RÄTTÄNKARE. Gud bevare mig för moralisten. Den strävsamme sedlighetsförkunnaren. Den ängsligt bakåtblickande individen som ser orättfärdighet i allt. Den som i detta ögonblick förargat förebrår andras leverne. Den som ivrigt väntar på att mästra dem som avviker från det som är rätt och riktigt. Det vill säga den som lever i sin jäsande rättfärdighet för det som varit, för det som är och för det som skall komma.
Denne är aldrig sen att fördöma, aldrig sen att tillrättavisa och aldrig någonsin sen att anmärka på dem som viker av från det som denne bestämt vara sedligt och gott. Aldrig är moralisten främmande för att inskränka. Förbud är dennes paroll. Alltid angelägen om att tvinga fram ett snävt bruk av ord och tanke i det godas tjänst, övertygad om att utan dessa pekpinnar skulle allt haverera.
Moralistens grund är antiintellektualismen. En pålitlig grund för den som hyllar det trångsynta tänkandet. En grund på vilken man säkert kan stå om man vänder ryggen åt ett kritiskt och konstruktivt samtal. Och på en sådan grund kan moralisten tryggt fortsätta med att förmana och banna den förment odygdige. Ja, moralens väktare har minsann mycket att stå i.
En sann moralist är en nyttig och trogen idiot. Har denne en gång fått itutat i sig att något är moraliskt förkastligt, kommer denne duktige idiot att nitiskt göra allt för att bekämpa det. Ja, snabb är moralisten att skuldbelägga andra. Och mer än villig att höja rösten när denne hätskt klandrar sin näste. En moralist blir med tiden en förtryckare, en översittare och inte sällan djupt bitter på ålderns höst.
Att kritisera och ta avstånd från moraliskt förkastliga handlingar är viktigt. Men viktigt är också att göra en skarp åtskillnad mellan moralism och moraliskt mod. För moraliskt mod bygger aldrig på ett inskränkt tänkande och inte heller på att sätta sig över andra. Moraliskt mod förutsätter ett öppet samtal. En önskan om att inkludera de andra; dem som moralisten exkluderar. En vilja att våga pröva sina moraliska övertygelser mot de andras.
Moralism är liksom en mörk tanke som leder in i en återvändsgränd i vilken man finner allt utom glädje. Och sant är att det enda som en moralist förmår att uppbringa är agg och ilska. En sådan människa kommer att bli utstött. För utstött blir den som fått för sig att den vet vad som är absolut rätt och absolut fel. Men den som man har förskjutit, är den som man mest ska frukta.
Historien har lärt oss att de som ser världen i svart och vitt – de som inte längre står ut med det demokratiska samtalet – kommer att ropa på den som blivit förskjuten. Ropa på den som vet hur man skuldbelägger, den som vet att göra skillnad på människa och människa, den som vet att moralism är basen för ett starkt samhälle. Ropa på den ledare som väntat i skuggorna och som ska ersätta folkviljan med en vilja som står över allt annat.
melker.garay@opulens.se
