PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.
Året är 1992. Det är en het sommardag. Vi har satt oss i den vita bilen och åkt till en badsjö uppe i Kilsbergen. Badplatsen är stekhet, proppfull av människor och getingar. Barn springer vrålande ut på flytbryggan och kastar sig i det ljumma sjövattnet. Jag ligger på en filt i skuggan och läser om Cro-Magnonflickan Aylas liv i Grottbjörnens folk av Jean M. Auel.
Det är en utskälld bok (och då tänker jag inte på de explicita sexskildringarna som skulle nå ännu högre publikfriande höjder i nästkommande delar). Ingen som vet något om modern paleoantropologi tar Grottbjörnens folk på allvar.
Det har till viss del med hur neandertalarna skildras att göra. Hos Auel är neandertalarna visserligen fast i gamla tankar och traditioner, men de har även egenskaper som det råder i det närmaste total konsensus om att endast sapiens besitter.
Auels neandertalarklan utövar konst och religion. De har schamaner och medicinkvinnor. De är unika individer som känner komplexa känslor: kärlek och sorg, kamratskap och solidaritet, hat och avundsjuka. Auels neandertalare är alldeles för lika oss.
Men det som upprör allra mest är lille Durc. Aylas son. Bastarden.
Ayla blir upprepade gånger våldtagen av klanledarens son. Hon blir gravid och när hennes son föds blir han genast dömd till döden. Klanen konstaterar att pojken är missbildad. Durcs märkliga runda huvud, hans allmänt konstiga utseende innebär att det är meningslöst att försöka hålla pojken vid liv.
Ayla kämpar dock för att rädda sin sons liv. Hon lyckas göra det. Durc får leva och några år senare går det upp för Creb, klanens schaman, dess Mog-ur, hur viktig Durc är.
Hur blodigt var det?
Utan Durc är hans sort – neandertalarna – dömda till undergång. Detta blir tydligt för Creb under en religiös ceremoni, då han hög på en mixtur av bland annat spikklubba, får en vision om framtiden.
Durc är en del av Ayla och en del av Klanen. Plötsligt kände Creb att blodet försvann från hans ansikte och han fick gåshud över hela kroppen. En del av Ayla och en del av Klanen! Är det därför hon kom till oss? För Durc? För sin son? Klanen är dömd, den kommer att försvinna. Det är bara människor av samma slag som hon som kommer att fortsätta. Jag vet det, jag kände det på mig … barn av blandade andar, barn som kommer att fortsätta, barn som kommer att bära Klanen vidare. Inte många kanske, men tillräckligt.
Detta var naturligtvis rena dumheterna. Några genetiska spår från neandertalarna fanns inte hos nu levande människor. Att inget utbyte av gener skett (i alla fall inget som satt spår i någon nu levande population) var bevisat.
Man hade fått svar. Vårt och neandertalarnas mtDNA talade sitt tydliga språk.
Auels fiktion var i bästa fall spekulativ, i värsta fall var den lögnaktig (boken släpptes 1980, efter de första mtDNA-resultaten) och därmed skadlig för hela paleoantropologin.
Visserligen var ännu både vårt och neandertalarnas fullständiga DNA dolt för oss. Men det fanns inte någon som inte var övertygad om att när, eller om, man någonsin lyckades avkoda vårt och neandertalarnas hela genom så skulle resultatet visa på samma sak.
*
Hur blodigt var det? Länge tänkte jag att detta – hur blodigt var det? – var den enda återstående frågan om neandertalarna som fortfarande krävde ett svar.
*
Det är några år efter millennieskiftet. Vi sitter på ett nästintill folktomt Carmen. Jag halsar ur kvällens fjärde Karhu och beväpnad med de nyaste evolutionsteorierna proklamerar jag med stadig stämma sapiens exceptionalism. Jag berättar om Noam Chomsky som stuckit hål på naiva forskares sentimentala önsketänkanden, deras hypoteser om att alla människoapor potentiellt kan lära sig kommunicera med vårt teckenspråk.
Jag lägger ut orden om den kognitiva revolutionen, om när vi oåterkalleligt klev ut från naturens oreflekterande dimmor och på andra sidan en beslöjad natur accelererade mot vår unika framtid bestående av konst, litteratur, sport och världskrig.
Allt liv innan oss, från Europas neandertalare till Panthalassas arkebakterier, dväljdes i samma språklösa mörker.
Med vid bordet sitter Alice E. Hon lyssnar färdigt på min utläggning. Sedan protesterar hon. Du har fel, säger hon. Djur känner saker. Djur kan visst förstå, både sin omvärld och oss. Mycket mer än vad en sådan som jag skulle finna bekvämt.
Hon åberopar personliga anekdoter. Berättar om upplevelser hon haft tillsammans med sina hundar och hästar.
Jag ler överlägset. Tänker att hon är naiv. Att hon antropomorfiserar.
Samtidigt som sapiens tränger in i Europa för 40 000 år sedan händer någonting märkligt. Neandertalare i centrala och sydvästra Frankrike börjar plötsligt tillverka nya mer avancerade stenverktyg. De perforerar snäckor och gör halssmycken. Tillverkar verktyg av elfenben. Moustérienkultur ersätts av Châtelperronkultur.
Detta var någonting nytt. Neandertalarna hade ju tillverkat samma slags stenverktyg under hundratusentals år. Inte visat några som helst ansatser till förändring under flera istider. Inte förrän nu, i den elfte timman. Snart ska de dö ut.
Vad berodde detta på?
Att det skedde samtidigt som sapiens anlände Europa talade sitt tydliga språk. Det fanns en förklaring. En enkel och logisk sådan. Neandertalarnas korta ”kreativa fas” strax innan de dog ut, hade en modern analogi i de cargokulter som uppstod under det andra världskriget.
info@opulens.se
