”Man får ta en dag i taget”

OVÄNTAT MÖTE. I dag berättar Crister Enander om ett oväntat möte med en hemlös man, Kent, en av alla som blivit över i ett Sverige där välfärden monterats ner.

Regnet föll sakta. Luften tät av fuktdrypande droppar. Klockan hade just slagit tio denna sorgsna förmiddag, och jag gick sakta – ja, haltade, om sanningen ska fram – bort mot den medeltida Klosterkyrkan, uppförd i vackert tegel och liksom gömd och glömd mitt i staden.

Han hette Kent. Under trädet, vid sofforna, stod han i skydd för regnet. Han var före detta bonde, nu en bit över pensionsstrecket.

Militärmössa på huvudet. Någon typ av täckjacka som ändå åldrats med visst behag och troligen legat och väntar på honom i en hög hos Frälsningsarmén. Det tog inte lång stund innan han berättade att han skulle ta tåget vidare mot Landskrona inom en knapp timme. Där serverades det gratis middag varje dag, fick jag veta. Kent drack sin morgonpilsner. Men han verkade inte dricka direkt mycket.

Någonstans att bo har han inte. Han är en av alla våra hemlösa, den moderna vidriga tidens vagabonder – helt i avsaknad av forna tiders falska romantik kring luffare och löskekarlar. Natten till idag hade han sovit i Ystad. I den lilla hamnstaden var det numera rätt avfolkat, berättade Kent. Ystad är en utpräglad sommarstad. Då, under de varma månaderna, fylls staden av gäster på krogarna (som annars är tillbommade) och därtill tillresta sommargäster med alldeles för mycket pengar och obegränsat med fritid och dålig smak.

När jag frågade om hur han framöver skulle klara nattkylan log han med ett knappt halvt leende. Tänderna hade sedan länge tagit slut, såg det ut som.

”Man får ta en dag i taget.”

Lakoniskt, med ett litet uttryckslöst ryck på axlarna, formulerade han sitt livsmotto. Godmodig och rätt nöjd, trots allt. En känsla, en hållning, av att livet var som livet är, stod som en livsdeklaration runtomkring honom. Ögonblicket passerade. Ögonen började återigen lysa av en inåtvänd vänlighet.

Jag blir lika upprörd – förbannad är rätt ord – varje gång när klassmärket syns i andras trevande försök till leenden. Hur gick det med förslaget om att tandvård skulle hamna under högkostnadsskyddet?

Vi presenterade oss som äldre män plägar göra. Ett fast handslag, blick i blick, visserligen värderande med likväl uppskattande och med respekt och integriteten bevarad.

Regnet fortsatte att falla, närmast strilande även om tunga droppar föll från trädets bladverk. Jag tog fram min näsduk – som aldrig används till just näsan – och torkade av de två små bänkarna; det är osedvanligt vackert vid den ålderstigna Klosterkyrkan här i den lilla staden på slätten, och där finns också Bengt Lidforss grav som alltid förmår att inge mig en känsla av både tröst och hopp. Vi slog oss ner på varsin bänk, nära men ändå på visst avstånd. Kent tog fram en dosa lössnus och lyckades efter litet fumlande hitta en plats under överläppen där tandraden ännu räckte till för att hålla prillan på plats.

Jordbruken har ett efter ett gått under, framhöll Kent plötsligt och bytte därmed ämne. Han saknade, det rådde det ingen tvekan om, tiden som bonde, även om han mest hade arbetat åt andra. Kent höll sig förr med ett antal jordbruksmaskiner – de var ett par tre stycken som slagit sig samman – och for sedan runt till olika grannar och hjälpte till.

”Mycket arbete var det”, suckade han. ”Men jag trivdes. Man skötte sig själv för det mesta. Gick sin egen väg.” Han gjorde ett försök till visa mig ett leende som dock genast sprack sönder i vassa stumpar, svärtade av tid och vanvård, som stack fram under läpparna.

Jag blir lika upprörd – förbannad är rätt ord – varje gång när klassmärket syns i andras trevande försök till leenden. Hur gick det med förslaget om att tandvård skulle hamna under högkostnadsskyddet?

Sedan skrattade vi tillsammans, skrattade med – aldrig åt – varandra. Det var en trevlig stund i det milda höstregnet. Värmen spred sig mellan oss. Närhet och förståelse. Vinden var inte längre besvärande, även om gryningens närmast magiska stiltje inte längre rådde.

Kent påpekade hur vindstilla – absolut vindstilla – morgontimmarna hade varit. Regnet föll rakt ner. Det var nästan overkligt. Fåglarna var tysta. Himlen stod stilla; molnen var som fastnitade. Dropparna bokstavligen hördes när de stilla slog i marken. Även vi, Kent och jag, tystnade och tänkte nog båda på hur finstämt det var för enbart några timmar sedan.

Trots att det bara var två sommarlov, och jag ännu var ung – i mellanrummet mellan barn och ung man – påverkade två somrar som jag bodde på landet mig på ett helt livsomvälvande sätt.

Det låter dramatiskt. Jag vet. Men det är icke desto mindre sant.

