ELEGI. “Det är, perverst nog, som om vardagspratet kräver att vi ska gömma undan sanningarna i en gisten och ful gammal garderob. Helst ska vi gömma nyckeln också.” Crister Enander skriver apropå att en närstående, en alldeles för ung människa, fått sin dödsdom.
Paraplyer gör idag ingen skillnad. Den som vistas utomhus blir blöt. Ja, dyngsur.
Ty regnet är äntligen här i den lilla staden på slätten. Varm luft, varmt regn.
Tunga droppar.
Tänker på Döden, förbannar den. Svär åt den.
En mycket närstående har fått sin dödsdom, på tok för ung, ännu mitt i livet, nästintill fångad i steget. Nyss var han på sitt arbete.
Kanske, kanske inte, två veckor kvar.
Tittar på regnet.
Lyssnar.
Svär. Inombords. Förbannar.
Samtidigt i min lilla vardag: Nyser, fräser näsa, dimmiga simmiga ögon. Hög feber som dyker efter Alvedon.
Nu, plötsligt, öser regnet ner. Med beslutsam kraft.
En simpel förkylning är inget emot en dödsdom.
Inte bara närheten gnager mitt medvetandes märg och ben, suger smärta och ger näring till svarta tankar. Han är ung. Och gift med en ung kvinna jag bryr mig mycket om, tonåren bodde hon hos mig då hennes mamma är alkoholist. Det är min syster jag talar om.
I alla familjer, samtliga släkter, är det samma sak. Det är, perverst nog, som om vardagspratet kräver att vi ska gömma undan sanningarna i en gisten och ful gammal garderob. Helst ska vi gömma nyckeln också.
Hon har tre barn, min systerdotter vill säga, och ett fosterbarn.
Snart står hon då allena. Fin villa, en hund som växer fort.
Döden gör inga undantag. Aldrig.
Livets läxa är egentligen enkel. Det tar slut, ibland abrupt, andra gånger långsamt, plågsamt och ofta obarmhärtigt ensamt.
Och ingen vill prata om Döden. De flyr snabbt som gnuer som sett, eller trott sig sett, ett lejon bland gräset på savannen.
Tomt. Ödsligt. Vem är då vän? Vem är under galgen ens trognaste ovän?
Nu blir telefonen en fiende, varje signal fylls med fruktan.
Tid, tid, ticktack, nattens mörker ser plötsligt välkomnande ut. Nästan tryggt. Svart och blött, såsom en bild av den bottenlösa glömskan.
Ska jag doppa mitt huvud rakt i svärtan? Sätta mig på en stentrapp, kanske rentutav Domkyrkans slitna stenar och högt läsa profeten Jesaja. Dunka med käppen efter varje vers?
Döden molmar i mull, så skrev väl Stiernhielm, den svenska skaldekonstens fader?
Jo. Så här skrev Stiernhielm:
Döden molmar i mull allt vad här glimmar och glänsar.
Döden kastar å kull allt vad här yppert och högt är.
Döden krossar i kras allt vad här kraft har och helt är.
Döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är.
Inget har förändrats där. Döden förblir en trogen slinka, en svartklädd hovnarr, en grym mara som rider oss om natten.
Framförallt lämnar Döden inget val. Den är. Går ej att undvika.
Dess ansikte är gult som gammalt pergament, blodet stelnat, kroppen kallare än ishögar.
Ögonhålorna tomma, djupa, där finns ingen blick kvar. Pulsen har upphört. Lungorna skrumpnat.
Döden. Och utanför fönstret fortsätter regnet att falla, nu avsevärt mer stilla, snudd på smeksamt.
Som sammet. Regn ger nytt liv. I djupet av brunnen, varifrån ingen förmår att se ens himlen eller stjärnorna, strilar vattnet till. Något nyss visset och dött får nytt liv, börjar åter att spira, sträva. Kanske rentav längta.
crister.enander@opulens.se
