HYBRID. Crister Enander har skrivit en text som är ett slags hybrid av minnesbetraktelse och novell. Den har en existentiell utgångspunkt och handlar om vad vi gör med våra liv, men den handlar också om framtiden.
Skägget är riktigt fult. Tovigt, spretigt och på sina ställen ser skepparkransen ut som en sliten gammal ryamatta, och dessutom verkar det vara otvättat sedan länge. En kam eller borste har det inte sett på månader. Jag stirrar rakt in i det rödspräckliga skägget när jag vaknar. Jag tycker till och med att jag känner lukten av härsket och surnat fett från håren.
Han står bredbent bredvid min säng, han nästan hänger över mig. Han stirrbligar på mig. Jag famlar på bordet bredvid sängen och kan snart titta på klockan. Halv fem. Mitt i natten. Halv fem!
Det är mörkt som på botten av en kolsäck utanför fönstret.
Just då begriper jag ingenting. Mitt huvud tycks totalt tomt. Som renskurat.
Han heter Sven.
Inför flytten hade jag tänkt mycket, funderat och vänt på vad som kunde och inte kunde hända. Men självfallet inte tillräckligt, vem gör det i tonåren? När man är sexton på det sjuttonde och allt viktigt i livet finns mellan benen och mellan öronen: då är allt enbart hjärna och lem. Det viktiga för mig var att få möjlighet att flytta hemifrån – känslan av frihet lockade oemotståndligt. Varför det blev just ett kollektiv är svårt att säga. Det fanns en plats ledig och jag kände en av kvinnorna som varit med och startat det. Hennes namn var Maria.
Jag inser oväntat, just nu när jag sitter här ensam och övermannas av minnen denna kalla kyliga morgon då ännu ingen annan är vaken, att vad jag skriver är en liten historia om tillit.
Om den eviga frågan: Vem i hela världen kan man lita på?
Tillit bär upp vardagen. Den är något synnerligen sällsynt litet och svårfunnet och är för livet vad jag antar att Gul tre shilling banco är för fanatiska filatelister. Detta kitt, detta bindningsmedel mellan oss människor, går heller inte att styra över, kan inte tvingas fram eller kontrolleras. Kanske kan man kalla det en gåva. Eller rentutav vad kristna kallar för Nåden?
”Jag tar disken idag!” skrek Sven och såg ut som om han funnit en bot mot världssvälten och ett sätt att stoppa alla krig. Han fullkomligt svämmade över av godhet. Flanellskjortan var smutsig, fläckar av kaffe tävlade om utrymmet med vad som såg ut som stekfett från falukorv. Han var medvetet sunkig, det är nog den bästa beskrivningen. Manchesterbrallorna var fransiga nertill och trådar hängde ner över de nötta gamla träskorna som han envisades med att klampa omkring med – och det även inomhus, på de fina gamla parkettgolven. Men helst gick han omkring i arbetsoverall, i helg och söcken lika. Han arbetade treskift inne i staden på pappersbruket så hans dygnsrymt gjorde att han var säker på att alltid väcka någon stackare som försökte sova.
Självtillräckligheten lös om honom där han stod intill min säng. I handen hade han, det såg jag rätt snart, ett nyskrivet schema över vem som skulle städa, torka rent, sköta tvätten. Det var alltid Sven som utan att bli ombedd gjorde upp det förbannade veckoschemat. Det tog inte lång tid för mig i kollektivet för att inse att han medvetet skrev upp de andra på tyngre och mer tidskrävande uppgifter när han visste att de hade det ovanligt körigt och ont om tid. Jag var övertygad om att han på så sätt ville bevisa att han var den bäste och ädlaste av oss alla. Han missade minsann aldrig att dammsuga eller tvätta tvätten.
