BILDNING. Vad är bildning och varför är det viktigt? Erik Cardelús diskuterar begreppet utifrån två nyutkomna böcker.
Det har det talats mycket om bildning på sista tiden. Särskilt märks det i fjolårets bokskörd. Om det är ett gott eller ont tecken beror som bekant på betraktaren. Kanske utgör det en motreaktion på den flod av snabba, okritiska och alternativa fakta som sköljer över oss i dag, inte minst genom de sociala medierna. Kanske håller vi på att tröttna och bli mätta? Hamnat i klickkoma, drivits in i digitaldvala eller drabbats av lajkletargi? Men letat oss upp ur källarhålet för att söka något annat?
Eller så handlar det bara om tendensen att fästa blicken på det som är på väg bort snarare än det som finns i överflöd och mitt framför näsan. Alltså, en fjälluggla märks tydligare i Vasaparken än en gråsparv. Särskilt om fjällugglan ser ensam och eländig ut.
Är bildningen radikal eller konservativ? Var placerar vi den ideologiskt? Frågan behandlas bland annat i Bildning på barrikaden, en tunn men innehållsrik bok, elegant skriven av den svenske kulturskribenten Per Svensson och den tyske författaren och kulturjournalisten Thomas Steinfeld. Redan på första sidan uppmanas läsaren att läsa boken som en pamflett eller ett manifest, ty bildningen är värd sina barrikader, må de vara bildliga eller bokstavliga. Må det falla damm eller kastas tegelstenar, här finns något att strida för, mellan bokpärmar, i konserthus och teatersalonger. Upp till (lärdoms)kamp!
Vad är det då som står på spel? Varför är bildning viktig? Svenssons och Steinfelds svar: den är en väg till frihet, till emancipation. Genom bildning kan man förflytta sig bortom ursprungets, sammanhangets och situationens råmärken. Man kan tänka och handla annorlunda, eller ”gå utanför boxen” som det heter i business- och managementsbranschen. Med bildning kan man skaka av sig samtidens floskler, fartblindhet och flamsighet. Med bildning kan man anknyta sitt tänkande till sådant som tänkts förr, binda ihop tanketrådar och öppna nya perspektiv. En vanlig missuppfattning som punkteras här är att bildning skulle vara ett maktinstrument för överklassen. Osäkert dock om missuppfattningen är så utbredd. För vem tror att det travas böcker, violiner och libretton i dagens jaktstugor, segelbarer, styrelserum och golfklubbar när höjdarna träffas? I så fall göms dessa saker grundligt för pressen och allmänheten.
Eller tror man att bildningen innehas av några få utvalda hyperintellektuella som sitter och läppjar på en Vintage Port i någon halvdunkel salong eller på en Gyllene Restaurant i Gamla Stan? Snarare är det tvärtom, inte minst om man räknar in folkhemmet, folkrörelserna och folkbildningen som länge präglade vårt land. Där och då gjordes bildning till en av nyckelfaktorerna för förändring av individ och samhälle. Här ser vi en tydlig koppling mellan reformismen och bildningsidealet, för bildning är inget som man föds in i eller som man uppnår utan ansträngning, utan något processuellt som inte sällan kräver möda. Bildning saknar startpunkt och slutpunkt, den är en ständigt pågående process och strävan att bli något annat och större än det man tror sig vara, en förändringsprocess som kräver att man öppnar sig för andra röster och andra tankar än sina egna. För utan tvivel är man inte riktigt klok, för att koppla in Tage Danielsson. Och utan träget och ödmjukt lärdomsslit blir man varken speciellt bildad eller klok. Därmed tycks bildningen fara illa i dagens värld, så präglad av filterbubblor, quick-fixes, selfies, förment expertgrundad tvärsäkerhet, klickokrati och narcissism.
