkar ha varit där jag är nu,” skriver Torbjörn Axel och berättar om hur det är när en åldrad förälder inte längre kan klara sig på egen hand.
Min mamma är naken framför mig. Jag hjälper henne att hålla balansen på den smala bidéns keramikkant. Vi behöver tvätta hennes kön. Hemtjänstvikarien, en man som jag, var inte bekväm med intimhygien, och mamma var inte bekväm med att en främmande man, som aldrig varit hos henne förut, skulle tvätta henne. Överhuvudtaget. Men det behövdes. Det var egentligen inte ett gemensamt beslut. Mamma säger ”hjälp mig till bidén”. När hon hade lyckats blöta och torka sitt sköte hjälper jag henne upp. På med ett par rena trosor. Tvätta händerna. På med ett par mjukisbyxor, tröja och kofta. Jag behöver inte leda henne. Hon tar korta steg med krum rygg. Jag tänker på en velociraptor. Sen guidar jag hennes tillbakahållna steg.
Vi valsar fram, mamma! ETT två tre, ETT två tre. Steglängden ökar litet och hon flinar. Och fjantar till det med ett par kortare två tre steg. Hon har alltid älskat att dansa. Att hon bjuder till värmer men skär också i bröstet. Hon är så mycket där fortfarande. Så mycket sig själv, men så trött av demensen, så hindrad av parkinsons. Men hon har haft ett bra liv. 90 år utan krig. Ja, andra världskriget påverkade men det höll sig på distans. 90 år med tre barn, alla i livet. Tre huvudsakliga män, alla döda. Åtta hundar, en i livet. Den undrar vad som hänt med matte. Den förstår inte varför leken har lämnat henne, varför smeket uteblir, varför det flödande samtalet har stannat av. Istället har den börjat bete sig ruffigt. Puffar, knuffar, betäcker hennes ben. Slutar inte. Djävla idiothund! Jag vill skada den när den gör så! Men jag vet ju varför. Den signalerar, utifrån sin förmåga. Den är förvirrad, lämnad i sticket av någon som fortfarande är där.
Mamma sover. Det är hennes liv just nu. Vakna vid åtta. Kissa. Till köket och göra frukost. En tallrik mjölk med egenkomponerad müsli. Ett glas tranbärsjuice. Det håller henne upptagen i ungefär en timme. Sen får hemtjänst hjälpa henne på med kläderna. Jag är bara tillfälligt där. Som ett spöke från ett tidigare liv. Borsta tänderna. Till soffan. Nu har jag chansen, kanske i upp till en timme. Vi pratar. Det går bäst när vi pratar gamla minnen. Mindre bra när jag berättar om mitt liv. Det smärtar att hon inte alls verkar vilja veta. Men det stämmer inte. Hon är bara trött. Vid 11 har hon somnat. Hon vaknar för lunch. Somnar igen klockan två. Vaknar vid halv fyra och fikar. Sen somnar hon en kort stund före middag. Sen har jag hennes uppmärksamhet i två timmar från sex till åtta. Hon gillar min mat. Äter bättre än när hon är ensam. Efter åtta tacklar hon av med ett meningslöst TV-program på. Hon följer inte med i Father Brown. Är inte road av idrott eller TV-tävlingsprogram. Nyheterna går fint. Fråga Lund också. Nio sover hon. I allt sover hon 14–15 timmar per dygn. Det ger fortfarande mig nio timmar. Jag använder dem så väl jag kan.
Samtidigt vet jag ju hur bittert livet kan vara.
Jag pratar i telefon med vänner när jag går långa promenader med hunden. Alla verkar ha varit där jag är nu. Jag får berättelser om vännen som torkade sin nedbajsade pappa som knappt kände igen honom. Berättelser om föräldrar som lämnat hemmet i nattskjortan och gått rakt ut i trafiken. Om mamman som kom till ett demenshem riktigt illa däran men som blommade upp och genomlevde en sista förälskelse. Jag har hört en del av dessa berättelser förut men jag suger i mig dem, för nu är det verkligt och akut för mig. Jag gråter ibland. Det blir för mycket.
Samtidigt vet jag ju hur bittert livet kan vara. Jag är påläst. Jag kan historia och nutida politik. Livet har för många varit vidrigt, brutalt och kort för att parafrasera Hobbes (alltså inte Calvin and Hobbes, utan Thomas). Jag läser nyheterna om unga människor som skjuts ihjäl i skolor i USA, på musikfestival i Israel, och som sprängs av statliga militärers bomber i Gaza, Ukraina, Yemen. Jag har rest mycket och sett många människor som oavsett vad de vill aldrig har kunnat välja särskilt mycket, de är fast och kommer dö unga eller kanske medelålders men knappast vid min förväntade ålder på 80–90. De flesta når inte hälften, många inte ens en fjärdedel. Ibland har jag skänk en slant. Ibland en tanke. Men sällan har jag lyckats förändra grundmurat ofördelaktiga liv. Kanske har pengarna till syriska barnhem gjort en del. Förhoppningsvis. De liv jag har förändrat har ofta redan fått en fet chans genom att vara klipska och delta i högre utbildning. Se där, nu kan ni gissa vad jag jobbar med.