Sven såg sig som en sann revolutionär. Arbetarklassens frigörelse var hans verk, och ingen annans. Att hans pappa ägde stadens största möbelfirma och tre möbelfabriker inne i Smålands djupa skogar var inget som verkade störa honom. Någon gång, när han retat gallfebern på alla under ett stormöte, kallade jag honom också för ”Direktörsslyngel”. Det kom nästan svart stinkande rök av adrenalin ur hans öron och de kvävda fnissningarna spred sig från person till person bland de andra i kollektivet.
Profeter och frälsare bör alltid hållas för skyldiga till dess deras oskuld är bevisad – för att travestera George Orwell.
Minnet går uppenbarligen på högvarv denna tidiga och mörka morgon. Det var verkligen en annan tid då. Jag var ung. Tiden var full av löften och människorna levde på något sätt mer intensivt och fullödigare än vad vi tycks göra idag. Framtiden var möjlig, den gick att betrakta utan skräck och rädsla. Förändringar framstod som något enkelt, ja som något självklart. Något som faktiskt var genomförbart. Kanske vågar jag till och med så här i morgonväkten, när jag sitter här vid skrivbordet i min morgonrock och då och då sippar på en mugg starkt kaffe och tänker tillbaka, säga att då var friheten möjlig. Det var som att kunna se en glipa i historiens annars så täta och blodiga väv.
Sven slänger schemat med en nonchalant gest på min mage, direkt på täcket. Han har, trots att vi är rätt få i kollektivet, varit på Bokkaféet och stencilerat sitt schema så att alla kan få varsitt exemplar. Kanske är detta Svens motsvarighet till Stalins famösa femårsplaner? Vad vet jag. ”Jag bryr mig inte heller”, tänker jag småilsket i min säng och försöker dra täcket längre upp mot hakan. Att han äntligen lämnat det lilla rummet, som en gång byggdes för att vara pigkammare och som ligger vägg i vägg med det rymliga köket, är vad jag bryr mig om mest.
Det skramlar och smäller i skåpluckor och besticklådor. Ljuden från köket är demonstrativt höga. Som om Sven vill väcka varenda en av de som snällt sover i sina sängar.
Snart, tänker jag, kan jag gå bort till biblioteket. Skolan skolkar jag genant mycket ifrån. Och vissa kvällar arbetar jag extra i korvkiosken och den vanliga kiosken, den har två olika luckor, och ligger nästan mitt emot den gamla tvåfamiljsvillan där kollektivet hyr bottenvåningen. Men det är nog på Stadsbiblioteket som jag tillbringar min mesta tid. Det är också där jag träffar flest vänner, halvvänner eller folk jag bara känner eller inte ännu känner.
På toaletten passar jag på att ta en snabb dusch. Där står ett fint åldrat badkar med lejontassar och blänkande kranar. Kollektivet lever ståndsmässigt i vad som en gång var snudd på en pampig paradvåning. Då, när den bildade borgerligheten var både bildad och borgerlig. Inte bara rovgirig och egoistisk som i dessa tider.
Att vara ung är inte lätt. Ibland är det ett helvete. Men att få vistas bland och leva med äldre personer som man inte är släkt med – de är i trettiofemårsåldern, bör påpekas – är nyttigt. Personlighetsdanande, som det hette en gång i tidernas begynnelse då ja var ja och ett nej var ett nej.
På väg till biblioteket och det trötta kaféet träffar jag Mia. Ibland arbetar hon i skivdisken på biblioteket. Märkligt nog har skivutlåningen ökat drastiskt sedan hon började där – man får ett par hörlurar och en plats tilldelad och så lyssnar man på de skivor man valt i förväg. Mia har långt mörkt hår och snälla ögon, och många yngre killar har plötsligt börjat lyssna på klassisk musik. Då måste hon böja sig ner, och vända ryggen mot lånedisken. Så gör självfallet inte jag. Jag har länge lyssnat på klassisk musik. Just nu är det mycket Gustav Mahler och Hector Berlioz. Men mest blir det ändå samtida musik. Jag brukar sitta och läsa samtidigt som jag lyssnar. Det är svårt att göra det samtidigt, då viss musik drar till sig uppmärksamheten.
