Kunskap och moral

PERSPEKTIV. “Den etiska sidan pekar på om det aktuella fenomenet kan betraktas som omoraliskt eller inte”, skriver Carsten Palmer Schale.

Våra beskrivningar och värderingar är på intet sätt neutrala eller självklara. Än mindre är det vi kallar problem ”naturliga” återspeglingar av fakta. Det mer eller mindre allmänna – eller gruppspecifika – medvetandet om ett problem, till exempel alkoholmissbruket, är tvärtom ett resultat av kunskapliga och moraliska urval, prioriteringar, kombinationer och struktureringar.

Problem uppmärksammas av någon som uppmärksammar. Makten över formuleringen av ett problem – och dess bakomliggande beskrivnings- och värderingssystem – bemäktigas. Problemformuleringen eller problemformuleringarna konkurrerar, internaliseras, legitimeras, institutionaliseras och lokaliseras. Intressen söker frågor som söker svar som understödjer en eller annan önskvärd ordning. Och i dessa ordningar tenderar vissa kunskaper att uppträda tillsammans med viss moral och etik. Kunskap och moral hänger med andra ord, påstår jag frankt, på ett intrikat sätt ihop.

Sociologiprofessorn Joseph Gusfield menar att allmänna problem uppvisar en struktur som innefattar såväl en kognitiv – eller kunskaplig, kanske tanketypisk – som etisk (moralisk) dimension (Gusfield, J.R.: The Culture of Public Problems. Drinking-Driving and Symbolic Order, Chicago, 1981; jfr även Lindgren, S-Å: Den hotfulla njutningen, Stockholm 1993, s 51f). Den kunskapliga sidan består därvid av våra uppfattningar om ett visst fenomens fakticitet, exempelvis teorier och erfarenhetsbaserade föreställningar om alkoholmissbruk. Den etiska sidan pekar på om det aktuella fenomenet kan betraktas som omoraliskt eller inte.

Här är det emellertid viktigt att lägga märka till, att de moraliska omdömena tar spjärn mot ett visst moraliskt perspektiv som definierar vad som är önskvärt – och därmed vad som bör eller inte bör vara. Detta moraliska perspektiv är emellertid alltid någons perspektiv på händelser och handlingar i relation till en eller annan värdeskala. Gusfield understryker vidare att fenomen även i en viss mening värderas kognitivt. Sålunda utvecklas föreställningar om olika fenomens föränderlighet.

Alkoholmissbruket är därvid, åtminstone principiellt, ett av de fenomen som framstår som möjligt att påverka och därmed förändra – medan till exempel åldrandet representerar motsatsen. Och det är just den värderade möjligheten att förändra ett förhållande eller fenomen som är avgörande för om detta skall betraktas som ett socialt problem. Utan både en i kunskap förankrad tro på ett förhållandes föränderlighet och ett moraliskt omdöme om samma förhållandes förkastlighet blir detta, menar Gusfield, aldrig en offentligt uppmärksammad fråga och därmed inte heller föremål för samhällets problematiseringsprocess.

Filosofiprofessorn Peter Winch (1926-1997) nådde tidigt i livet berömmelse med The Idea of a Social Science and its Relation to Philosophy (1958), en bok som blev vida känd också utanför de filosofiska fackkretsarna. Boken föll i god jordmån därför att den av många upplevdes som ett befriande angrepp på den förhärskande vetenskapsideologi, som vill göra den naturvetenskapliga metoden till modell för alla vetenskaper.

Den förhärskande vetenskapsideologin har sålunda, menade Winch, mer än ofta inneburit att naturvetenskaperna använts som ett slags filter genom vilket verksamheten i de andra disciplinerna betraktats, det vill säga man har utgått från att man genom att studera naturvetenskaperna (särskilt fysiken) kan få den klaraste föreställningen om det som är gemensamt för alla former av vetenskaplig verksamhet.

Ibland har det inneburit att naturvetenskaperna framställts som ett slags ideal som de andra disciplinerna bör sträva att efterlikna. Winch visade att det är vilseledande att göra natur-vetenskaperna antingen till ett filter eller till ett ideal då man diskuterar vetenskaperna om människan, eftersom studiet av mänskliga angelägenheter inte har samma logiska karaktär som studiet av naturfenomenen. Mänskliga uttrycksformer skiljer sig nämligen från astronomiska, kemiska eller biologiska företeelser genom att de inte låter sig beskrivas utan att man tar hänsyn till de begrepp subjekten själva använder för att artikulera det de gör.