Det handlade om livets rytm, dygnets gång, korna som måste mjölkas i svinottan – och, ja, grisarna skulle också ha mat – höet måste bärgas, potatis sättas, gallras och tas upp, skogen skulle hållas stark och livskraftig, yxan fick jag använda mycket och ofta och bonden lärde mig vilka träd som skulle tas ner. Det fanns en vacker nödvändighet över tillvaron hos det gamla strävsamma bondparet. Erik och Alice var deras namn. Nu när regnet fortsätter att falla och Kent med en blandning av glädje och sorg berättar om sina många år som bonde tänker jag ännu en gång tillbaka på mina två somrar inne i det allra djupaste av det fattiga och steniga Småland, där gården låg näst längst in på en liten grusväg. Det fanns ytterligare en liten gård bortom Kolabo. Sedan tog vägen slut. Resten var skog, gammal tätvuxen och fin skog, utan sly och avverkningsytor. Mossa och den obeskrivliga men ljuva doften, en alldeles egen doft som enbart går att känna långt inne i en åldrad och livskraftig skog; mossa, en särskild sorts fukt, kåda, söt men inte obehaglig upplösning och humusmättat vatten. Kent ser på mig med en annan blick, kanske kan jag våga mig på att kalla det respekt, när orden jag använder är de rätta och han inser att jag faktiskt förstår vad han talar om.

”Man får ta en dag i taget.”

I ett sorgesamt slag, drabbande och oväntat belysande, blir hans ord omgivna av en stor och mäktig ensamhet.

Hemlös. Oförstådd av en samtid som bokstavligen saknar varje ansats att förstå honom. Han åker tåg. Åter och fram, hit och dit, den ena efter den andra stationen avlöser varandra. Han lever ensam. Söker skydd mot väder och vind när kvällen kommer. Inte har Kent valt detta liv. Inte har han någon gång under sitt långa liv med hårt arbete längtat efter det liv som nu har tagit gestalt.

Han är en av alla som blev över.

Fattig är han utan tvekan. Pensionen han får ut går inte att leva på i den mening de flesta lägger in i orden ”leva på”. Vagabond? Ja, kanske. Luffare? Knappast.

Hemlös är den beskrivning som biter sig fast som ettriga löss. De kliar. De svider. De är osedvanligt svåra att bli av med när de väl fått fäste under kläder och på huden, i hårbotten och i örongångar.

Fattigdom har återigen blivit en del av vår vardag. Den finns här tätt, tätt intill oss varje dag, varje natt, varje minut, just här i vår näraliggande verklighet utanför vårt varma sköna sovrum, våra kök med välfylld kyl, frys och feta paket instoppade i skafferiet. Mitt i ett Sverige som är ett rikt land där vi har råd att föda och ta hand om alla, även dessa vårt samhälles allra minsta, mest utsatta och fattiga.

Det svunna tjugotalet, ett långt och blodigt sekel bort, är åter över oss. Folkhemmet är grundligt och metodiskt demolerat, sönderkört med lyxåk från tyska och japanska fabriker. Bilar försedda med stora mullrande motorer som dricker bensin ivrigare än vad en kalv diar kon.

Vrede och vanmakt, detta vidriga tvillingpar. En gång, i en tid som ligger mycket nära, i vår gemsamma framtid, måste vreden och vanmakten förvandlas till handling och förändringar.

Kent har bestämt sig. Han är nöjd. Han kommer inte att göra uppror. Inga protester eller klagomål kommer över hans läppar eller ruttnande och evigt värkande tänder. Han har inte gett upp. Det ska ingen inbilla sig. Men han har försonats med förlusterna som han har hemsökts av under de senaste årtiondena. Han har sett all brist, alla förlorade möjligheter i vitögat och fattat sitt beslut, gjort sitt val. De år han har kvar vill han ska vara en tid av anspråkslös förnöjsamhet, ett stilla liv mellan stunder som den han och jag just förmått dela. Han visar tydligt hur stor hans uppskattning är över vårt oväntade möte och samtal i skuggan av den ålderstigna tegelkyrkan. Så gör nog även mitt ansikte.

Kent värderar den krypande och liksom försiktiga glädjens stillhet, dess dröjande men kraftfulla fröjd utan åthävor, mycket högt. Tveklöst är han ännu präglad av rytmen, den särskilda andning, som en tillvaro på landet, nära djur och natur och oförställda människor, förmår ingjuta hos en människa som lärt sig lyssna, lära och förstå.

Men jag drar åt jackan hårdare i halsen när jag Kent och jag skiljs åt. Hans ansikte är fastetsat i mitt minne. Jag kommer att bära med mig det resten av mina dagar. Förnöjsamhet och fördragsamhet med fattigdom och orättvisor står inte att finna i mitt hjärta.

Vrede och vanmakt, detta vidriga tvillingpar. En gång, i en tid som ligger mycket nära, i vår gemsamma framtid, måste vreden och vanmakten förvandlas till handling och förändringar.

Jag går hem genom en stad nästan tom på människor. Regnet håller de shoppande medelklasshorderna hemma bakom villornas välstrukna gardiner. De sitter väl och tittar på dator- och mobilskärmar i sina svindyra och arkitektritade kök som kostat mer än vad Kent har råd att spendera på fyra-fem år.