Johan Eddebo: Det är ingenting konstigt med det övernaturliga

ESSÄ. ”Det finns en tydlig ideologisk dimension i separationen mellan det övernaturliga och det naturliga,” skriver Johan Eddebo, docent i religionsfilosofi. Här reder Eddebo ut begreppen och menar att vi bör ha ett annat förhållningssätt till det övernaturliga.

”There are more things in heaven and earth, Horatio,/Than are dreamt of in your philosophy”
(Hamlet av William Shakespeare)

I norra Sverige lever traditionen om blodstämning fortfarande kvar. En gammal praktik med samiska rötter där man med hjälp av besvärjelser eller andemakter stoppar ett blodflöde vid allvarliga skador. En mindre kontrovers uppstod 2002 när det framgick att Pajala sjukhus haft samröre med blodstämmare.

Om du bygger ett hus i Japan, ett land där majoriteten ser sig som icke-religiösa, så kommer byggbolaget per automatik att skaffa fram en shintopräst för att rituellt anhålla om beskydd och tillåtelse från de lokala andeväsen som rår om marken. Alla seriösa bolag i branschen budgeterar för detta. I samma land flockas även moderna, ”sekulära” besökare fortfarande till Osorezan, längst uppe på nordspetsen av Honshu, där det finns ett urgammalt tempel som placerats vid den aktiva vulkankratern. Här anses avståndet mellan världarna vara nästan obefintligt, och levande och döda kommer hit för att äta tillsammans och dela tröst, stöd och gemenskap.

Sedvänjor och föreställningar som knyter an till vad vi i det moderna väst kategoriserar som ”övernaturligt” är utbredda över hela världen.

Och i något annars så jordnära som SHL förekommer ”pre-game”-ritualer som i princip är identiska med den magi som utövas av jägare bland ursprungsfolk.

Sedvänjor och föreställningar som knyter an till vad vi i det moderna väst kategoriserar som ”övernaturligt” är utbredda över hela världen. De ser ut att vara en ofrånkomlig del av människans beteende och tankevärld även i radikalt sekulära samhällen. Och i kulturer som däremot inte gör någon stark åtskillnad mellan vetenskapen, religionen och det vi gärna avfärdar som vidskepelse, verkar andevärlden kunna samsas utmärkt med moderna kunskapstraditioner. Ett exempel är hur man inom modern kinesisk medicin drar praktisk nytta av religionens och den traditionella läkekonstens holistiska perspektiv för att beskriva och utforska samband som är svåra att komma åt med en reduktiv analys.

Ett tungt argument för de här kulturernas mer inkluderande förhållningssätt är just att den skarpa åtskillnaden mellan det naturliga som någonting verkligt och det övernaturliga som oseriösa fantasier inte alls håller.

Den traditionella distinktionen inom klassisk teologi och filosofi gick mellan det naturliga och det gudomliga, med en tredje kategori någonstans i mitten som kan översättas med ”det bortomvärldsliga”. Den här kategorin överlappar med sånt vi ofta pratar om som ”paranormala fenomen”. Men det bortomvärldsliga betraktades inte som företeelser i strid med naturlagarna eller normala orsaksprinciper, utan bara som fenomen man ansåg var svåråtkomliga för människans kunskap och varseblivning. I klassisk teologi har till och med Gud en natur, även om den är bortom det skapade.

Vår moderna världsbild bygger däremot fortfarande i stor utsträckning på upplysningstänkandets ganska barnsliga bild av vårt universum som ett slags urverk, och här ryms inte någonting man stämplar som paranormalt eller övernaturligt. Alla orsakssamband utom de strikt mekaniska åsidosattes, och Descartes teorier som helt skilde medvetandet från den fysiska verkligheten ledde till att en reduktiv materialism blev den totala förklaringsmodellen för allt som någonsin skulle kunna finnas i naturen. Sådant som värde, intentioner och mening bannlystes från den förkroppsligade omvärlden.

Vi kan börja med att undersöka om den moderna världsbilden verkligen hänger ihop särskilt bra i första taget.

Det är lite som att säga att vi från och med nu bara skulle få prata om sådant man kan beskriva med instruktionerna för att sätta ihop Ikea-möbler, eller med hjälp av reglerna från bordtennis. Allt som inte går att återföra på vad som står i ITTF-handboken finns egentligen inte på riktigt. ”Kanske kan man säga att hela livet är som fotboll”.

Men finns det något bättre alternativ? frågar då förespråkarna av det scientistiska perspektivet. Jodå, men vi kan börja med att undersöka om den moderna världsbilden verkligen hänger ihop särskilt bra i första taget. Man antar gärna att det bara är den materialistiska vetenskapen som kan ge uttömmande förklaringar som gör ”vidskepelsens” hypoteser överflödiga, och att påståenden om övernaturliga fenomen saknar det empiriska stöd som vi kan ge den vetenskapliga världsbilden. Det stämmer förstås inte.

Förutom den teoretiska evidens som förankrar religiösa och icke-vetenskapliga världsbilder finns det en hel del intressanta empiriska data som inte så enkelt låter sig förklaras utifrån en strikt mekanistisk natursyn. Det finns seriös forskning som ger stöd åt extrasensorisk perception och telepati, och anmärkningsvärda faktum som att massvis med människor säger sig ha fått oförklarliga kontakter med avlägsna anhöriga som just i det ögonblicket avlidit, vilket senare kunde bekräftas.

Men oaktat detta handlar den brännande frågan om i förhållande till exakt vilken vetenskap det är tänkt att vi ska reducera all världens utomvetenskapliga kunskap och erfarenhet. Biologin kan inte reduceras till kemin, och kemin kan inte utan återstod reduceras till fysiken – väsentliga data inom biologin går över huvud taget inte att fullständigt beskriva med teorier, mätapparater och metoder hämtade från andra vetenskapsgrenar.

