Moderna tider och äldre tankar

ESSÄ. “Detta sätt att se aktualiserar vår tids brist på transparens och kastar ett löjets skimmer över våra högst ostrukturerade partiledardebatter.” Carsten Palmer Schale menar att många av idéhistoriens stora tankar borde få påverka samtidsdebatten i högre grad än vad de gör.

Jag har länge irriterats över vår tids märkliga attityd till äldre tankar. Som om ingenting i historien tidigare blivit sagt, som kunde vara av värde även för oss här och nu. Detta är naturligtvis nonsens! Man behöver bara nämna ”de gamla grekerna”, araberna, kineserna, indierna, och perserna, Bibeln, Augustinus och Pelagius, Thomas av Aquino, Bacon, Descartes, Newton, hela horden av upplysningsfilosofer och naturvetare, Kant, Bentham, Burke, Maxwell, Gauss etcetera under 1800-talet samt – naturligtvis – mängden av intressanta tänkare under det senaste seklet eller så.

För övrigt betecknar ”modern times” i USA och England ungefär de senaste tre hundra åren, medan det i Sverige tycks betyda något i stil med ”de senaste 25 åren”, det vill säga den tid över vilken tyckarna i TV-sofforna har överblick.

Min synnerligen modesta ambition här, är dock endast att peka på några få teman, som ännu idag ter sig aktuella för vårt sätt att tänka, men också för mer dagsaktuella händelser, trots att det sällan ser ut så när vi läser morgonpressen, kvällspressen eller ens en så gedigen webbsajt som Opulens. För att väcka! Jag nöjer mig med en hastig blick på några av grekerna. Och de tre största filosoferna under den grekiska antiken kan då med fog sägas vara trojkan Sokrates, Platon och Aristoteles (469-322 fvt).

Genom porträtteringen i Platons dialoger har Sokrates blivit ryktbar för sina bidrag inom etikens område. Det är genom Platons beskrivningar bilden av Sokrates gärningar inom områdena kunskapsteori och logik visades och de influerade Platons idéer och angreppssätt och har fortsatt att stå som grund för en stor del av den västerländska filosofin.

“Visast är den som vet vad han inte vet.”

Sokrates var inte bara en av tidens stora pedagoger. Omtolkad genom vår egen världsbilds raster kan han nog ses som en pedagogisk inspiratör ännu idag. Enligt Sokrates ska läraren aldrig sträva efter att få eleven att komma fram till ett förutbestämt mål; läraren är bara den som strävar mest aktivt för att klarlägga frågan som undersöks. Inget är heller så självklart eller så tokigt att det inte ska undersökas. Alla domar före undersökningen är fördomar.

Den sokratiska samtalskonsten baseras på att läraren är den som hjälper eleven att förlösa det som den redan vet. Genom eftertanke vill man få det dunkelt anade att träda fram i klarhet. Sokrates kallade det själv för den majevtiska metoden, vilken går ut på att hjälpa eleven att erinra sig kunskap den redan har. Detta bottnar visserligen i Sokrates tro på reinkarnationen, men jag tror ändå att vi kan använda oss av detta idag. Alltså – och i tillägg till ovanstående:

”Människor vet mer än de tror att de vet”.

Sokrates ansåg att hela naturen var besläktad. För mig är detta en inställning som minner om Spinozas och vår tids panteistiska och ekofilosofiska tankar.

Sokrates hyllade dialektiken som den främsta vetenskapen: vetenskapen om samtalskonsten, där man alltså genom logiska argument och motargument söker sanningen. Bästa metoden för detta var det offentliga samtalet, en dialog öppen för åhörare men med struktur för deltagarna. Detta sätt att se aktualiserar vår tids brist på transparens, men kastar också ett löjets skimmer över våra högst ostrukturerade partiledardebatter.

Sokrates ställde tre krav på dem han pratade med:

För det första skulle de tala utifrån egen övertygelse, inte upprepa vad andra sagt. För det andra skulle de framföra följdriktiga resonemang, de fick inte säga emot sig själva på viktiga punkter. För det tredje skulle de kunna definiera de begrepp, ord och uttryck de använde i sina argument.

Jag anser att dessa krav sällan infrias idag, i synnerhet inte de två sista. Allra minst det sista. Titta på identitetspolitiken, kränkthetskulturen, hbtqi-rörelsen.

En central fråga inom filosofin som präglar vår syn på kunskap och vetande är Platons fråga “Kan våra sinnen ge oss en sann bild av verkligheten?” I en dialog mellan (objektivisten) Sokrates och sofisten (och relativismens) Theaitetos diskuteras vad vetande är. Sokrates leder samtalet till att det inte finns ett enkelt svar. Det enda som är klart är vägen till vetandet: Man blir vis genom att ständigt söka sanningen.

För att inte prata om det outsägliga, religiösa, mystika.

Exempelvis Kant och Schopenhauer var vissa om detta – och fler, också inom ”science”, borde vara det idag. Det går en röd tråd från Platons noumenon över Kants ”das Ding an sich” till vår tids förvirrade syn på det som enbart kan tänkas, men inte empiriskt observeras. För att inte prata om det outsägliga, religiösa, mystika; ej i egentlig mening ens tänkbara, utan i så fall snarast kontemplerbara.

Avskyn för demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre, om än utövat av rättrådiga män (Väktarrådet, bestående av filosofer), är ett återkommande motiv i Platons politiska dialoger, och har tolkats som Platons personliga ståndpunkt. I denna fråga kan man hävda att han följde i Sokrates spår, eftersom Sokrates enligt nästan samtliga källor sägs ha hävdat att politik och juridik borde skötas endast av filosoferna.

Här är vi verkligen inne i den dagsaktuella debatten! Om demokratin. Om ett möjligt rådgivande parallell-parlament av experter och visa och allmänt respekterade människor. Om våra politikers faktiska och önskvärda kompetenser.

Aristoteles skrifter omfattar många ämnen: fysik, biologi, zoologi, metafysik, logik, etik, estetik, poetik, skådespeleri, musik, retorik, lingvistik, politik och statskonst, och utgör den västerländska filosofins första genomgripande utläggning. Alla aspekter av Aristoteles filosofi fortsätter att studeras i den akademiska världen än idag. Hela det moderna tänkandet bygger dessutom i hög grad även på den aristoteliska indelningen av vetandet och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna.

Aristoteles otroliga faiblesse för tvär- och mångvetenskap saknar motstycke, men jag hoppas den utvecklas och fördjupas. Jag föreslår att ett års filosofiutbildning blir obligatoriskt oavsett aktuellt huvudämne för den som ägnar sig åt så kallade högre studier.