PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.
Slutet av februari 2022. Jag befinner mig i Helsingborg. En lång mörk vinter har börjat lätta på sitt grepp över tillvaron. Dagarna blir allt ljusare. I Helsingborg har jag och Robin ätit på flådig restaurang och druckit för många cocktails. Vi hinner prata om nästan allt innan Robin tar nattåget hem till Malmö.
Jag tänder en cigg och går mot hotellet. Jag kisar med ögonen när jag forcerar duggregnsdraperierna på den mörka och folktomma Fågelsångsvägen.
Jag ringer på porttelefonen. Nattpersonalen släpper in mig. Jag går in i foajén och får syn på en liten staty som föreställer ett schimpansbarn.
Barnet sitter på en hylla, i en avslappnad skräddarställning framför ett upplyst kylskåp. I kylskåpet står flaskor. Raka rader med öl, champagne och läsk. Civilisation, tänker jag och känner mig sentimental, på gränsen till gråtmild.
När jag stänger dörren till mitt rum snappar jag upp dämpade arga röster. Någon står framför schimpansbarnet. Någon förolämpar det. Skäller ut det.
Sluta upp med det där, tänker jag. Det är elakt att anklaga någon sådär, speciellt någon som inte kan försvara sig själv.
Då slår det mig. Är det inte precis detta vi gör när vi tolkar våra utdöda släktingar? Vi står framför stumma benrester och artefakter och berättar hur det var.
Tänk så många olika saker vi sagt. Tänk så ofta vi ändrat våra förklaringsmodeller. Haft fel.
Mellan 1953 och 1960 fann Richard Solecki nio skelett från nio neandertalare i en grotta, Shanidar, i Iran. Individerna fick namnen Shandiar 1 till Shanidar 9.
Det var härifrån hon hämtade sitt stoff.
Shanidar 1 uppvisade så många invalidiserande skador, både medfödda och åsamkade senare i livet, att han måste ha tagits om hand av andra.
Shandiar 4 verkade vara begravd under ett lager av blommor. Shanidar 1, 2, 3, 5 och 7 kunde tolkas som om de var begravda även dem.
När Jean M. Auel läste om fynden från Shanidar (i boken Shanidar: the first flower people av Richard Solecki, 1971) var hon 35 år gammal.
Det var härifrån hon hämtade sitt stoff. Det var Shanidar-fynden som blev utgångspunkten för hur hon skildrade neandertalarnas kultur och inre värld. Alla de invaliserande skador som Creb, klanens schaman, deras Mog-ur, led av hade Auel tagit från Shanidar 1.
Men innan Grottbjörnens folk hunnit komma ut på bokmarknaden hade pendeln svängt. Pollenresterna man fann över Shanidar 4 hade nog när allt kom omkring inte sitt ursprung i en begravningsceremoni. De hade blåst in i grottan och landat på en död neandertalare av en slump.
*
Två veckor innan jag skriver detta publicerar tidskriften Science resultatet från utgrävningar i Grotte Mandrin i Frankrike. Man har hittat lämningar som visar att sapiens fanns i västra Europa för 55 000 år sedan.
Det är 10 000 år tidigare än man tidigare trott. Eller trott sig veta. Detta betyder att sapiens och neandertalmänniskan delade Europa i 15 000 år.
*
Vi vet inte hur det gick till. Det säger inte generna någonting om. Att neandertalare adopterade enstaka sapiens-barn eller tvärtom är en möjlighet. En annan är att genutbytet var ett resultat av fredliga möten, grupper emellan.
Men det är också möjligt att det gick våldsamt till. Grupper av sapiens-män kanske attackerade och rövade bort neandertalarkvinnor? Eller tvärtom.
Kanske strök neanderthalarmän runt sapiensläger varpå sapiens-kvinnor i lönndom smet ut i natten och låg med neandertalarmän?
Frivilliga kärleksmöten. Våldtäkter. Adoptering över artgränserna. Det går inte att säga hur genutbytet skedde. Kanske hände alltihop, många gånger.
De senaste rönen säger ju som sagt att sapiens var etablerad i västra Europa för 55 000 år sedan. Återigen. 15 000 år av samexistens.
Och sen har vi skallfragmentet från en sapiens funnen i Apidima i Grekland. Det skallfragmentet är 210 000 år gammalt.
*
Neandertalarnas försvinnande sammanfaller inte med att sapiens tränger in i Europa och Asien. Deras försvinnande sammanfaller däremot med någonting annat, med supervulkanen Campi Flegreis senaste utbrott.
Neandertalarna hade sett många istider komma och gå. Varje gång hade deras antal krympt. De hade hållit ut längs kuster och krympande dalar och när tiderna på nytt blev bättre, återigen ökat i antal och spridit sig. Men när den senaste istiden tog slut och tiderna blev bättre fanns det inga neandertalare kvar.
Samma sak höll på att hända oss, bara lite tidigare. För 74 000 år sedan exploderade supervulkanen Toba. Till skillnad från Campi Fiegri kändes Tobas destruktiva krafter mest av på det södra halvklotet.
Denisova-människor och neandertalare klarade Toba relativt bra, medan sapiens nästan dog.
När det var som värst, efter kanske tio år av vulkanisk vinter, var den totala världspopulationen av sapiens nere på mindre än 10 000 individer.
Hade utbrottet varit lite kraftigare, hade den vulkaniska vintern pågått i ytterligare ett år, då kanske vi inte hade klarat oss.
Men, å andra sidan, vi överlevde i Europa när neandertalarna inte gjorde det.
Kanske berodde det inte bara på slumpen? Kanske överlevde vi hundåren i Europa efter den stora vulkanen för att vi var lite bättre på att knyta och upprätthålla ett socialt kontaktnät?
Eller så var de för få. För utspridda.
Eller så var det slumpen. De sista neandertalarna föll helt enkelt offer för yttre omständigheter de inte hade en chans att varken förutsäga, förstå orsaken till eller undkomma. Geologi. Jordaxelns lutning. Händelser i kosmos.
Som dinosaurierna, eller som vi, när vi (nästan) dog ut åren strax efter Toba.
*
Berätta något nu, något som inte går att härleda till några ben, artefakter eller gener. I alla fall inte än.
Nåväl, jag gör ett försök.
*
Det är en av de allra sista bra dagarna. Den andra sommaren utan sommar efter det att himlen fick sin ständigt röda färg.
Klanen sitter samlad kring elden. Alla är mätta och trygga. Ingen vet att det är för sista gången. Den här hösten kommer inte viltet tillbaka. Fem månader från denna kväll har alla runtom elden dött av svält.
En gammal kvinna lyssnar på några män som för varandra återberättar historierna de hört om de andra.
Den gamla kvinnan bryter in i samtalet. Nej, nej, suckar hon, ni har fel! Så såg de inte ut. Inte alls!
Kvinnan skakar på huvudet och tar upp en bit rödockra. Jag ska visa er.
Konturerna av en människokropp tar form på grottans vägg. Kvinnan ritar en slank kropp. Ett runt huvud med en märklig utväxt längst ner. Så här såg de ut, grymtar den gamla kvinnan, de andra, människorna som inte finns längre.
*
Både jag och Jakob och vetenskapen har fel. Och rätt. Så är det nog. Kanske. Detta är, som mycket annat, en historia som redan har förändrats i samma stund som den berättas.
info@opulens.se
