IDÉKONFLIKT. Upplysningen tog aldrig slut och inte heller romantikens försök att bemyndiga känslan. Läser man Strindberg och Thorild i vårt tjugoförsta århundrade inser man snart att epokernas konflikt fortfarande rasar, skriver Christoffer Andersson.
Thomas Thorild påminner oss om att det aldrig fanns något realistisk giltighet i devisen att följa ögonblick av passioner och infall, och inte bara i det att han glömdes bort. Strindberg dök upp ett drygt sekel senare som en ilsken terrier som Bo Cavefors förmodligen hade kastat sitt ärvda guld över. Det bolmar och fräser om Thorilds skrifter på ett befriande barnsligt sätt, men det var aldrig känslor som gav mat på bordet. Det är vi skamset, nästan smärtsamt medvetna om idag.
Thomas Thorild glömdes bort så när som på några få undantag. August Strindberg försöker vi glömma med alla medel. Utan att lyckas. Men det låter sig inte göras lätt: Strindberg är vitterhetens påflugna försäljare, en kompulsiv ordslunga, en agitator och uppviglare med en vardagsretorik som vida överträffar Thorilds virriga patos.
Ändå var August Strindberg av samma slag som Thomas Thorild. Fast framgångsrik. Det var han som kom at färga vår tid, kultur och vetenskap. Även om vi aldrig tänker erkänna det. Thorild däremot var och förblir inte mer än en suddig bild av spådomar intrasslade i en febrig emfas. Hans Passioner och idéer kring Inbillningens nöjen, den trevande polemiken mot Kellgren och Utile Dulci och horeriet för lite anspråk verkar förhastade och ogenomtänkta. Ändå är det något i hans affektanfall som fängslar.
Under den prunkande språkdräkten finns en örnblick som sträcker sig ändå in i vår tid, förbi Strindbergs rasande polemik, mot allt som kan stärka hans författaridentitet, och rakt in i den undertryckta känslans universum. Det finns en integritet i texterna och i det konfliktsökande som karaktäriserar dem som Strindberg saknar – där vår vittre August sätter måttet på hur långt det är möjligt för en idémakare att bli sina idéer, omvälvas av dem och förkroppsliga dem, där drar Thorild en gräns när han vägrar ta emot Utile Dulcis tröstpris för sina svärmande Passioner.
I förordet till Svenska Akademiens samlingsutgåva Att följa ögonblicken hävdar Horace Engdahl att Thorild torde ha ångrat sig efteråt för att ha försatt sin chans att göra entré i litteraturens finrum. Jag tror inte på det. Drömmen om livet som författare var alltigenom levande, förvisso, men inte till vilket pris som helst. Thorild utmanade kungamakten och gjorde kungen perplex; han saknade förvisso Strindbergs retoriska virtuositet (i skrift ska tilläggas: han ska ha försvarat sin doktorsavhandling mot inte mindre än fjorton opponenter!), men kom i alla fall att bli en pionjär för den svenska romantiken och en förebild för litterära ensamvargar, kanske främst tack vare sina rousseauiska markörer runt sanning, natur, känsla, visdom, integritet och äkthet.
Strindberg? Ja, han kommer som sagt att färga framtiden med sitt arv. Men. Han var, är och förblir förslavad under framgångstanken, en polemiker för polemikens skull, en ilsken cyniker och, förvisso, ett geni av oöverträffat mått. Men hans kraft ligger i det han bråkar om. Bakom falkblicken hägrar en rastlös och otämjbar kamphund. Han har integritet men bara i den mån det leder honom framåt och uppåt på framgångsskalan; Albert Bonnier måste trots allt tjata hem Strindberg för att stå till svars i giftasåtalet – Thorild drogs till sina konflikter som en uppdriven geting
Samhället är resultatet av varje människas naturliga botten: själen, viljan, snillet.
Thomas Thorild kan sin Rousseau. Han spelar inte det retoriska spelet (det verkar åtminstone vara hans avsikt) i sina texter. Under den svärmande ytan, av många kallad svårgenomtränglig, döljer sig den rousseauiska civilisationskritiken; han tror på människan, den kännande, försökande, dödliga lilla människan. Samhället är resultatet av varje människas naturliga botten: själen, viljan, snillet.
Människan är inte sina idéer. Strindberg kan attackera en idé med perspektiv tillräckligt livskraftiga för att evolvera till ideologier, men ursprunget, fallenheten för idéernas uppkomst och framkomst, kommer han inte åt. Under hans pennas hammarslag reduceras människan till en idémakare, en frusen beståndsdel i det stora maskineriet. Den kraft vari idéerna föds, lever och dör, är för honom oåtkomlig. Han betvingar den nervslitna författarens febriga dagdrömmar med minutiös, för att inte säga tvångsmässig kontroll över text. Men det verkar aldrig falla honom in att rannsaka sin konstnärliga drivved.
Kampen måste fortsätta. Om den upphör slutar vi att vara människor.
Thomas Thorild söker någonting universellt bakom idémakeriet. Med hjärtans rasande lust jagar han efter det som är orörligt mellan liv och idé: när blev människan sina idéer? När slutade hennes idéer att tjäna henne? När blev hon slav under dem? Med sin lidelsefullhet påminner han oss om att romantiken aldrig blev något annat än ett ideal, ett barns virriga önskedröm, men att det inte är anledning nog att ge upp.
Upplysningen tog aldrig slut och inte heller romantikens försök att bemyndiga känslan. Läser man Strindberg och Thorild i vårt tjugoförsta århundrade inser man snart att epokernas konflikt fortfarande rasar med samma kraft som på 1800-talet i parisrevolutionens eko. Kanske än mer intensivt idag med vårt trevande efter helhet och välmående. Det var kanske aldrig känslor som gav mat på bordet, men det betyder ingenting. Kampen måste fortsätta. Om den upphör slutar vi att vara människor.
info@opulens.se