Detta betyder för all del inte att beskrivningen måste inskränka sig till att vara ett eko av de handlandes självbeskrivning. Snarare kunde man säga att en undersökning inom samhällsvetenskaperna eller humaniora växer fram genom ett slags dialog mellan forskaren och hennes subjekt, i vilket forskaren strävar att utveckla ett medvetet, artikulerat perspektiv på de undersökta personernas självförståelse.

Winch berättade en gång att han kort efter att ha avslutat Samhällsvetenskapens idé hade fått en fördjupad syn på den moraliska dimensionen i de frågor han behandlade där, och han beklagade att detta nya synsätt inte hunnit sätta sin prägel på boken. I själva verket kunde det sägas att han i sina senare arbeten fördjupade de ansatser han hade formulerat i sitt ungdomsverk. Men medan han där ville fästa uppmärksamheten vid en distinktion vi är benägna att förbise: distinktionen mellan att beskriva naturfenomen och att beskriva mänskliga uttrycksformer, så kunde man säga att han i sina moralfilosofiska arbeten tvärtom var inriktad på att upplösa en distinktion vi är benägna att göra (eller rättare sagt: som vi är benägna att uppfatta i alltför absoluta termer): distinktionen mellan vad som är fallet – gällande mänskliga angelägenheter – och våra sätt att förhålla oss till det som är fallet, eller enkelt uttryckt: distinktionen mellan fakta och värden – eller distinktionen mellan kunskap och moral.

Winch sade att det han kallade sin fördjupade syn på moralens betydelse inom filosofin för första gången kom till uttryck i Nature and Convention (1959). I denna essä ifrågasätter han den vanliga föreställningen att naturlagar är oberoende av den kultur i vilken de formuleras, medan uppfattningar om rätt och orätt är konventionsbestämda. Gentemot detta hävdar han att vi exempelvis inte kan föreställa oss ett samhälle i vilket sannfärdighet inte skulle värdesättas. Idén om en tudelning i fakta och värden kan ha två former. Vanligen är den förbunden med tanken att värdeomdömen är subjektiva (till exempel grundade i känslor). Men det finns också en motsatt riktning, den så kallade moraliska realismen, enligt vilken moraliska förhållningssätt inte är uttryck för subjektiva ställningstaganden, utan bygger på ett särskilt slag av kunskap om gott och ont, om rätt och orätt, en kunskap som baseras på moralisk intuition och som inte är åtkomlig för empirisk prövning. G. E. Moore stod för en klassisk formulering av detta synsätt. Men den moraliska realismen är Winch lika främmande som dess motpol.

Denna tematik blir föremål för en mer djupgående diskussion i essän Who is My Neighbour? (1986). Winch tar här upp Jesu liknelse om den barmhärtige samariern. En laglärd frågar Jesus ”Vem är min nästa?”, i stället för att ge honom ett direkt svar berättar Jesus en liknelse: En man, ett brottsoffer, ligger vid vägkanten. Tre personer passerar honom i tur och ordning. Både en präst och en levit (en person med en anspråkslösare ställning i den religiösa hierarkin) skyndar vidare, medan en resande som råkar vara från Samarien och som därmed står utanför judarnas religiösa gemenskap, stannar upp och tar sig an mannen. Hur ska vi förstå skillnaden mellan deras reaktioner?

Enligt en konventionell uppfattning var den objektiva situation alla tre ställdes inför en och densamma, och den kunde ha beskrivits i samma termer: ”Denna man lider nöd och är i behov av hjälp.” Olikheten i deras reaktioner måste följaktligen ha berott på en olikhet i deras moral. Medan samariern av allt att döma gav hög prioritet åt principen ”Man bör sträva att hjälpa en människa i nöd”, så ansåg kanske prästen och leviten att principen inte gällde dem, eller att den råkade i konflikt med någon annan förpliktelse.

