NATURALISM. “Vi behöver förlika oss med att det kvittar stjärnorna lika om någon är född eller död, med att ingenting i världen kan tala om för oss vad som är rättvist, gott och vackert”, skriver Peder Palmstierna.
Sverige beskrivs som ett höggradigt sekulariserat land. Det betyder inte att alla är ateister – långt ifrån. Visserligen är det omkring två tredjedelar som aldrig ber och aldrig deltar i någon gudstjänst, och enbart cirka 15% säger sig tro på en personlig gud – men samtidigt är det 46% som säger sig tro på “en opersonlig makt eller kraft”. Den mest märkbara kulturella yttringen av vår sekularisering är alltså inte en allmän ateism, utan kanske snarare att oavsett vad man tror på, är det inget som diskuteras högt – tron är en privatsak.
En aspekt av att tro på högre makter, personliga eller opersonliga, är att se universum som något som det finns en avsikt, en förutbestämd mening med. Att en sådan tro tycks så vanlig även i ett sekulärt samhälle som Sverige kan säkert hänga ihop med människans evolutionära historia, där tron på en avsikt bakom allt kunde hjälpa människan att förutse och avvärja faror. Våra mänskliga hjärnor och vårt språk är dessutom utvecklade under förhållanden där orsak logiskt föregår verkan. Vår mänskliga logik gör att det verkar ologiskt att universum skulle kunna fungera på något annat sätt – även om universum inte nödvändigtvis följer mänsklig logik. Dessa tänkbara förklaringar till människans upplevelse av en avsikt bakom universum visar jag på i min förra text i Opulens.
Ytterligare ett skäl till att så många ändå tror på en högre makt kan vara att många mår bra av det. Aaron Antonovsky formulerade på 80-talet begreppet KASAM, Känsla av sammanhang (engelska: SOC, Sense of Coherence) efter att ha studerat hälsan hos överlevare av nazisternas förintelseläger. Detta begrepp är en hörnsten i den salutogena teori som Antonovsky grundade och som fortfarande har ett stort inflytande över vården och utforskas inom vårdvetenskap.
Antonovsky delade upp KASAM i tre komponenter: känslan av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Alltså ungefär att man förstår vad det är som händer; man är inte fullkomligt maktlös inför det (även om det i ett förintelseläger kanske bara är den egna inre värdigheten man har makt över), och man kan se någon form av mening i det som sker – att det är värt besväret att bry sig.
Den som inte är religiös, däremot, får uppfinna sin KASAM själv.
Den religiöse har möjlighet att finna detta i sitt samfund eller i sin heliga skrift. Även om man kan tvivla så är man inte ensam, utan kan finna stöd hos sina medtroende. Vackert så, så länge man inte tvingar sin tro på andra.
Den som inte är religiös, däremot, får uppfinna sin KASAM själv. Kan tron på “något mer”, en “opersonlig, högre makt” vara ett uttryck för detta? Något som ger en tillräcklig känsla av just begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet? Föga förvånande i så fall att så många har en sådan tro.
Om vi återvänder till stenåldersmänniskan, så var hon troligen redan kapabel att reflektera över sin egen existens och utsatthet – stenåldersgravar är ett tydligt tecken på det. Hon kunde redan läsa in avsikter bakom varje skeende. Hur skulle hon förhålla sig till denna upplevda avsikt i en värld som kunde dölja faror bakom varje buske? Uppfattade hon avsikten som välvillig, fientlig eller likgiltig?
Frågor utan svar. I vår tid, då världen är tämjd, välfärdsstaten uppfunnen och kristendomen sedan länge predikat syndernas förlåtelse och guds godhet, ligger det nog nära till hands att uppfatta en avsikt bakom kosmos som mer välvillig än fientlig till människan. Något som säkert gör världen både mer begriplig, hanterbar och meningsfull. Den vaga tron på “något” kanske inte skänker nog med KASAM för att överleva ett förintelseläger, men väl för att ta sig igenom ett normalt svenskt liv. Även den fattige bonndrängen Alfred i Katthult hade det inte så illa ställt, och de sociala orättvisorna han ändå led av gick att hantera med drömmen om en lön för mödan i livet efter detta. Det är honom väl unt.
Men så finns det resten av oss, som bara inte får ihop världens beskaffenhet med tanken om en avsikt bakom allt, inte en fientlig och i synnerhet inte en välvillig – teodicéproblemet skaver för mycket. Som ser en bräcklig illusion i den fattige bonndrängens visserligen vackra visa och kanske snarare stämmer in i The Cures rader: The world is neither fair nor unfair / the idea is just a way for us to understand. Även vi är människor som mår bra av en hög KASAM. Men hur kan det vara möjligt, med en naturalistisk syn på världen, där naturen är i avsaknad av varje tillstymmelse till avsikt?