Mia säger att hon är trött. Att hon bråkat hela natten med sina föräldrar, jag antar att det som vanligt är med hennes mamma. Och någon egen lägenhet får hon inte fått tag på. Brist på bostäder. Höga hyror. I kollektivet finns ingen ledig plats och dessutom vill de andra helst ha mer politiskt aktiva medlemmar. Det kan jag nog förstå. Tänker jag tyst för mig själv samtidigt som Mia fortsätter att beskriva den gångna nattens ändlösa diskussioner eller hur man ska beskriva hennes ängsliga och – tycker jag – elaka föräldrars agerande.
Jag tittar på Mia, annars står jag mest tyst där i hörnet av Storgatan och Kanalgatan. Vinden är kall och det verkar snart dra ihop sig till regn. Himlen blir mörkare och mörkare där vi står och småfryser. Jag börjar sakta röra mig mot biblioteket. Mia rör sig motvilligt åt samma håll. Stegen hon tar är tunga. Hon är mycket ledsen, kanske på gränsen till förkrossad. Natt efter natt, samma sak. Mamman är ledig på dagarna och kan ägna timme efter timme åt att berätta hur värdelös, oduglig och otacksam hennes dotter är. Mia har berättat hur hon till och med springer och försöker gömma sig i den stora villan uppe på gräddhyllan när det är som allra värst. Och Mia är myndig. Hon har redan fyllt nitton.
Nog kunde föräldrar där jag kom ifrån, jag tänker främst på klasskamrater, vara taskiga eller tappa humöret emellanåt. Men aldrig att de liksom malde sönder sina ungar på det här systematiska och utstuderade sättet. Det var enbart uppe bland de rika villorna som den sortens psykisk misshandel höll på och höll på.
Några fler ord till tröst hade jag inte kvar. Jag lyssnade i stället på Mia. Lade armen om hennes axlar och gav henne en lång varm kram. Vanmakt. Jävla vanmakt!
När vi korsat Hovrättstorget och börjat gå Biblioteksgatan ner mot det nybyggda stadsbiblioteket som numera har gemensam ingång med länsmuseet slår det mig: De tar mig på allvar! Kollektivets medlemmar, och mina föräldrar, tar mig verkligen på allvar. Medan Mia är en sysslolös neurotikers leksak.
Jag gick in på fiket och Mia samlade sig och började röra sig mot hissen för att åka upp till skivavdelningen. På vägen in plockade jag med mig två av alla dagstidningar från läsavdelningen.
Vad var det med dessa för mig främmande människor, som exempelvis Mias mamma? Vi delade inte grundvärderingar. Jag hade svårt att riktigt förstå dem, eller mer riktigt uttryckt: jag förstod men vägrade acceptera hur de behandlade varandra. Kan klassbakgrund skapa så olika människor, forma i grunden alls inte lika sorters individer? Och varför?
Alla dessa år senare, och jag har ännu inget svar. Men jag har fått ännu svårare att lita på andra människor än – så att säga – ”mina egna”, ”folk av min sort” som jag tror Ivar Lo-Johansson skriver på något ställe. Det tar avsevärt längre tid innan jag släpper de mer ekonomiskt bortskämda in på livet, folk som fötts med silversked i munnen.
Tillit är svårt. Ingen kan hävda något annat. Ty med tillit följer sårbarhet. Huden blottas. Känslolivet, själens sköra rörelser, är inte längre skyddade. Strupen är inte fredad – för att ta en liknelse från djurriket.
Ännu ingen gryning utanför fönstret. Jag tittar ut på den tomma gården. Stolarna och bordet är blöta efter nattens regn. Hösten är här. Träden börjar brinna, löven byter färg. Det är bett i luften och äppelsorterna fyller torghandlarens bord. De dignar av lockande frukter, höstens guld.
