ESSÄ. “Det är inte arbetslättjan, utan tanke- och känslolättjan som är fel sätt att lata sig på”, skriver Peder Palmstierna.
Lättja. En av katolicismens sju dödssynder, en av Fru Lustas tre förkastliga döttrar i Stiernhielms Hercules och, enligt ett italienskt ordspråk, alla lasters moder. Och ändå… är inte hängmattan, tillsammans med sofflocket kanske lättjans främsta ikon, något som även du någon gång längtar efter, kanske med ett styng av lutherskt samvete? Lär inte även den katolska kyrkan ut att det paradisiska tillståndet i Eden var fyllt av lättja, medan tvånget att arbeta i sitt anletes svett var ett straff för förbrytelsen att vilja tänka själv? (1 Mosebok 3:19)
Kanske är myten om förvisningen ur Eden grundad i människans intåg i civilisationens arbetsförpliktigande välsignelser? Författaren Lasse Berg vistades under en tid med san-folket i Kalahariöknen och skrev utifrån sina erfarenheter boken Gryning över Kalahari. I den beskriver han hur san-folkets jägar-samlar-tillvaro kräver en arbetsbörda om 2-3 timmar per dag för att skaffa livets nödtorft. Vad gör de med resten av sin tid? Jo, de pratar, roar sig – latar sig.
Vän av ordning frågar sig nog hur denna tingens ordning kan ha uppstått evolutionärt, då allt som gynnar organismens överlevnad och fortplantning har större chans att föras vidare till nästa generation. Vad finns det då för evolutionär fördel med att sitta och lata sig? Lasse Berg ger sitt svar på frågan: “Det finns inget viktigare för överlevnaden än att ägna sig åt att stärka solidariteten och överlevnaden. Och det kräver inte arbete utan prat.”
Att “lata sig” tillsammans är alltså en fråga om att hålla ihop den livsviktiga gruppen – en syssla som inte genererar konkreta resultat i form av vatten, rötter eller antilopkött, men som ger andra värden som med råge rättfärdigar frånvaron av produktivt arbete. Nu har ju majoriteten av mänskligheten inte förmånen att dela san-folkets avslappnade livsstil, och planeten skulle heller inte kunna livnära alla våra miljarder som jägare-samlare. Vår civilisation är uppbyggd kring produktivt arbete, medan behovet av att hålla ihop gruppen har ersatts av behovet att hålla ihop samhällsekonomin.
Våra gener har inte hunnit reagera på denna förändring utan ger oss fortfarande kroppar anpassade för stenålderns hårdare men enklare krav. Varifrån kommer då denna drift att arbeta, denna idé om att lättjan är något förkastligt? Många är de som säger oss att människan inte mår bra av att sitta overksam. Men stämmer det verkligen, och hur har det i så fall blivit så?
Hur ska vi göra för att kunna lata oss utan att drabbas av samhällets fördömande?
Detta är nu inte frågan för handen. Låt oss istället göra tankeexperimentet att människan i själva verket är “lat” av naturen och alltså egentligen mår bäst av mindre arbete och mer fritid. Samtidigt lever vi i det samhälle vi ärvt, och till den eventuella dagen kommer då samhället är anpassat efter människans stenåldershjärna, måste denna hjärna bäst den kan försöka anpassa sig till samhället.
Med andra ord: om vi nu har ett behov och en drift att lata oss, men samhället med alla medel styr oss bort från detta mänskliga beteende – hur ska vi göra för att kunna lata oss utan att drabbas av samhällets fördömande och sanktioner? Hur ska man lata sig rätt?
Om vi med “lata sig” menar att göra ingenting när man borde göra någonting – vad är det då vi “borde” göra? Arbeta är nödvändigt förstås, även san-folket var tvungna att lägga ner sina 2-3 timmar per dag. Att arbeta åtta timmar per dag är normen idag, men den kan ifrågasättas. Bertrand Russel argumenterade för en fyra timmars arbetsdag i sin essä Lättjans lov (In Praise of Idleness, 1937, vilket egentligen betyder “overksamhet” snarare än “lättja”) och han var inte den siste. Att ha en tillräcklig inkomst är förstås nödvändigt i dagens samhälle. Men om man har det, varför lönearbeta mer?
