Kattliv

ESSÄ. “Deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss långsamt i rummet, aktar oss för att gasta, lämnar sovrumsdörren på glänt och stänger alltid toalocket.” Gunnlaugur Magnússon skriver om ett liv med, och utan, katt.

Knarrande steg på
fönsterbrädan.
Litet jamande i natten.
Nosavtrycken dekorerar glaset.
Klösande krafs
på karmen.
Katt kräver inträde.

När vi flyttade till Sverige var planen att bo här i tre år. Vi skulle ta våra magisterexamina och sedan flytta till Island och ta jobb ute på landet där hög lön och låg hyra erbjöds unga lärare. Ett år senare skaffade vi katt, tydligt tecken på att planerna ändrats. Vi hade insett att vi skulle vara kvar i Sverige på obestämd tid och när min kattägande kamrat varnade för att kattägarskap kunde vara i 15-20 år, ryckte vi på axlarna. I värsta fall skulle katten få vara i karantän några veckor om vi nu skulle få för oss att återvandra.

Vi så panka att vi förberedde kattungens flytt med det billigaste fodret och kattströet vi hittade och ordnade en kattlåda i en pappkartong som tidigare innehållit havreflarn. Ändå var vi tvungna att köpa katten på kredit, vi hade inte ens ”en tia per tass och en för svansen”. Vi lovade kattmammans ägare att vi skulle betala direkt efter helgen och min vän som skjutsade oss att hämta katten och lånade oss bur för bilfärden, försäkrade ägaren om vår tillförlitlighet. Och så flyttade Dýri (Besten) in hos oss.

Vi betalade kattskulden direkt när studielånen anlände, som lovat. Ett år senare skaffade vi Púki (Djävul) för att hålla den äldre katten sällskap och sen levde vi med katter i mer än 17 år. Dýri blev elva år – lite halvtokig av stress men Púki levde tills han blev 16 år, sliten och sjuk. Vi hade väntat så länge på hans signaler om krankhet att vi missade dem. På slutet sov han 18 timmar om dagen och det visade sig vid veterinärbesök att han hade rasat i vikt, var blind på högra ögat, hade tandinfektion och tumör i buken. Han var slut helt enkelt.

Vi insåg inte till vilken grad livet med katter skulle ändra oss. Jag som kunde gasta lite och vara rätt hetsig i rörelserna började prata lägre och röra mig mjukare och långsammare i lägenheten. Dörrar stängdes mjukt eller lämnades med en kattbred glipa. Mattorna lämnades på loppis när vi tröttnade på att aldrig kunna dammsuga dem ordentligt, de låg ändå oftast i en knölig hög i ett hörn efter katternas lek. Toalocket stängdes konsekvent, våra nyfikna kattungar ramlade båda däri, och regeln gäller än även om inga kattungar lekt i vårt hem på 15 år. Fönster lämnades inte öppna utan säkring efter incidenten då jag fick klättra upp och hämta Púki på taket på våningen nedanför vårt köksfönster. Han var van att sitta på min axel när jag gick omkring hemma, så nedstigningen gick bra. Illusioner om inga katter i sovrummet eller finsoffan fick vi ge upp och kattförbud på köksbänkar höll endast om vi var i eller på väg till rummet; ljudet av en katt som hoppar ned och strosar nonchalant iväg som om inget hänt har ett alldeles eget dunsande.

Genom små justeringar och ihärdiga försök lyckades våra katter till slut tålmodigt domesticera sina människor.