Vad Winch vill ifrågasätta är möjligheten att på detta sätt skilja mellan hur vi (kunskapligt) uppfattar en situation och hur vi (moraliskt) bedömer den. Man kunde snarare säga att en människas karaktär bland annat kommer till uttryck i vad hon ser i situationen. I själva verket uttrycker ju orden nöd och behov redan som sådana ett förhållningssätt: att någon befinner sig i nöd eller är i behov av hjälp är i och för sig ett skäl att ingripa. Detta betyder inte att den som beskriver en situation i dessa termer ofrånkomligen själv måste vara beredd att ingripa: omständigheterna kan till exempel göra ett ingripande omöjligt eller olämpligt, eller modet kan svika honom. Vad det betyder är däremot att när vi konstaterar att en person är i nöd har detta konsekvenser för vad som är en möjlig beskrivning av de omkringståendes reaktioner: om vi inte ser några hinder för att hjälpa, så kommer vi att uppfatta underlåtenheten att göra det som uttryck för kallsinne, feghet, lättja, handfallenhet eller liknande. Uttrycket ”i nöd” (fakta) är så att säga moraliskt laddat i den meningen att konstaterandet att någon är i nöd lägger ett nät av begrepp över situationen.

Att prästen och leviten inte såg det som samariern såg behöver inte betyda att de inte förstod att han hade smärtor: att föreställa sig någon som inte är i stånd att förstå detta skulle vara att föreställa sig någon som befinner sig långt utanför en mänsklig gemenskap (jfr. dock Ofstad), så långt utanför att man knappast ens kunde kalla honom likgiltig. Att de inte såg detsamma behöver inte heller betyda att de inte uppfattade att mannen befann sig i ett nödläge. Mannens situation var inte dold eller gåtfull för dem. Vad det är fråga om är snarare att de inte betraktade situationen ur detta perspektiv. De sade sig inte ”Mannen där är i behov av hjälp”, utan kanske snarare ”Här är det farligt att stanna” eller ”Jag måste skynda vidare så jag inte blir försenad”.

Winch skriver: ”Ett sätt att uttrycka skillnaden är att säga att bara samariern ser den misshandlade mannens nöd. Om de två andra kan vi kanske säga att de ser att han behöver hjälp, men att de inte ser hans nöd. I liknelsens språk: samariern ser en ‘nästa’, alltså en medmänniska, i den andre.”

Här är man lockad att tillgripa en metafor, och säga att den misshandlade mannen så att säga blir genomskinlig för prästen och leviten, inte i den meningen att de ”genomskådar” honom, utan i den meningen att ingenting i honom lyckas fånga upp deras blick, lyckas få dem att stanna upp inför det de ser eller ta det på allvar – på ett liknande sätt som många av de människor vi dagligen ser omkring oss inte gör det.

Vad Winch är ute efter är däremot att beskriva vad samariern gjorde genom att ange hur den situation han reagerade på tedde sig ur hans perspektiv (eller rättare: hur den kan ha tett sig ur hans perspektiv, eftersom liknelsen lämnar många detaljer öppna): ”Här är en människa i nöd; jag måste ingripa”. (Vetskapen ”att” leder alltså till handlingsimpulsen ”bör”). Att inse att detta är ett möjligt perspektiv är att inse att vi inte behöver förutsätta någon särskild komponent, till exempel en omvälvande lära som samariern medvetet tillämpar, och utan vilken handlingen skulle ha varit obegriplig. Även om samariern tillämpar en sådan lära, skulle detta inte göra samarierns handlingssätt beundransvärt, om inte läran i sig själv var beundransvärd. Vi måste med andra ord oberoende av läran kunna se något beundransvärt i själva det handlingssätt läran föreskriver. Läran kan alltså inte ha varit oundgänglig i sammanhanget; dess roll kan kanske jämföras med en hjälpkonstruktion i matematiken.

I kontrast till detta framhåller Winch att i den mån våra motiv är rena så kommer vi inte att se den situation vi står inför som ett val mellan moraliskt acceptabla och förkastliga alternativ, utan vissa handlingssätt framstår för oss som nödvändiga, andra som uteslutna eller omöjliga. Man kunde säga: vår karaktär visar sig inte i vad vi väljer, utan i vad vi ser eller inte ser som ett möjligt val. Winch menar också att samariern är sitt perspektiv (eller sin hållning). Detta utesluter inte att vi på praktiska grunder kan väga mellan olika möjliga handlingar. Det utesluter inte heller konflikter där en och samma handling framstår både som nödvändig och omöjlig, vad som ibland kallats moraliska tragedier.