Man kan förstås ägna sig åt meningsfulla men obetalda sysslor, som musik, konst, litteratur, idrott, umgänge, svamp- eller hundpromenader och så vidare. Vi har ju dessutom ett behov av motion för att må och fungera väl. Sådant som vi idag försöker hinna med på helgerna men som tiden aldrig riktigt räcker till för. Men det är ju inte heller riktigt samma sak som att lata sig. Så finns det egentligen något som talar för att bara ligga i hängmattan annat än som nödvändig vila?
Tre forskare undersökte vad de kallade “idleness aversion” och drog slutsatsen att “people who are busy are happier than people who are idle” (Hsee, Wang & Yang, Idleness Aversion and the Need for Justifiable Busyness, 2010) och att folk tar vilka ursäkter som helst för att sysselsätta sig. En annan psykolog (Burton, The Art of Idleness, 2015) utvecklade detta med “idleness” lite mer och hävdade att det inte är samma sak som att göra ingenting. Han skriver att utövare av strategisk overksamhet på så vis skaffar sig inspiration, perspektiv, återhämtning med mera. Det går förstås inte att göra absolut ingenting. Meditation är en metod att komma så nära ett tillstånd av absolut stillhet som möjligt, men den som mediterar gör ju någonting. Och i hängmattan, även hos den som egentligen inte behöver vila sig, pågår intensiv aktivitet i hjärnan. Den får utrymme att skaffa sig perspektiv.
Är det detta som många har svårt att tåla? Om man inte sysselsätter sig, möter man sina tankar, sitt inre – och kanske därmed även sina fördomar och tillkortakommanden. Att ständigt sysselsätta sig kanske är en flykt från sig själv?
Stöd Opulens - Prenumerera!
Om vi återvänder till Luther, så ondgör han sig visserligen över lättjan i inledningen till sin stora katekes. Men inte i samband med arbete, utan över den tankens lättja som förleder lärda män att tro att de redan vet allt och inte behöver lära sig mer, det han kallar “säkerhetens skändliga last”. Nu uppmanar han till att flitigt studera guds ord, men den som inte är religiös kan istället ta uppmaningen att flitigt studera sitt inre, vilket med fördel görs från hängmattan. Om vi dessutom skärskådar katolicismens dödssynd benämnd “lättja”, så heter den på latin “acedia”, vilket snarare borde översättas med “likgiltighet”. Ett begrepp som kan tolkas som en känslans lättja snarare än kroppens.
Forskaren Kahneman (Daniel Kahneman, Tänka, snabbt och långsamt, 2011) beskriver vårt tänkande som uppbyggt av två system, där det första drar snabba slutsatser som räcker för att trygga vår överlevnad, medan det andra analyserar och kommer fram till långsiktigt säkrare slutsatser. Det senare kräver betydligt mer i form av tid, energi och engagemang, alltså används det ganska sparsamt. Hjärnan är trots allt vårt mest energikrävande organ. Eftersom det evolutionärt sett är en fördel att spara energi, är det inte konstigt om tankens lättja ligger i vår natur.
Kahneman beskriver system 2 som en “lat kontrollant” som hellre släpper igenom lätt kontrollerade faktafel än lägger aldrig så liten möda på att kontrollera system 1:s snabba slutsats. I vår tid av “alternativa fakta”, trollfabriker och snabba facebookdelningar kanske vi inte har råd att låta denna kontrollant lata sig. Bör vi inte utveckla vårt sinne för perspektiv, och bör vi då inte tillbringa mer tid i hängmattan?
Kort sagt: det är inte arbetslättjan, utan tanke- och känslolättjan som är fel sätt att lata sig på. Jobba mindre och tänk mer, gärna i gott sällskap – så kan du lata dig rätt!
info@opulens.se
