SOMMARESSÄN. “För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar. På samlingssidan hittar du tidigare delar.
Min dragning till fenomenologin bottnar i insikten att all självhjälp idag är flack och segregerande. Dess högsta värde är trasiga människors hyllade klassresor, individer som bara lär sig spelets regler. Självhjälp i någon djupare bemärkelse har hamnat i bakgrunden därför att den tar tid. Det finns ingen tid. Många tycker till och med att psykologisk läkning är onödigt. Sarah Bakewell menar att det är symptomatiskt att Karl Jaspers övergav psykologin för fenomenologin. ”Det finns bara ett verkligt allvarligt filosofiskt problem”, skriver Albert Camus i Myten om Sisyfos, och det är ifall livet är värt att leva eller inte.
Till skillnad från fenomenologin handlar självhjälp till syvende och sist om anpassning. Alla superhjältar och supermänniskor som har invaderat vår kultur idag använder sina sår, vänder dem till styrkor, användbara för krävande hjältedåd. Jag undrar hur det ser ut på andra sidan myntet: jag vill vrida perspektivet till de som använder sina sår och det blir fel ändå. Vad säger man egentligen till någon som på alla sätt har provat vända sina svagheter till styrkor och ändå inte får ordning på livet? Ledsen, du föddes i fel tidsålder? Hade du fötts i en tid där andra karaktärsdrag var tillbörliga hade det kanske gått bättre för dig.
Arnold Schwarzenegger delar dygnet i statiska timmar och uppmanar folk att sova snabbare. Att det förutsätter en algoritmisk hjärna som går att slå av och på nämns sällan. Vi har en historieskrivning full av människor som lidit och dött för sina idéer och lösningen har hittills varit att förvandla människor till sina idéer: vi pratar om egenskaper och karaktärsdrag på samma sätt som vi pratar om till exempel ett företags värderingar, en värdering/egenskap formuleras och implementeras som kod i en mjukvara. Att människan inte skulle vara mer komplexa än så är förödmjukande. Ändå är det kutym.
Vem vill inte betrakta sig som okränkbar individ?
Edmund Husserl utarbetade fenomenologin som filosofisk arbetsmetod. Martin Heidegger, en av Europas och vår tids viktigaste tänkare, ställde den komplicerade frågan varför vi överhuvudtaget ska ägna oss åt fenomenologi. Vad är meningen med det? Större delen av sitt liv kom att han att spendera i sitt eremitage i Todtnauberg. Det var där han tänkte och det var där han skrev, ensam med penna och papper vid en brasa. Vad är meningen med att bryta ner livets upplevelser till sin renaste kärna? Det låter kanske som en svår fråga men den är faktiskt en av vår tids kanske mest ställda: vem vill inte betrakta sig som okränkbar individ?
Martin Heidegger var en slags tysk Sokrates med frågebatterier som vände och bände på tankar. Få hade orkat lyssna på honom idag. Den som samlade slagord av hans tänkande fick onda ögat. Han har kallats ”förundrans filosof”, det vill säga han såg som utgångspunkt varje enskild tanke som big bang, ett stort wow! Han ville inbjuda till att tänka själv, vara nyfiken på det egna tänkandets banor, veckla ut den minsta tanke och se vart den leder. Mannet, det vill säga normerna, i vår tid låter oss inte göra det. Snarare ligger det för oss att samla slagord och slutledningar från andra människor därför att det sparar tid. Det är inte samma sak som att tänka själv.
Vi lever ensamma med våra upplevelser. De upplevelser som stämmer överens med flest människor kallar vi verklighet. Men verklighetsuppfattningen förändras med generationer och tidsåldrar. Den förändras med livsomvälvande händelser och mötet med nya platser och människor. Den förändras med åldrandet. Men att säga att förändring ligger i vår natur är att göra det lätt för sig. Heidegger skulle säga att det är fegt.
