PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.
Den japanska armén hade i inledningen av kriget inrättat militärbaser på öar i Melanesien, i ett senare skede kom den amerikanska armén till samma öar.
Båda sidornas soldater kom inte bara med krigets umbäranden, utan även med rikedom. Till lokalbefolkningens stora häpnad anlände en tillsynes aldrig sinande ström förnödenheter från luften.
Fullastade flygplan landade på flygfält och lasten de förde med sig innebar att livet förändrades för många öbor. Plötsligt fanns saker som fabrikssydda kläder, mediciner, tält, konserverad mat, cigaretter och vapen – i överflöd.
Så kom krigsslutet. Soldaterna lämnade Melanesien. Och med dem försvann även den luftburna lastens ymnighetshorn.
På många av öarna klev nu, oberoende av varandra, karismatiska män fram och proklamerade likartade lösningar på problemet: för att få lasten att återvända måste vi göra samma sak som soldaterna.
Öborna klädde sig så likt soldaterna de kunde. De täljde låtsasgevär och imiterade soldaternas parader och militärövningar.
Öborna tillverkade flygplan av halm. De gjorde hörlurar av trä, karvade ut landningsbanor i djungeln och satte sig i nybyggen som liknade flygtornen soldaterna suttit i.
När istiden släppte sitt grepp om Europa var bara sapiens kvar.
Stående på de fritt ur minnet byggda landningsbanorna viftade öborna med flaggor på dagen. På natten tände de eldar.
För att leda de saknade flygplanen rätt.
Genom att imitera det öborna sett soldaterna göra hoppades de på ett snarlikt resultat. Det var detta, menade man, som hände även i Frankrike för 40 000 år sedan. Genom att imitera det neandertalarna sett sapiens göra hoppades de på ett snarlikt resultat. Châtelperronkulturen var en Cargokult.
När sapiens kom, smyckad med symboliskt laddade ting och utrustad med nya dödliga vapen, fick hon snabbt ett stort övertag på sin primitiva kusin. Ointagligt stort.
Den borttyende neandertalarpopulationen började då, som en sista desperat handling, att imitera nykomlingarnas verktyg. De tillverkade smycken, utan att förstå, ens ana, något av föremålens djupare symboliska innebörd. De hoppades bara att de skulle klara sig bättre. Lika bra som nykomlingarna. Överleva.
De gjorde inte det. När istiden släppte sitt grepp om Europa var bara sapiens kvar. Redo för nästa expansiva fas.
*
Var befann jag mig när nyheten kom? Jag minns inte det idag. Jag hade ingen smartphone då. Ingen dator heller. Jag måste ha läst om nyheten i en kvällstidning, eller hört den på radio under en av den här tidens (vintern 2009) många resor med svarttaxi. Det är först några månader senare jag verkligen reflekterar över vad jag och världen nyss har fått veta. Detta minns jag mycket väl. Det är ett av mitt livs starkaste minnen.
Jag sitter på en stenig, skarpt sluttande slänt och ser ut över Riddarfjärden. Eftersom jag hjälper en vän med att göra en gammal träbåt, doftar jag linolja och balsamterpentin. Min svarta oljefläckiga The Smiths-tröja spänner över mitt bröst. Julisolen svider på min hud. De gälla skriken från Gröna Lund stiger som raketer på en klarblå himmel. Östersjön gungar mot klipporna.
Havet låter märkligt. Liksom förnöjsamt överlägset. Det är som om det småler åt mig och min sort. Så ovetande ni varit om er själva, suckar bränningarna. Om allt det där som hände nere i Levanten för 60 000 år sedan.
Hela mitt väsen känns annorlunda. Det är som om mitt blod ändrat färg.
I mitt sinne reser jag bakåt. Förbi den svartvita tiden då mina mor- och farföräldrar var unga, förbi medeltidens, brons- och järnålderns tusen ansiktslösa släktingar. Förbi tiden då sapiens målade Chauvetgrottans jagande lejon.
Och där, strax bortom de målade lejonens tid, står en neandertalare i mitt släktled.
Jag sitter och ser ut över fjärden och det är då det för första gången verkligen går upp för mig: en till fyra procent av mitt DNA kommer från neandertalarna.
Jag, neandertalaren.
*
Vilka var de?
Hur dog de ut?
2009 meddelar en forskargrupp under ledning av Svante Pääbo att man kartlagt två tredjedelar av neandertalarmänniskans genom. Resultatet slog ned som en bomb. Pääbo skriver själv (Neandertalmänniskan, Fri Tanke förlag 2014) om vad han kände när saken stod klar för honom:
Jag försökte hitta någon antydan till fel i analysen. Jag fann ingenting. Jag lutade mig tillbaka i skrivbordsstolen och stirrade frånvarande på mitt stökiga skrivbord där artiklar och anteckningar från de senaste åren hade samlats i lager på lager. Från datorskärmen stirrade Davids och Nicks resultat på mig. Jag insåg att deras analyser var korrekta. Dagens människor bar verkligen på DNA från neandertalarna. Vi hade ett entydigt svar på en fråga om människans ursprung som hade diskuterats i decennier. Detta var vad jag hade drömt om alltsedan jag började undersöka mumierna i Uppsala tjugofem år tidigare. Och svaret vi kommit fram till var oväntat. Det stred mot den strikta ut-ur-Afrika-hypotes som till stor del hade utformats av min mentor Allan Wilson. Det stred också mot vad jag själv hade trott. Neandertalarna var inte helt utdöda. Deras DNA levde vidare i dagens människor.
*
När jag pratar med Alice E många år senare minns hon inte vårt samtal. Men i mig har det stannat kvar. Det har legat inuti mig som ett ständigt bakomliggande brus och efter Päboos upptäckt skruvas volymen på detta brus upp.
Att neandertalarna lever vidare i alla människor norr om Sahara har grumlat sapiens exceptionalism. Det har fått mig att ifrågasätta vad som verkligen skiljer sapiens från alla andra varelser, både de nu levande och de utdöda.
Sapiens känns allt mindre unik. Allt mer som ett kontinuum av egenskaper och förmågor som löper mycket långt tillbaka i tiden. En gris kanske inte kan spela ”Liebestraume” av Franz Liszt. Men en gris kanske kan känna de djupa känslor som vetenskapen (och jag) tidigare varit så snara att definiera som mänskliga. Ångest, kärlek. Drömmar, förhoppningar. Lycka och hat.
2010 sitter jag i en iskall lägenhet i Berlin och omvärderar allt. Jag sitter under filtar framför kolkaminen och läser Den ensamma apan av Bergljot Börressen. Jag läser om Nietzsche som en morgon i Turin ser en häst misshandlas av sin ägare och tappar allt. Nietzsche stegar fram över torget och skäller ut ägaren. Han omfamnar hästen och brister ut i gråt.
Nietzsche ser, känner, att hästen lider. Precis som han.
info@opulens.se
