BETRAKTELSE. Är det konstigt att så många av oss drar sig tillbaka från det offentliga, synliga? Brevhemligheten har jag sedan länge betraktat som ett skämt, skriver Anders Björnsson.
Vi har växlat brev med varandra sedan 2004 — e-brev. Plötsligt upptäcker han att endast den utgående, ingenting av den inkommande eposten har sparats. Han häpnar. Jag har varit naiv, skriver han. Trots allt är han en framstående matematiker, van vid att programmera. Förr i världen sparades mottagna brev, inte avsända (om det inte slogs kopior eller sattes in i konceptböcker).
Han och jag är båda i den åldern att det börjar bli dags att gå igenom sina arkiv. Naturligtvis finns där blottor. Själv gjorde jag mig dumt nog av med mina ungdomsdagböcker. Jag har också slängt brev som jag sänt till mina avlidna föräldrar och funnit i deras efterskörd — de gjorde mig skamsen, när jag läste dem i efterhand. Men vad spelar detta egentligen för roll? Det mesta som sägs och skrivs dokumenteras inte, det försvinner ut i universums mörker och tystnad.
De flesta inspelningar av mina radioprogram lät jag således kassera, eftersom jag inte var belåten med dem. Detta var på åttiotalet. Nu råder förmodligen en annan ordning. Dock, man får allmänt sett vara rädd för att såväl den publika som den privata sfären invaderas av ovälkomna besökare som lagrar, manipulerar och utnyttjar det de kommer över. En av grannarna på landet råkade ut för att hans månatliga kontoutdrag från banken hamnade i en annan grannes brevlåda. Där stod svart på vitt hans tämligen ymniga alkoholkonsumtion under aktuell period.
Är det konstigt att så många av oss drar sig tillbaka från det offentliga, synliga? Brevhemligheten har jag sedan länge betraktat som ett skämt. Jag har då och då funderat på att yttra något riktigt förgripligt – låt oss säga: ”terroristiskt” – i ett mail för att se vad som sedan händer. Min utgångspunkt är att jag närsomhelst kan hackas, min telefonkonversation avlyssnas. Vi som är oskyldiga behöver inte oroas? Men varje människa är ju skyldig till något.
Risken är förstås att med åldern kommer nostalgin, den ogrundade förälskelsen i det som har varit. Nej, det var inte bättre förr. Och var det inte därför jag kastade mina ungdomsdagböcker? Där fanns så mycken osmält smärta inskriven. Men ibland – när jag ser moderna arkeologiska lämningar, till exempel övergivna, numera oanvändbara dricksfontäner i hård metall, i mitt bostadsområde från 1978 finns det flera stycken, men nu ska man köpa vatten i plastflaskor istället för att få gratis kommunalt – vill jag göra revolt. På det premoderna, förpolitiska sättet: inte för att gripa makten, utan för att irritera makten.
När jag skriver detta sörjer jag. Vårt vackra olvonträd har fått döda grenar, de är flera än de friska. Prognosen: att trädet går ut denna sommar. Detta gör vi en anteckning om i vår ”loggbok” som vi för på landet, med någorlunda regelbundenhet. Den angår ingen annan än oss, hustrun och mig. Där står våra hemligheter, som statistik över mördade mördarsniglar Det är långt ifrån säkert att de behöver gå till eftervärlden. Än så länge är de fredade.
Nå, lika bra kanske att fortsätta som om ingenting hänt – eftersom saker och ting händer hela tiden, skulle man bli galen annars. En del adressater bränner helt sonika upp brev som de har mottagit, andra begär avsända brev tillbaka för att förstöra dem. Som bokföring: längre än tio år behöver den inte förvaras, därefter är den ingenting värd. Men misstanken är att det jag har gått miste om i digital form är det någon annan som sitter och ruvar på nu.
I hemlighet. Som om ingenting hänt.
info@opulens.se