Att det kan vara svårt att förstå kanske beror på att det är så lätt att blanda ihop begreppen avsikt och mening. Likväl är ordet meningsfullt inte synonymt med att det finns en förutbestämd mening eller avsikt med något. I avsaknad av detta kan vi ändå medvetet utnyttja våra hjärnors förmåga att se mönster i kaos, till att skapa mening i tillvaron där ingen mening fanns.
Låt oss återvända till begreppet KASAM. Hur kan en naturalists KASAM se ut? För begripligheten är det naturligt att vända sig till vetenskapen, som ju utforskar orsakssambanden i vår omvärld. Men det är inte det enda – man behöver inte tro på högre makter för att vända sig till konst, musik och litteratur när man vill begripa sig på erfarenheten av att vara människa, en fråga som faller utanför vetenskapens domäner. För att hantera det som sker kan vi vända oss till politiken för att försöka göra samhället mer rättvist, eller till psykologin eller filosofin för att hantera de “orättvisor” som livet självt bereder oss. Det kan vara så enkelt som att bara försjunka i nuet – som i Lisa Ekdahls visa: Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå / är jag bortom tankarna och orden, där finns inget jag måste förstå.
För att sedan skapa mening åt sig är det lätt att hänvisa till att ägna sig åt något meningsfullt, som att forska fram ett botemedel mot cancer eller arbeta för fred på jorden. Men det är inte alla förunnat att ha så betydelsefulla sysslor som sitt yrke. Vardagen och samhället kedjar oss lätt vid en grottekvarn som tycks konstruerad för att mala fram mer jobb och inget annat. Albert Camus lyfter i “Myten om Sisyfos” tanken att vi kan besegra den absurda meningslösheten genom att bestämma oss för att se den som meningsfull. Det är kanske lättare att förlika sig med en meningslös tillvaro om man likt Sisyfos har evigheten på sig utan någon utsikt till förändring. Och det handlar ju inte bara om den grå vardagen – hur kan man se mening i det som sker när man drabbas av livets hårda slag – sjukdomar och förtida död, till exempel?
Som naturalist behöver man alltså lära sig att leva med tanken att det som sker inte har något syfte.
Jag ser paralleller i de tre komponenterna i KASAM och de tre tidsperspektiven: det förflutna, nuet och framtiden. Det handlar då om att ha ett personligt tillfredsställande svar på frågorna: Hur blev det så här? Vad gör jag nu? Samt för meningsfullheten framtidsperspektivet: Vad kan jag lära mig av det skedda för att bli en rikare, mer kompetent människa och stå bättre rustad i framtiden? På så vis kan man konstruera sin egen mening till det i sig meningslösa.
Som naturalist behöver man alltså lära sig att leva med tanken att det som sker inte har något syfte, att det inte är nödvändigt, samtidigt som vissa skeenden är oundvikliga, bortom vår kontroll. Det är en del av livet. Vi behöver förlika oss med att det kvittar stjärnorna lika om någon är född eller död, med att ingenting i världen kan tala om för oss vad som är rättvist, gott och vackert. Det är istället helt upp till oss människor att fylla världen med dessa ting – och det i konflikt med människor som tycker annorlunda, med naturlagarnas begränsningar och med våra egna tillkortakommanden som människor.
Det är ett ansvar som kan tyckas skrämmande och svårt. Att utveckla en tro på ett mer odefinierat något, som ger mening och sammanhang åt tillvaron, kräver troligen mindre ansträngning. Att själv formulera personligt tillfredsställande svar på livets frågor är dock en stor möjlighet för den som tar sig an uppgiften. Men för att kunna förverkliga denna möjlighet behöver man se den, och i Sverige, där vi som sagt ser inte bara religion utan existentiella frågor överlag som en privatsak, för känsligt för att diskutera – här kanske det är lätt att känna sig ensam i sina funderingar kring dessa frågor, oavsett om man tror på en avsikt eller ej.
Det är fullt berättigat att utbrista med Strindberg att Det är synd om människorna. Men det är inget skäl att bli sittande och tycka synd om sig själv. Det är snarare ett skäl att lyfta blicken till sina medmänniskor, prata öppet och lyhört om de svåra frågorna och börja skapa en mer meningsfull värld tillsammans, oavsett tro. En hållbarare värld, där det kanske inte är lika synd om människan eller hennes omgivning som i den splittrade värld vi lever i idag.
info@opulens.se
