SOMMARESSÄN. “För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag”, skriver Christoffer Andersson i sin essä Låtsaskriget som vi i sommar publicerar i fyra delar.
1934 skriver Antonin Artaud en grotesk, svajig poetisk biografi om den kortlivade romerska kejsaren Heliogabalus. Boken är ett beställningsverk av Robert Denoël, ena hälften av Denoël & Steele. Den utkom på våren det året med titeln Heliogabalus eller den krönte anarkisten, symptomatisk för sin upphovsman men också för sin tid därför att Heliogabalus vänder upp-och-ner på vad som i gängse mening förväntades av en romersk kejsare: dansörer placeras på vaktpositioner och tjurar på hundars sällskapsplats; han gråter vid marknadsstånden över de fattigas livsöden, faller på knä för dem och för sitt vaktlag blottar han sin bakdel därför att han vill ”rövknullas”.
Det är en absurd berättelse av en absurd författare. Tre år efter bokens utkomst läggs Antonin Artaud in på sinnessjukhus och ska de kommande nio åren förflyttas mellan olika institutioner. Ett år efter krigsslutet (1946) släpps han på fri fot och två år senare finner man honom snöpligt död sittandes vid en sängkant med ett tillhygge i handen, som vore hans sista gärning att jaga bort de egna hjärnspökena.
Heliogabalus regerar i Rom mellan år 218-222. Han tillträder som fjortonåring efter att hans mor utifrån tvivelaktiga bevis har fått Rom att tro att han är son till Caracalla och sonson till Septimus Severus. Kejsarpalatsets eget folk ledsnar snabbt på Heliogabalus galenskaper och han dödas till slut av sitt eget vaktlag (inte av dansörerna utan av de riktiga vakterna), skräckslagen och skrikande, badande i bajs och blod. Det är alltså inte helt överraskande att Antonin Artaud introducerar vad som kallas grymhetens teater eller visuell poesi, en hybrid konstform mellan poesi och galenskap. Det är en obskyr, absurd konstform som bland annat kännetecknas av ansiktsuttryck, kroppsrörelser och konstiga läten (detta kom att inspirera Michel Foucault att skriva Vansinnets historia på 60-talet).
Med sin konst ville Artaud hjälpa människor att sluta agera inom konventionella beteendemönster, släppa fram omedvetna, instinktiva responser som vanligtvis är otillgängliga – från efterkrigstidens ruiner stiger apokalyptiska tankar, när till och med lydnad och god vilja kan leda till död och förstörelse. Med det som utgångspunkt drar grymhetens teater europeiska efterkrigskänsla till sin spets. Det har sagts om Stig Dagerman att han blev en stor författare därför att han inte kunde skriva om något annat än blod och ruiner i en tid full av blod och ruiner. Något liknande kan förmodligen sägas om Antonin Artaud.
Ganska exakt ett år innan Heliogabalus eller den krönte anarkisten kommer ut sitter den betydligt mer omtalade Jean-Paul Sartre tillsammans med flickvännen Simone de Beauvoir och gamla studiekamraten Raymond Aron på Bel-de-Graz, en bar på rue Montparnasse i Paris. Det är här Sartre och Beauvoir första gången hör talas om Edmund Husserls fenomenologi (mer om den längre fram), den första livsfilosofin i vetenskaplig bemärkelse, en filosofi som ger världen tillbaka till människan. Senare ska Simone de Beauvoir berätta att Sartre märkbart bleknar, antagligen därför att han själv hade velat vara den som upptäckte denna nya, friska filosofi.
Hösten 1933 anländer Sartre till Berlin för att studera Husserls skrifter. Han träffade aldrig Edmund Husserl i egen person, och kanske var det lika bra: för att tala med Sarah Bakewell, författare till Existentialisterna, hade Husserl nog inte blivit imponerad av vad Sartre kokade ihop av hans tankar. Husserls eget syfte med fenomenologin var att örfila naturalismen. Han vill skära ner mänskliga upplevelser till sin allra renaste kärna, eidos eller det rena medvetandets essens. Ge världen tillbaka till människan genom att frigöra upplevelser från vanor, klichéer, föreställningar och fördomar. Jean-Paul Sartre förvandlade Hussels idéer till en praktisk livsfilosofi och han gjorde det i en tid när Europa behövde det som bäst.
Existentialismen var den brygd Sartre kokade ihop av Husserls idéer. Man brukar säga att den föddes på Club Meintenant vid Salle des Centraux i Paris den 28 oktober 1945. Där höll Sartre föreläsningen ”Existentialismen är en humanism” om frihetens börda i frånvaron av en högre makt (till exempel en gud), den oundvikliga valbördan (vari till och med inget val är ett val) och att ångest är en oundviklig följd av den, som bara kan accepteras om man alls ska kunna leva. Inte ens auktoriteter befrias: varje människa har frihetens och därmed valets börda på sina axlar. Ingen väljer för sig själv, alla väljer för alla, för hela mänskligheten. Lydnad och god vilja har inte ens del i resonemanget därför att de är oväsentliga. Varken Sartre själv eller arrangörerna på Club Meintenant var förberedda på vilka massor föreläsningen skulle dra. Det blev folkstorm. Biljettkontoret belamrades. Folk pressade sig in utan att betala. Existentialismen föddes med ett brak.
Bara supermänniskor kan rädda oss nu.
Problemet är att existentialismen slog fel. Den blandades upp med den pånyttfödda nietzscheanska övermänniskan vid ungefär samma tid. De har inte mycket med varandra att göra under 30-, 40- och 50-talen men de kommer att löpa jämsides under hela 1900-talet. Under samma årtionde som Heliogabalus och den krönte anarkisten och Sartres debut Äcklet utkommer öppnar nämligen Marvel och DC Comics upp sina kontor för att börja lansera sina extraordinära universum av superhjältar och superskurkar över världen. Übermensch fick superkrafter. Och när Jerry Siegel och Joe Shuster klädde Zarathustra i blå trikåer och gav honom solens kraft var det början på slutet för existentialismen som den från början avsågs: den vanliga människan räcker helt enkelt inte till. Bara supermänniskor kan rädda oss nu.
Det är kanske symptomatiskt att Stålmannens krafter på 40-talet inte var så gudomliga som de kom att bli på 60-talet och framåt – idag är vi så vana vid det att vi inte tänker på det: vi klädde oss i superhjältedräkter och våra barn gör det. De leker med avbildade plastfigurer och använder slagorden perfekt rippade från filmerna. Marvel dominerade MTV-galan och Avengers universum är oomtvistligt den ledande följetongen i filmhistorien. För att begripa tiden vi lever i nu måste vi väga existentialismen som betydelsefull för efterkrigstidens Europa (som vi i gängse mening betraktar som startpunkt för vår tid) mot superhjältarnas och superskurkarnas invasion av vår kultur idag. Vi måste lägga märke till hur de flyter i och ur varandra och vi måste försöka se hur det påverkar vår livsåskådning och framför allt vår människosyn. Kultur lämnar oss aldrig oberörda, definitivt inte kultur så utbredd som Marvel och DC är idag. På exakt samma sätt lämnade existentialismen ingen oberörd i efterkrigstidens Europa. Vi får inte sluta ställa frågan: vad hände däremellan?
info@opulens.se
