EN BETRAKTELSE. Den springande punkten är dock hur man ska förhålla sig till intet — varats allomfattande intighet, skriver Melker Garay. Det gör han i en skarpsinnig filosofisk betraktelse som undersöker vårt förhållande till begreppet intet.
Vad är det stora Intet om inte en kamp? En regelrätt inre kamp mot det oerhörda att det över huvud taget inte finns någon djupare mening i tillvaron. Att varje tanke, gest och dröm saknar betydelse. Att allt är meningslöst. Att det endast finns tomhet. En gapande tomhet som stirrar stint i ögonen på oss människor. Och som därtill hånler åt alla våra försök att fylla livet med innehåll. Ty det tänker att varje försök hämtar sin näring ur ingenting annat än intet själv. Men ur intet kan ingenting varaktigt komma. Säg mig: Skulle det kunna vara så?
Likväl intalar vi oss att vi kan besegra intet genom att skapa. Ord, färger, toner och mycket annat står till vår tjänst. Och visst skapar vi alltid. I det avseendet är vi påhittiga. Förslagna. Vi är de som finner lösningar. Och inte sällan berömmer vi oss själva för vår rådighet. Vi anser oss vara övertygade om att vi är kapabla att besegra intet. Vansinne vore det väl om vi inte ansåg det. Alldeles riktigt, vi måste tro på att vi kan besegra det, som om vi var tvingade in i denna tro. Endast så kan vi mota bort den känsla av tomhet som plötsligt kan drabba oss mitt på ljusa dagen. Eller mitt i natten när det är som mörkast. Visst är det så?
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Människans resa går från intet, genom intet, till intet. Inget muntert finns i den utsagan. Inte heller i nobelpristagaren Saramagos ord om att livet är det som är beläget mellan intet och intet. Dystert, säger någon ängsligt. Och dystert är det sannerligen. Man skulle kunna tycka att när allt kommer omkring torde det inte vara något märkvärdigt. Vi kommer från ingenstans, och upphör i ingenstans. Intet genomsyrar allt. Till och med varje rad i denna text. Eller hur?
Men att acceptera detta vill vi människor inte göra. Sådana är vi. Generation efter generation försöker överträffa tidigare generationers skapelser vars främsta uppgift torde vara att just mota bort intet. Förminska det med slagkraftiga versrader. Blända det med färgsprakande konstverk. Överrösta det med storslagna arior. Vad som helst gör människan för att tränga undan intet. Religioner skapas. Skyskrapor anläggs. Tv-apparater produceras i oändliga rader. Och internet byggs ut i rasande fart. Allt för att uthärda intets förödande intighet. Allt för att förlika sig med den ångest som härrör från det absolut suveräna i den gränslösa tomheten. För tomheten finns väl därute?
Det hävdas att det är människan själv som ska göra slut på intet som hon själv har skapat med sitt medvetande. För til syvende og sidst är förställningen om intigheten framsprunget ur hennes eget sätt att se på världen. Det är hon själv som har bjudit in det stora Intet. Det utgör en del av hennes sätt att tänka. Och hennes sätt att vara. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre uttryckte det med en paradox:
Människan är inte vad hon är och är vad hon inte är.
Det var väl klokt sagt?
Men att jaga bort intet en gång för alla går nog inte. Det absurda är att vi inte ens kan fullt ut beskriva detta intet. Och kan vi inte det, hur ska vi då lyckas med att besegra det? Vissa talar om intet som det stillatigande. Stumt i sin gränslöshet och som underminerar allt. Andra talar om en existentiell avgrund. Ett bottenlöst svalg. Och åter andra om ett varats ontologiska ondska. Den eviga likgiltigheten. Många är beskrivningarna. Förmodligen till ingen nytta. Och det är i sin ordning. Då intet är inget annat än intet. Men stämmer det verkligen?
Den springande punkten är dock hur man ska förhålla sig till intet — varats allomfattande intighet. Att helt förneka intet vore ohederligt då det är väl dokumenterat av diktare, filosofer och andra tänkare. Att förneka varje människas känsla av tomheten vore att kränka deras privata erfarenhet. Att förneka vore att blunda och bedra sig själv. Att förneka är ingen lösning. Intet finns där. Ja, i det förnekandet finns inte någon lösning. Men om detta stämmer, finns det då ens en lösning?
I den mån det existerar en lösning torde den vara att just fortsätta att kämpa mot intet hur fåfängt det än må vara. Likt en Sisyfos vars sten är inkarnationen av det meningslösa. Likt en Job som om natten brottas med tvivlet om alltings mening. Likt en Viktor Frankl som enträget hävdade att livet måste ha en mening. Uppgiften blir följaktligen att aldrig förlika sig med intet. Att fylla det som förefaller vara omöjligt att fylla med mening. Fortsätta att envetet skapa och åter skapa, då vi existentiellt är tvingande till att intala oss själva att det är genom att skapa som vi kan driva bort det som saknar mening. Uppgiften blir att erövra mening. Eller åtminstone en illusion av mening. Och är inte illusionen vår största tillgång?
Det torde vara sant vad den tyske förromantiken Heinrich Wackenroder skrev, att det som uppstår ur intet, förgår i intet. Det som återstår är en kamp. En livslång och regelrätt kamp. Och för den som tror på den kampen blir allt lite lättare. Till och med för de som förlitar sig på att vetenskapen ska skänka dem mening när det är som ensammast. För att inte glömma de som tror att deras tillvaro kommer att fyllas med ett rikligt existentiellt innehåll när man väl instiftat att Gud en gång för alla är död. Så visst bör man sätta sin tilltro till kampen. En kamp vars främsta drivkraft vilar på en ironisk frågeställning: Om det inte är just det svårdefinierade intet som driver fram all mening?
Låt mig avsluta denna betraktelse med det som blev kvar på botten i Pandoras kärl: Hoppet. Marcus Aurelius hävdade i sina Självbetraktelser att ”inget uppstår av intet, lika säkert som ett något aldrig övergår till ett intet”. Att ta till sig hans ord är ingenting annat än en tidlös livsbejakande dogm som får en att gå vidare i livet. Eller varför inte finna tröst i Parmenides ord att existensen av rum omöjliggör intet. Uppgiften blir när allt kommer omkring att inte låta sig som en Roquentin i Sartres roman Äcklet uppslukas av intet. Att fortsätta att hoppas på att allt tal om intet är felaktigt, fast att vi inget kan veta om det. Hoppas på att det finns en tanke bakom vår gåtfulla tillvaro. Hoppas på att det visst finns en mening. Och tro på att det måhända finns en för oss okänd källa ur vilken all kärlek kommer ifrån. För vad vore våra liv utan kärlek? En kärlek som inte kan reduceras till själlösa atomer; en kärlek som ska förläna människan den åtrådda meningen. Jo, hoppas och tro måste vi. Annars blir allt en fråga om att uthärda. Stå ut. Och är det inte kanhända så att det är just på det sättet man ska förstå Leonard Cohens vidunderliga sångtext?
The Maestro says it’s Mozart
but it sounds like bubble gum
when you’re waiting for the miracle,
for the miracle to come.
melker.garay@opulens.se
Alla artiklar och filmer av Melker Garay