Och då rör vi oss fortfarande inom naturvetenskapens område. Blandar vi in sociologi, psykologi eller historia i diskussionen så blir det ganska tydligt att det periodiska systemet, energilagarna och mekaniska orsakssamband inte ens i teorin kan säga någonting om hur René Magrittes konst hänger ihop med reformationen.

Så är det då biologin som är övernaturlig vidskepelse i förhållande till fysiken eller är det tvärtom?

Nonsens, invänder Ingemar Hedenius efterträdare. Båda de här vetenskapsgrenarna är strikt materialistiska och bygger på ”metodologisk naturalism”, och så länge humaniora inte kategoriskt avfärdar samma reduktiva förklaringsmodeller finns det ingen konflikt där heller.

Vi behöver alltså både fysiken och biologin när det gäller att förstå och beskriva verkligheten.

Men poängen som de missar är att till och med oförenligheterna inom naturvetenskapen visar att det reduktionistiska projektet är på helt fel spår. Vi kommer inte att ”i framtiden” kunna bevisa att någonting i stil med relationerna inom en elefantflock egentligen inte handlar om någonting annat än processer på atomnivå – helt enkelt därför att vi inte ens kan urskilja elefanterna som ett biologiskt mönster om vi begränsar oss till partikelfysiken. Vi behöver zoologiska och etiologiska observationer. Och har vi inte ens några elefanter blir det förstås meninglöst att försöka prata om vilka atomära processer som är beståndsdelarna i elefanternas relationer.

Vi behöver alltså både fysiken och biologin när det gäller att förstå och beskriva verkligheten.

Men om vi accepterar att det inom vetenskapen finns åtskilda discipliner som arbetar med olika versioner av den materiella verkligheten som till syvende och sist är oförenliga så faller också hela idén med reduktiv materialism. Till vilken version av materien är det allting ska reduceras?

Och utan en ”metodologisk naturalism” som bygger på upplysningstänkandets reduktiva föreställningsvärld går det inte längre att ställa kravet att renlärigt vetenskapliga metoder också måste hålla fast vid en och samma världsbild. Då följer också att även utomvetenskapliga kunskapstraditioner plötsligt kan göra anspråk på att säga någonting relevant om den verklighet vi lever i.

Men vanligt folkvett säger att det självklart också måste vara så. Om Hazda-folket eller skogsfinnarna har tagit fram kunskapstraditioner som är effektiva redskap i sina särskilda sammanhang – som fungerar – varför skulle det vara en bra idé att förneka eller utrota dem bara för att de händelsevis inte går att översätta till det för tillfället inflytelserika teorierna inom inom modern västerländsk biologi eller psykologi?

Det finns en tydlig ideologisk dimension i separationen mellan det övernaturliga och det naturliga.

Att Pajala sjukhus fick hård kritik för att ha befattat sig med kompletterande urfolksmedicin är alltså även ett uttryck för koloniala maktstrukturer.

Naturen har likställts med sådant som kan utforskas och kontrolleras med hjälp av den naturvetenskap som har sitt ursprung i västerländska institutioner designade för kontroll, exploatering och ekonomisk tillväxt. Data eller erfarenheter som utmanar den här åtskillnaden blir därför också politiskt problematiska. De undergräver indirekt den rådande maktordningen.

Att Pajala sjukhus fick hård kritik för att ha befattat sig med kompletterande urfolksmedicin är alltså även ett uttryck för koloniala maktstrukturer. Patientsäkerheten äventyrades knappast för att man uttalade en besvärjelse ovanpå den normala moderna behandlingen, lika lite som att bostadshus i Japan skulle vara mindre stabila för att någon råkar offra en frukt till en vattengud i samband med att man gräver grunden.

Ett alternativ till den föråldrade reduktiva upplysningsmodellen vore att helt enkelt välja en mer öppen och inkluderande natursyn. Det har kineserna gjort med sin nykonfucianism, det gör man i Indien genom att integrera vediskt tänkande med modern vetenskap, och en liknande utveckling äger redan rum i västvärlden med den nyaristoteliska vetenskapsfilosofins framväxt.

En grundsyn som inte på förhand stänger dörrarna till teorier och data bara för att de utmanar en viss metafysik skulle dels ge oss ett nyktrare förhållningssätt till ”det övernaturliga”. Den skulle öppna för ett mer kritiskt perspektiv på paranormala erfarenheter, som normalt inte betraktas utifrån någon sammanhängande eller genomarbetad kunskapsteori och bevisprövning. Den skulle samtidigt samtidigt göra vetenskapen en tjänst genom att inte begränsa de frågor som kan ställas eller de empiriska data man kan befatta sig med, och på det viset potentiellt möjliggöra helt nya former av kunskap.

Och att på allvar återupprätta en mer seriös förståelse av orsak och verkan än den vi hittar inom det mekanistiska paradigmet skulle till och med komma tillrätta med replikationskrisen. Replikationskrisen handlar om att resultaten i miljontals publicerade vetenskapliga rapporter och artiklar inte går att återskapa av andra forskare som försöker använda samma metod – vilket betyder att man aldrig hittat något orsakssamband i första taget. Den har vuxit fram mot bakgrund av en oseriös förståelse av orsak och verkan, där ”statistisk signifikans”, som egentligen bara är ett mått på stark korrelation, kommit att tränga undan de mer nyanserade orsaksmodeller som inte får plats i det mekanistiska paradigmet.

Men integrerar vi på allvar en strikt aristotelisk eller konfuciansk förståelse av orsak och verkan i modern vetenskaplig teori är det i förlängningen slut med den här problematiken.

Du får (tyvärr?) också tomtar, troll och spöken på köpet.