Vår tids normer är så fulla av övermänniskor som ställer krav de flesta inte kan leva upp till. Genom att frigöra dig från Mannet kan du börja tänka på egen hand. Ett praktiskt exempel: det är lätt att säga till någon att tänka utanför boxen, men vad innebär det egentligen? Fenomenologin erbjuder ett perspektiv som tränger igenom Mannet på ett sätt som självhjälpen i dagens tappning inte orkar med. Den fenomenologiska arbetsmetoden spränger ut alla normregler i perferin; det kallas parantetisering, det vill
säga att sätta normregler “inom parentes”, eller epoché (från grekiskans eidos, det vill säga ren essens). Självhjälpen idag tar inte hänsyn till individens upplevelser i lika hög grad.
Frågan om livet är värt att leva blir en fråga om vilka värden som är gynnsamma för ett värdefullt liv. Om du kan anpassa dig till dem eller inte. På det sättet är vi tillbaka där Husserls fenomenologi tog sig praktiska livsfilosofiska uttryck i Sartres idéer, i Berlin 1933. Att det är 30- och 40-tal all over again är förstås en förenkling. Men det är en bra utgångspunkt. Svaren på varför samhället idag är flackt och segregerat är många och komplexa. Att bara titta på samtidens tendenser är vilseledande. Men lika vilseledande är det att titta längre bakåt än krigstiden.
Mellan efterkrigstiden och vår tid sitter Arnold Schwarzenegger (som medialiserad individ och kulturell ikon) som bindande medel. Han har påverkat vår tids livsåskådning mer än många tror. Men! Han kunde lika gärna ha varit vem som helst i sin generation. Många var dem som drömde sig bort från efterkrigstidens Europa. Många var de föräldrar som led i efterkrigstidens förbistring och många var barnen som snappade upp bitterheten i luften. Arnold Schwarzenegger är så omtalad därför att hans klassresa är den starkast lysande. Han visade att det är möjligt att komma från ett liten by i Centraleuropa till att bli världsstjärna. Och när något är bevisat då är det bevisat. Därifrån finns ingen återvändo (eller?).
Vad som återstår för resten av oss är att försöka rädda oss undan beviset med integritet och självförtroende – ibland till och med livet – i behåll. Varför? Därför att Arnolds klassresa har implementerats i Mannet. Fenomenologins och existentialismens renässans är nödvändig därför att det är med Arnold som Mannet i vår tid har fått sina kanske mest skadliga tillskott: 1) den fysiskt oförstörbara och socialt outtröttliga övermänniskan med en hänsynslös vinnarskalle för vilken som sagt ”en normal tillvaro är rena kryptoniten” och 2) de trasiga själar som bara lär sig spelets regler och tror att det räcker.
Inte någon enda av superhjältarna får utrymme att läka och bearbeta sina sår. De förväntas läka genom jobbet. De vänder sina sår och svagheter till styrka i form av motivation och våld när det behövs. Sylvester Stallone säger det bäst i en scen ur den andra Expendables-filmen: ”We can’t change what it is, so we keep it light until it’s time to get dark. and then we get pitch black.” Hela sinnebilden av en väl fungerande och välmående människa kan kokas ner till detta citat. Man är en människa inuti och man är en utanpå. Och man vet att hålla isär dem. Det är social kompetens i ett nötskal.
De som inte kan får helt enkelt lära sig eller finna sig i att vara ensamma. Det är sensmoralen i all form av självhjälp i dagens tappning. Den är inte bättre än en skrikig cheerleader som försöker egga upp sina lyssnare/läsare/åskådare. Fenomenologin och existentialismen betyder för mig ett tredje alternativ. En stillasittande genomträngning av vår tids livsåskådning. Ett sittkrig: jag sitter på arslet och funderar och känner efter. Jag tror vi är många som behöver det därför att vi känner oss svikna av självhjälpen. Jag tror vi är många som behöver hitta tillbaka till oss själva utan att tvingas brotta oss trötta med skammen som följer på ensamhet och utanförskap och stillasittande. Jag tror att en bredare förståelse för Mannet i vår tid kan underlätta på vägen. Det hoppas jag verkligen. Både för min skull och för din.
nfo@opulens.se