Egentligen tror jag inte – även om ryggen måhända är krum, blicken grumlig, huden slappare men omdömet skarpare – att mitt umgänge med minnet så här i svinottan har med åldern att göra. Jag har alltid umgåtts med mig själv, lyssnat till vad hjärnan rymmer. Minnet har varit mitt bästa – och, stundtals, värsta – sällskap genom alla år. Hur tydligt har jag inte kunnat se framför mig, närhelst jag har haft lust till det, hur pappa kommer hem på eftermiddagen och fort tar av sig blåstället och genast går ut på toaletten och noggrant och med en märklig glädje och fröjd tvättar sig ren från olja och gammal smuts, damm och skit från timmarna på arbetet. Pasta, just så kallades det starka rengöringsmedlet han använde! Han var stolt över sitt arbete. Det var inte att han var ledig för dagen som fyllde honom med en stillsam glädje nästan varje kväll. Det var en sorts grundläggande stolthet över ett väl förrättat värv, en känsla som tycks ha gått alltmer förlorad.
Sveken då var många. Det är inget att hymla om. Sårad och förbannad men klokare tvingades den unge mannen som då var jag att försöka förstå och gå vidare.
Tillit.
Det är inte bara en privat fråga; inget privatpsykologiskt sköljmedel för själens skrubbande och tvättande därnere i tv-soffornas djup. Tillit är även ”politik”. Det tar emot att skriva ordet ”politik” i dessa svekens sura tidevarv.
Redan Sven svek. Han lekte en lek som förstörde för oss andra. Han satt där vid sin fula skrivmaskin och skrev nitiskt insändare till lokaltidningen om vikten av medvetenhet. Han ställde sig på industrigolvet i solidaritet med arbetarklassen. Påstod han. Även idag ser jag fortfarande framför mig hur han tvingade sig själv att snusa. Med tillgjorda gester öppnade han snuslocket, efter att ha knackat på det med en vad han trodde var en proletär gest, och tog en rejäl nypa mellan tre fingrar. Det hade han säkerligen sett andra göra. Ansiktet blev sedan grönare och grönare och såg snart ut som bladen på ett gammalt ekträ. Så äcklad och spyfärdig blev han av snussmaken.
Men han offrade ju sig för, ja för vem då? För mig och min pappa och mamma, antar jag.
Är tillit då möjlig i vår tid?
Dörren inne i köket smäller igen med en hög smäll som bokstavligen får porslinet att skaka inne skåpen. Ljudet hörs genom hela våningen när jag försiktigt stänger ytterdörren bakom mig efter att ha suttit på biblioteket i timme efter timme, och rökt cigarrett efter cigarrett och hällt i mig litervis av det blaskiga kaffet så att händerna nästan fladdrar som fulla fjärilar av en kraftig överdos av koffein och nikotin. Tyst, tyst rör jag mig där innanför ytterdörren och ser travarna av skor staplade på varandra.
Är Sven förargad eller förbannad? Gick hans planer inför dagen i baklås?
Man kan ju alltid hoppas, tänker jag för mig själv när jag försöker ta mig in på mitt rum utan att han lägger märke till mig. Så försökte jag leva en tid. I avsaknad av tillit. Så jag lärde mig att smyga, men ännu viktigare: Jag lärde mig, till slut, att säga ifrån.
Vem vänder tidvattnet i vår samtid? Vem säger ifrån? Vem vägrar?
Vi väljer vägen, vi formar framtiden.
Mia fick ett svårt liv. Maria gick ifrån Sven och fick många bra och anständiga år. Själv sitter jag fortfarande här och vakar in gryningen, liksom vaktar vad jag tror mig kunna skydda och värna, och fortsätter att hoppas att det ska sjunga om morgondagarna igen.
info@opulens.se
