SAMHÄLLSBYGGE. ”Han och hans kolleger har kommit fram till att absolut inkomst inte påverkar välbefinnandet ett dugg när väl de grundläggande behoven har blivit tillfredsställda.” Det skriver Jan Wiklund om professor Richard Layards bok Happiness, lessons from a new science.
Vi här uppe vid Nordatlanten har blivit dubbelt så rika sen 1970 – men inte lyckligare. Såväl objektiva mått på lyckonivån som drogmissbruk, självmord, våld, psykisk sjukdom och serotoninhalt i hjärnan som människors självskattning har förblivit ungefär konstant – eller, i en del länder (främst USA och UK), pekat på minskad lyckonivå.
Vad beror det på? Och är inte det ett argument för att satsningen på ekonomisk tillväxt har varit totalt missriktad?
En av dem som har undrat rent professionellt är Richard Layard på London School of Economics, som redan 2005 la fram sina tankar i en bok, Happiness, lessons from a new science.
Han och hans kolleger har mycket riktigt kommit fram till att absolut inkomst inte påverkar välbefinnandet ett dugg när väl de grundläggande behoven har blivit tillfredsställda. Däremot betyder den relativa inkomsten ganska mycket, dvs inkomsten jämförd med andras inkomst. De fattigare i ett samhälle är alltid olyckligare än de rikare, och ju större skillnaden är i inkomst desto olyckligare är de. Inte för pengarnas skull, utan för psykningens. Att bry oss om jämlikhet och rättvisa är en del av vårt arv som sociala djur.
Andra saker som styr lyckonivån i samhället:
De sociala sammanhangen. Den som har många vänner och anhöriga är genomsnittligt lyckligare än den som har få. Och det är i den riktningen orsakssambanden går; om någon blir av med sina vänner sjunker lyckonivån dramatiskt. Satsningen på att öka tillväxten genom att lägga ner landsändar har följaktligen varit helt missriktad, säger Layard.
Tryggheten. Att oroa sig för morgondagen skapar olycka. Att satsa på osäkerhet för att öka tillväxten är följaktligen också dumt.
Arbetet. Helt vid sidan av den ekonomiska tryggheten behöver människor också ha andras respekt, och det får man främst genom vad man bidrar med. Alltså arbete, både betalt och obetalt. Så nedläggning av oekonomiska verksamheter är föga värt om inte de som arbetar där omedelbart kan få något bättre att göra. Men så är det ju också av rent ekonomiska skäl.
Tilliten. Ju större tillit desto större lycka, statistiskt sett. Och tilliten påverkas, som Bo Rothstein har visat, av hur överheten beter sig. Om den fuskar och bedrar blir tilliten i samhället låg. Uppträder den rimligt hederligt blir tilliten hög. Fisken ruttnar från huvudet, som talesättet lyder.
Hälsan. Men det är egendomligt nog inte vilken hälsa som helst som betyder något, det tycks bara vara plågsamma och psykiska sjukdomar som gör människor olyckligare, övriga står man ut med ganska bra. Med detta i bakhuvet kan man undra över varför psykvården är så styvmoderligt behandlad som den är.
De personliga värdena. I någon mån går det att styra lyckan själv. Den som ständigt måste ha det senaste, eller den som ständigt måste ha mer, lever ett skörare liv än den som istället fokuserar på relationer och annat gratis. Och, har det visat sig, den som har lyckats strukturera verkligheten som en helhet är mer motståndskraftig mot ödets nycker än den som inte har detta, sen kan strukturerna se ut hur som helst. Vilket kan tala för folkbildningens lyckoskapande möjligheter.
Den personliga friheten. Alla måste ha rätt att söka sina egna vägar till lycka, i alla fall så länge som det inte inkräktar på någon annans. Vilket kan vara en varning mot alltför mycket paternalism hos den som försöker skapa ett lyckligare samhälle.
Man kan också gräva ner sig i detaljer och hitta en del märkliga samband. Tv, till exempel, tycks vara en riktig olycksskapare vilket kunde konstateras redan i samband med att den introducerades. Dels för att den i så hög grad fokuserar på våld vilket minskar tilliten i samhället, och dels för att den sätter upp rika människor som ett mönster för alla att efterlikna vilket ökar psykningen av alla andra.
Och barns behov av kärleksfulla föräldrar för att bli lyckliga har kunnat beläggas på så vis att våldet i samhället började minska runt 1990. Detta för att allt färre oönskade barn började födas från slutet av 60-talet tack vare p-piller och lagliga aborter.
Slutligen oroar sig Layard över hur samhället alltmer organiseras som ett nollsummespel av vinnare och förlorare, med rangordningar, individuella förmåner och individuella lönesättningar. Vilket skapar minskad tilltro och sönderslagna sociala sammanhang, och därmed mindre lycka. Detta till och med utan att ekonomin blir bättre av det. Ändå slutar redogörelsen i ett upbeat – den ena ministern efter den andra ser lycka som viktigare än pengar och Layard hoppas på det bästa.
Möjligen kan man ana lite för mycket tilltro här, eller kanske det bara är en retorisk figur. För politiska program skapas inte av regeringar; på sin höjd kan regeringar skapa kompromisser mellan de program som det mobiliseras kring i samhället. Om vi ska bli av med olyckskapande drag får vi mobilisera för det. Annars går det inte.
info@opulens.se
