GENERATIONSMOTSÄTTNINGAR. Klassikern när det kommer till ungdomsförakt är påståendet att dagens ungdomar är lata, skriver Robert Myhreld.
För en tid sedan skrev jag om självmord. Efteråt fick jag ett mejl jag inte är vuxen nog att släppa, även om jag lät det sista svaret i “samtalet” förbli obesvarat. Personen ifråga menade att jag skrivit som om jag ”aldrig kommit i närmare kontakt med detta fenomen. Varken som ett alternativ i det egna livet eller som närstående till någon som tagit detta steg. Men i ungdomen flörtar man ofta med dessa tankar, testar gränser, vågar peta på det läskiga.”
Mejlet är skickat ”i all välmening” eftersom det inte är artiklar som jag får beröm för som utvecklar mig. Så är det säkert, och kanske har personen rätt i att det är de artiklar man ”blir utskälld och kritiserad för” som utvecklar en. Det vet ”alla erfarna skribenter” varpå han vänligt avslutar med: ”Snart kan kanske du också vara en sådan.”
Vid gud, låt mig aldrig bli en erfaren skribent. Det verkar ju vara urtrist.
Det är fegt och oärligt att offentligt besvara en person som skrivit enbart till mig. Men! Vad jag vill få fram är att det i grund och botten handlar om ett uttryck för det ungdomsförakt som finns. Ungdomar har naturligtvis inte upplevt något som kan mäta sig med vad en sjuttio år gammal människa gjort. Att han såg mig som ungdom tar jag naturligtvis som en komplimang.
Kanske hamnar jag i fokus i en sådan här text. Det vill jag inte, men lite måste ni ändå veta. Jag har bipolär sjukdom och har velat dö till och från sedan 2010 då sjukdomen bröt ut. Jag har varit inlagd på slutenvårdsavdelning i två vändor, senast i julas.
Jag har många besök på akutpsykiatrin bakom mig (två gånger i mars). Snart finns inga mediciner kvar att testa. Sjukskrivningarna har varit många. Planer har gått i kras. Människor har försvunnit ur mitt liv. Hemma finns ett helt apotek med mediciner varav många jag borde lämna in till ett riktigt apotek eftersom de ändå inte fungerar. Så kan det vara och jag är glad över att jag är hyfsat funktionellt dysfunktionell.
Ett i sammanhanget milt ungdomsförakt många yngre stöter på är det motstånd de möter i egenskap av att de är just – yngre. Ta exempelvis en nyutexaminerad som lyckats få ett jobb. Många har berättat tragikomiska händelser från arbetsplatser där en uråldrig praktik värjer sig mot allt vad nya influenser och tankar heter. Man antas inte vara erfaren nog att kunna bidra med någonting bättre. Kom tillbaka när du har livserfarenhet, ungefär. I slutändan en maktfråga, kort och gott.
Klassikern när det kommer till ungdomsförakt är påståendet att dagens ungdomar är lata. Det är vidrigt att säga så. Särskilt om personen som säger det är 50+ år och vuxit upp under helt andra förhållanden. Dagens ungdom utsätts för en social press som är svår att föreställa sig. Den digitala världen är skoningslös. Till detta är det svårt att få jobb, förstahandskontrakt är knappt möjliga att få, inte ens en soptunna ute i skogen. Fan ta ungdomsföraktet! Fan ta dessa föreställningar! Jag hatar dem. Vad vet belackarna om hur det är att vara ungdom idag?
Vad som gjorde mig upprörd med mejlet var ignoransen inför helt främmande livsöden. Då och då möter jag yngre människor som haft ett fruktansvärt tufft liv. Alldeles nyligen mötte jag en person som förlorat hela sin familj i krig. Andra har haft uppväxter med fysisk och psykisk misshandel. En har uthärdat en fullständig vanskötsel och har utstått svält trots föräldrars tillräckliga resurser. En annan har tagit hand om gravt psykiskt sjuka föräldrar redan från en mycket tidig ålder. Under gymnasietiden tog en nära vän sitt liv. De flesta jag känner mår dåligt till och från. Och då menar jag dåligt på riktigt. Självskada och allvarliga självmordstankar är en del av deras vardag. Att några av dem fortfarande hänger kvar är svårt att förstå, men jag är fantastiskt tacksam att så är fallet. Men vad vet dessa om dåligt mående. Vad vet jag? Inte mycket, men vissa saker måste man gå sig till.
robert.myhreld@opulens.se