Samtidigt vore det obildat att skylla allt på de sociala medierna, verktyg som i många fall kan möjliggöra en näst intill unik och obegränsad förkovran, bara man använder dem kritiskt och selektivt. Inte heller är dagens individualism storboven i dramat, utan snarare den egocentricitet, anglosaxiskt baserade etnocentrism och kronocentrism som frodas i samtiden och som göds av dagens tillväxtdrivna och konsumistiska globalkapitalism. Enligt denna globaliserade inskränkthet sägs allt viktigt på engelska och stöps i en kommersiell mall någonstans i korsningen mellan Hollywood och Wall Street. Eller så återstår det att på nationalpopulistiskt manér backa in i en folklig tradition, som varken tycks existera eller vara möjlig att tydligt definiera. Knätofsar och Mamma Mia samtidigt? Pesto och potäter? Doktor Alban möter doktor Glas? Ett urhem eller folkhem vars väggar och tak murknat och fallit sönder för länge sedan. För någon annan bor där nu.
En annan röst om som talar om bildning tillhör essäisten Carl-Göran Ekerwald. Titeln lyder Om bildning. Ekerwald utgår från tio kända författares dagböcker och diskuterar därifrån. Spännvidden är stor: Céline, Goethe, Sara Lidman, Sibelius och Sigrid Kahle för att nämna några. Intressant att fundera på är varför de bildade männen enbart presenteras med efternamn, medan kvinnorna även ges förnamn. Bara en slump eller finns det ett mönster?
Oavsett vilket är Ekerwalds turer kring bildningsbegreppet både intressanta och raffinerade, inte minst då dagböckerna omsorgsfullt valts ut för att ”komma människan närmare” och undvika självbiografiskt konstruerade bilder. Men det där med att vara autentisk är svårt, inte minst bland författare och i bekännelselitteraturens mediala tidevarv.
Vad sägs då om bildning? Låt oss börja med den skarpaste kontrasten, den mellan den högborgerlige kontinentale kulturmannen Goethe och den västerbottniska småbrukarkvinnan Lidman. För mellan det mäktiga storhertigdömet Weimar och det nordligt kärva Missenträsk är avståndet långt, inte bara geografiskt. Sara Lidman håller i sina dagböcker ”räfst och rättarting mot sig själv”. Tydligt är att hon genom ständig läsning och förkovran utvecklade en förmåga att distansera sig från det personliga och betrakta sig själv utifrån och rent av ur evighetens synvinkel, eller för att låna hennes egna ord från den 13 oktober 1982: ”Man måste läsa något väsentligt, bada själen.” Det framkommer också att en privat och intim religiositet präglade Sara Lidmans liv, inte olik den som skildras hos andra skrivande västerbottningar som P.O. Enqvist och Torgny Lindgren. Varför denna religiositet stoppades undan hos Lidman är dock oklart. Kan det handla om den vänsterinriktade tidsandan och dess kreativitetskorridor, hennes egen persona som vänsteraktivist eller var det bara en privatsak?
Och Goethe – badade han också själen i böcker? Vad framkommer hos honom? Ekerwald menar att Goethes bildningsväg är tämligen okomplicerad, att han förkovrade sig muntert och nyfiket livet igenom. Underhöll sig med projekt efter projekt. Sannolikt underlättade hans priviligierade bakgrund denna bekymmersfria förkovran. Man måste ju betala hyran och lite därtill, vilket sällan låter sig förena med att bilda sig. Samtidigt odlade han till synes medvetet sitt goda humör även när han drabbades av motgångar, exempelvis då hans hustru dog. Han höll sig aktiv, motade sorgen och skapade mening, bland annat genom bildningen.
Vad förenar de tio dagboksskrivarna och deras bildningsvägar? Samtliga använde bildningen som en reflektionsyta för självförbättring, för ”att göra sig själva användbara”, som Ekerwald uttrycker det. I dagböckerna ristas dialogen mellan det nuvarande jaget och jaget under (om)bildning. Kanske är det i grunden så, att vi genom bildning anlägger perspektiv på oss själva och skapar meningsfulla förhållanden till omgivningen, nu och då.
