Låtsaskriget – Del 3 (av 4)

SOMMARESSÄN. “För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar. På samlingssidan hittar du tidigare delar.

Det är symptomatiskt att Stålmannens krafter begränsas på 80-talet. Samma decennium som Sylvester Stallones franchise Rambo sväller och Arnold Schwarzenegger gör Commando och Terminator, fulla av stenhårda slagord, actionspäckade konflikter och målmedvetna enmanserméer – Muhammad Ali och Marlon Brando hade redan konkretiserat integritet, Rocky Marciano och Gandhi förkroppsligat resiliens, två egenskaper som skulle förvandla Edmund Husserls och Jean-Paul Sartres friska idéer till en segregerande hyperindividualism. Den lilla människan blev fri att göra det lilla extra. Superkrafter blev plötsligt ett val. Allt hon behöver göra är att skriva sitt livsmål på ett papper, krydda med integritet och resiliens och poff! – hon kan göra vad hon vill.

Men den tyska maskinen blev för mycket maskin och för lite människa. Människan vaknade och såg sig yrvaket omkring. Existentialismen förvriden till hyperindividualism åstadkom bara ökade samhällsklyftor. Integritet och resiliens gjorde inte världen till en bättre plats. Människan förvandlad till algoritm i Arnold Schwarzeneggers och resten av framstegspamparnas tappning är lika mycket ett recept på framgång som på krigföring. Det blev existentialisternas arv. Idag drillas vi till målsökande missiler med samvete, i superhjälte-erans och framstegstankens storhetstid är det som att sitta fast mellan Batman och Ra’s al Ghul, det vill säga mitt i skärningspunkten mellan krig och fred. Existentialisterna skulle kräkas.

Att vara i världen blir bara svårare. Det har inte alltid varit så. I inledningen av Sartres Äcklet sitter Antoine Roquentine på Café Mably och äter en smörgås. I närheten sitter en grupp människor som ”har behov av lite lyx”, det vill säga samexistera i bullrande samtal medan de spelar tärning. Antoine betraktar dem en lång stund, häpnar därför att ”de måste vara flera stycken för att existera”. Monsieur Fasquelle, den livliga kaféägaren som hela tiden minglar bland gästerna, står inte mycket högre i rang i Roquentines ögon: ”när den mannen är ensam så somnar han”.

Äcklet är en arketypisk skildring av ensamheten, sett med ensamhetens ögon – med mer stolthet än vi tycker är bekvämt. Ett vara i sin renaste form. Idag har vi svårt att föreställa oss något annat än att Antoine Roquentine mår psykiskt dåligt. Men inget tyder egentligen på att han skulle må sämre än någon annan. Ensamheten har samma betydelse som umgänget med gästerna för monsieur Fasquelle: han behöver ensamheten för att existera. Det är att vända upp och ner på idén om människan som social varelse och alla konventioner och normer som stigmatiserar ensamhet. Sartre förvandlar ensamheten från sjukdom till ett friskt, naturligt och rentav ett ärligare levnadstillstånd. Det är kontroversiellt och ack så behövligt i vår tid.

Min bror brukar säga till mig att jag är dålig på att vara ensam. Det förbryllar och irriterar mig därför att jag tycker att jag är bra på det. Men hur är man egentligen bra på att vara ensam? Om man ser ensamhet som en slags laddstation för integritet och resiliens, då förstår jag honom. Då är jag värdelös på det. Men jag tycker inte jag använder ensamheten på det sättet. Jag existerar ensam. Om man som jag har svårt att förstå mellanmänskliga signaler blir färdiga beteendemönster och språkliga kombinationer bara kringskärning av människor ner till funktioner – som inte ens behöver stämma med vad som rör sig inuti för att fungera. Det är djupt nedslående. Samtidigt en avgörande anledningen till varför Todd Phillips The Joker (2019) producerades – och framför allt finansierades – i vår tid. Vårt yttersta mål är att formulera ett samhälle där gränsen mellan en människas inre och yttre är så tunn som möjligt. Superhjältarna kan inte hjälpa oss med det.

När Jerry Siegel och Joe Shuster skapade Stålmannen i slutet av 1930-talet var han flintskallig och elak, inte helt olik Lex Luthor som senare blev ärkefienden. Av försäljningsskäl förvandlades mannen av stål från antihjälte till superhjälte. Idag anses han vara ganska tråkig därför att han är oövervinnerlig (såvida ingen antagonist har tillgång till kryptonit). För att kunna berätta en dynamisk historia i DC Comics universum måste Stålmannen oskadliggöras. Minst av allt vill vi ha oövervinnerliga superhjältar. Det är symptomatiskt att Christopher Nolans Batman-trilogi sätter skurkarna i fokus: Heath Ledger gjorde sig till legend i rollen som Jokern (The Dark Knight, 2008) och ingen glömmer Tom Hardys blickspel som Bane (The Dark Knight Rises, 2012). Det är dem vi snackar om.

Vi vill läsa om Kristian Lundberg som vaknar i rännstenen med Äcklet i fickan.

Och när Todd Phillips vred upp realismen i konceptet med Joaquin Phoenix i The Joker blev det sista pusselbiten. Hans ofrivilliga skrattattacker, groteska, ryckiga rörelser, dansen nerför betongtrapporna; Antonin Artauds grymhetens teater är tillbaka. Det är symptomatiskt att Jokern, en av Batmans äldsta och mest envisa motståndare, förvandlas till (anti)hjälte för sin tid och sin plats, och som dessutom lyckas vinna publikens empati. Om jag ska ta mig friheten att sätta begrepp på tendensen skulle jag säga att det är efterkrigstidens existentialistiska återfödelse. Mer eller mindre i sin ursprungliga tappning. Och kanske är det vad existentialismen gör: den återföds när vi behöver den som bäst. Gott så. Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Jean-Claude van Damme är ute. Nu vill vi se deras antagonister. Vi vill se Arnold som elak terminator (Terminator, 1984), vi vill se Ivan Drago (Dolph Lundgrens roll i Rocky IV, 1985) och Chong Li (Bolo Yeungs roll i Bloodsport, 1988) bakom kulisserna. Vi vill läsa om Kristian Lundberg som vaknar i rännstenen med Äcklet i fickan.

Vi vill se hyperindividualismen brytas sönder och integritet och resiliens bli överflödiga. Vi vill se hur mål efter mål skrivs ner på papper som hela tiden brinner upp, tills det enda som finns kvar av människan är ren instinkt, förtvivlan, ångest och vrede. Vi vill se vad som händer när allt hopp är ute och det enda som finns är levande kött. Vi vill se vad som händer med en människa när precis allt gått åt helvete. Vi tror inte längre det hjälper att resa sig, spänna musklerna och ta i. Att människan inte skulle vara mer komplicerad än så är intellektuellt förödmjukande. Existentialisterna visste det i efterkrigstidens europeiska ruiner. Vi vet det i dagens segregerade värld. Därför vill vi se hur Jokern kunde bli Jokern, utan supermänniskor och moraliska regelböcker till hjälp.