I jämförelse känns det idiotiskt att sörja en människa som haft det så bra som min mor. Sörja att hon inte längre är priviligierad. Kanske sörjer jag egentligen mig själv, skrämd av min egen demens. Den kommer nog om jag lever fortfarande i den åldern. Den finns i släkten. I mina cellers programmering. Eller så är det enklare. Jag kommer ihåg när ett av mina barn bröt armen som femåring, lika väl som om det var en ofta sedd dokumentärfilm. Det var inte dramatiskt. Ett fall från en rätt låg mur bara. Men färger, ljus, paniken i kusinens röst när han hämtade mig. Den passiva lilla kroppen som inte riktigt fattade vad som hände, annat än att det kändes fel. De tre läkarna som var på plats som undersökte och gav goda och avgörande råd. Viljan att vara med på släktfesten men barnets trötthet som tog över. Hur snopen jag var att armen inte behövde gipsas. Den var av som stiftet i en blyertspenna. Håll den någorlunda still så läker allt. Läkarna hade rätt.
Jag minns ilskan och vanmakten när jag i basarerna i Kairo såg en far piska sin son med en bambukäpp under fötterna. Han gjorde det offentligt. Medvetet. Han som köpman, visade de andra köpmännen att han straffade sonen som stulit. För sin heders skull. Och kanske i någon form av logik för pojkens skull. Men tekniken används som tortyrmetod. Jag har läst om den i rapporter om auktoritära regimers tortyr. Det tar veckor innan en kropp med gott läkkött kan gå igen. Jag var för ung för att göra något. Idag hade jag nog stövlat fram och sagt nog nu. Med ålderns auktoritet. Kanske hade pappan och sonen uppskattat det. Det hade gett honom ett skäl att avbryta, med hedern i behåll. Men jag kan inte säga särskilt mycket om barnen i Jemen. Jag har inte varit där, jag har inte sett det. Jag vet att det är illa men avståndet gör att det berör mindre.
Mamma är närmare. Hon är här. Mamma som på bröllopsfotot nästan är overkligt vacker. Som alla alltid tyckte var snygg och trodde var yngre än hon var fram tills bara för 10 år sedan. Mamma som dansade nästan alla kvällar i veckan. Flamenco, step, jazz. Mamma som kunde läsa, skriva och tala förträffligt på franska, tyska, engelska, och hjälpligt på spanska, latin och grekiska (skandinaviska språk inte inräknade). Mamma som var rädd för att fixa med det elektriska sedan barnsben. Som körde bil som en biltjuv, löste korsord i den högre skolan, inte gillade sin egengjorda mat, sitt osminkade ansikte, ljudet av mopeder. Den människan lever men lever nu ett annat liv som vare sig hon eller jag känner igen. Hon kallar sig ett skal. För att vara rolig? Kanske. Jag vet inte.
Allt är recenserat, även demensboenden, inte bara filmer och cafe latte.
Om någon vecka kommer hon kunna flytta in på ett demensboende. Jag och mina syskon läser på. Internet är behjälpligt. Allt är recenserat, även demensboenden, inte bara filmer och cafe latte. Och just därför är allt försäljningsanpassat. De korta trevliga filmerna. De välavvägda fotografierna. De genomtänkta texterna. Inte en fläck på utrustningen. Men vad fan? En institutionshund? Det är ju smart! Till skillnad från hemtjänsten som lyckades skicka fem olika personer på sex dagar så är all personal demensutbildad och bäst på allt. Är det en sekt av något slag? Är det en drogkartell bakom som tvättar pengar? Är alla i personalen starka anhängare av Ulf Kristersson och ser vård som en bra affär? Vad kan det vara för fel? Det får gärna vara bra. Snälla. En sista lycklig tid i livet. För en god människa från en av världens lyckligaste länder.
Hemma efter en veckas marktjänst, dygnet om service även om nätterna varit lugna. Nu tar ett annat syskon över. Jag vill ge råd, berätta om hur man lätt får bort spår av flytningar i trosorna med hjälp av flytande galltvål. Det har min hustru lärt mig. Förklara hur mamma föredrar de tunna syntetiska koftorna som mina syskon hatar. Det finns så mycket. Men de har sitt eget förhållande till mamma. Men kanske ska jag berättade om hur viktigt det är för mamma att kniven hon fortfarande skär grapefrukt med, något hon fortfarande kan, men bara precis, ska diskas och läggas på en särskild plats i torkstället och sedan på en särskild plats till höger i översta lådan. I en pappersskida. Men det är att lägga sig i. Jag litar på dem. Det är bara det att jag vill veta att allt är bra. Jag sätter mig på händerna. Inte ett inlägg till i gruppchatten. Jag skriver en artikel istället. Det är mycket mer diskret.
TORBJÖRN AXEL