Att skaffa katt var inget oreflekterat beslut. Vi har syskon och föräldrar med allergier, vi hade få kattvakter att tillgå när vi skulle resa och min fru var livrädd för katter (men villig att bekanta sig med kattunge). Därtill hade vi länge försökt få barn utan framgång. Att skaffa något litet att ta hand om byggde på en outtalad illusion om lindring av det existentiella tomrum vi upplevde i våra liv. Det visade sig dock att vi underskattade hur mycket katterna tog hand om oss. Hur de lindrade vår saknad, tröstade sorg, drev oss ur sängen när depressionen kröp på, och drog oss till sängen när de tyckte det var dags för vila. De gick efter oss på promenader och mötte oss när vi kom hem. De krävde vår uppmärksamhet och ignorerade oss om de tyckte vi blev för krävande och några år senare lade de sig på varsin sida hos det nyfödda barnet på stora sängen som om de skulle skydda henne från att rulla ned. En tydlig illustration av deras syn på de nya föräldrarnas tillförlitlighet.

Det finns intressant posthumanistisk forskning som handlar om den pedagogiska relationen mellan människa och djur. Erica Hagström har till exempel skrivit om ryttarens symbios med hästen där både djur och människa överstiger sina gränser och blir något annat och mer, något som rör sig, andas och tänker i takt. Det blir ett tillfälligt varande, en pedagogisk händelse som överstiger de individuella subjekten – hästen och ryttaren – där båda individerna förhåller sig till den andres känslighet och vilja samtidigt som de begär respekt för sin egen känslighet och vilja.

Relationen till katterna var inte på samma nivå som ryttarens till hästens, men en intersubjektiv koppling mellan människa och katt blir tydlig i de tillfälliga och vardagliga förnimmelserna man blir varse, särskilt när de är borta. Jag hör fortfarande deras olika jamanden – hälsningsfraser, begäran för mat eller utsläpp/insläpp, jamet som uttryckte förolämpning och ljuden som skvallrade om spänning och nyfikenhet. Deras mullrande spinn när de låg bredvid mig i tv-soffan och krävde sitt gos. Dýris fluffiga päls när han kröp under täcket, la sig längs hela min sida med min arm längs sin mage och handen runt halsen för optimal närhet. Púkis hårda trampande på min mage innan han hittade sin plats mellan mina ben och hans lilla snark när han sov. Dýri brukade också straffa oss sina ägare när han kände sig förfördelad, han hoppade då fram och slog oss på knäna, ett uttryckligt krav på respekt för hans vilja och subjektivitet, en respekt som låg grund för vår vänskap där straffet gjorde gränsen begriplig för oss, hans korkade människor.

Jag söker fortfarande efter skuggor i fönstret bredvid ytterdörren när jag går förbi den, jag kikar mot kökshörnet där Púkis matskål låg för att se om den behöver fyllas. Jag saknar hans rop på mig när han tyckte det var läggdags eller krävde en paus från arbetet för kvalitetstid på soffan. Hans sista dag är ett sår i minnet. Yngsta dotterns vrålande sorg för att hennes bästa vän skulle dö, äldre dotterns omtänksamma bäddade av honom i sin säng. Kattens rädsla när vi anlände för sista besöket till veterinären när han satt i min famn medan vi väntade på sprutan; han sökte sig till trygghet som visade sig förrädisk.

Den tomma kattburen var tung på hemvägen.

För många år sedan stod en farfar jag en gång kände med den ena av mina kattungar i famnen, klappade den och myste och viskade: ”man ska aldrig skaffa ett djur, sorgen blir så stor när de dör”. Det han inte hade förstått var att livet med djur inte kokas ned till den sista sorgliga stunden utan utgör en annorlunda tillvaro med helt egna kvaliteter. Sorgen över förlorad vän är trots allt grundad i en mängd av minnen, tusentals timmar av närvaro och värme och trots sorgen hade vi väl inte velat vara utan dem.

Och nu har vår lilla familj vant sig vid det nya tillståndet: ett liv utan katt. Men deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss långsamt i rummet, aktar oss för att gasta, lämnar sovrumsdörren på glänt och stänger alltid toalocket.

Vi har ett kattformat hål i familjen, men deras skålar är fyllda med vatten på favoritplatsen i trädgården så deras förbipasserande artfränder kan ta en klunk till deras ära.