In i fjolårets bildningsdiskussion trädde även Ebba Witt-Brattström, vars bok Kulturkvinnan och andra texter kom att placera sig mitt i höstens Me too-kampanj. Tajming kallas det visst. Witt-Brattström går ut hårt och konstaterar redan i bokens inledande rad: ”Bildning är ett laddat ord i kultursamtalet som väcker olust hos många.” Genom ordet framtonar ”ett dammigt klassikerbibliotek” och ”äldre bildade herrar för evigt föreläsande för yngre adepter, gärna kvinnor, om Stora mäns betydelse för historien, världslitteraturen, konsthistorien, klassisk musik och så vidare”.
Visst känns det igen? Nedmonteringen av kulturmannen, som en av dessa statyer av Lenin eller Stalin som inför folkmassan tas ner och körs bort när Sovjetstaten kollapsat. Ingen vet om denna nedmontering kommer att bli permanent eller om patriarkatet slår tillbaka, men någon form av förändring blir det. Kosmetisk eller djupgående? Allt är höljt i framtidens dunkel. Klart är i alla fall att bildningstanken och bildningskulturen har att förhålla sig till denna omsvängning, inte minst sedan Svenska Akademien blivit skadeskjuten och hukar i medial timeout. Men kommer detta att leda till ännu mer bildningsförakt eller bildningslikgiltighet? Eller kommer något vackert att växa ur dynghögen?
Klart är att Kulturmannen sitter löst. Kanske hittar han nya vägar eller antar förklädnader, blir en delvis annan. Han kommer i alla fall aldrig mer att hyllas och omhuldas som förut. Allra minst om han beter sig som ett svin, offentligt eller privat. Solkat eller skrotat är alltså det manliga geniet som har ”ensamrätt att tänka Stora Tankar om existensen”, för att tala Witt-Brattströmska.
Vad gör vi med gubben eller rent av liket? Tusentals år av publikt kulturutövande och bildning har ju vilat på patriarkal grund, vilket har fått till följd att många av våra kanoniserade författare råkar ha snopp snarare än snippa. Speciellt de äldre kulturmännen som Homeros, Dante, Cervantes, Shakespeare, Molière, Flaubert och Strindberg, vilket självklart märks i deras verk om man sätter på sig de feministiska och normkritiska glasögonen. Homosocialitet, visst är det så, om man vill lyfta fram detta igen och sparka in ännu en öppen dörr. Visst, män har befolkat sina alster med andra män. Gett dem huvudroller och sparat några biroller åt kvinnorna. Visst är det fult och förfärligt.
Men ska vi spola bort alla dessa verk med nutidsslangen bara för att de inte passar nutidens normkritiska lins? Börja om på nytt bara för att vi inte gillar patriarkatets avarter, senast skarpt och skoningslöst blottade genom Me too-kampanjen? Ska vi börja om på nytt i ett skinande nytt normkritiskt badhus där vi alla badar våra modernt välpolerade själar?
Nej eller snarare nja. Vid sidan om de nutida normkritiska glasögonen finns tusentals andra linser att betrakta mästerverken med. Det ena utesluter som bekant inte det andra. Många blommor kan blomma samtidigt och normkritiken utgör en av alla dessa blommor. Kulturkvinnor och kulturmän kan faktiskt springa runt på samma sommaräng, bara vi ställer krav på beteende och tydlighet kring vilka vi hyllar och på vilka grunder. Nya och nyupptäckta verk kan läggas till dem som redan kanoniserats, andra kan ställas tillbaka på den dammiga hyllan.
För kruxet med bildning är ju att bryta nytt mot gammalt, att kritiskt och kreativt korskoppla och korsbefrukta. På så vis blir det vi har nu mer och det gamla får nytt liv. På så vis kan vi bli kvitt lite av den inkrökthet som präglar varje ny tid och situation, inte minst den närvarande. På så vis kan vi kanske också slå upp ett fönster på vid gavel, andas lite frisk luft och samtidigt njuta av alla dessa fantastiska texter och konstverk som föregått oss i stället för att bara vara fångar i nuet.
info@opulens.se
