ESSÄ. “Ingen av oss borde egentligen vara rädd för döden. Antingen lever vi vidare, vilket många hoppas på, eller så är det en evig sömn utan dröm, vilket inte är skrämmande” skriver Humanisternas förbundsordförande David Rönnegard.
Jag tror på ett liv före döden. För oss som tror att jordelivet är det enda liv vi har är döden skillnaden mellan att vara och inte vara. Att vår existens tar slut är en vetskap vi måste leva med, men den kan även hjälpa oss att se meningen med livet.
Att vara innebär inte bara att existera. En sten existerar men stenens existens har ingen betydelse för stenen. Att vara innebär att kunna värdera sin existens och sin omgivning. Ett universum som bara bestod av planeter och stenar skulle vara värdelös i den bemärkelsen att det då inte finns någon som värderar den. För att något ska ha värde krävs någon som kan värdera. Med andra ord medvetande.
Vår planet kryllar av liv med medvetande. Dock är vi människor bland de få arter som besitter självmedvetande. Självmedvetandet är tveeggat. Dels har vi förmågan att reflektera över oss själva och vår omvärld. Men vi måste även leva med medvetenheten om vår egen förgänglighet. Det är del av den mänskliga tragedin att vi måste leva med säkerheten om vår egen död, tillsammans med osäkerheten om när den kommer.
Livets förgänglighet kan verka uppenbar, kanske till och med banal. Men att livet tar slut anser jag är en central insikt för att skapa mening med våra liv. Det finns till och med de som hävdar att döden krävs för att ge livet mening. Att livets förgänglighet är vad som gör livet värdefullt här och nu.
Man skulle kunna göra en liknelse med vatten. Så länge det finns obegränsat med vatten är det ingen som värdesätter det, men det är livsviktigt när det tar slut. Livet är livsviktigt. Det tar slut.
Eftersom livet är en knapp resurs så måste vi ta vara på det. Om man tror på ett evigt liv efter döden är vår knappa tid på jorden ingenting jämfört med evigheten. Det rationella vore då att se jordelivet som endast en förberedelse för det nästkommande. Men, om det inte finns något nästkommande, vilket det finns ytterst få skäl att tro, då har man i stället förbrukat den tid man fick.
Sekulära humanister tar döden på allvar. Vi anser att livet tar slut på riktigt. Vi vurmar inte för döden, men genom att stirra döden i vitögat, kan vi bättre vurma för livet. Avsaknaden av ett liv efter döden borde förhöja smaken på det liv vi faktiskt har, och få oss att ta bättre vara på den tid vi får.
Den religiösa tron på ett liv efter döden är till för att lindra vår dödsrädsla, men jag anser att det krävs en tro på ett liv efter döden för att döden ska vara skrämmande. Ingen som är monoteist vet i förväg hur de kommer att dömas av Gud. Risken för en evighet i helvetet kan vara oerhört skrämmande.
Ingen av oss borde egentligen vara rädd för döden. Antingen lever vi vidare, vilket många hoppas på, eller så är det en evig sömn utan dröm, vilket inte är skrämmande. Själva döendet kan dock fruktas då det kan befaras vara plågsamt. Att det endast är själva döendet som vi bör frukta är anledningen till att den pågående debatten om reglerad dödshjälp är så viktig. För vissa sjukdomar finns idag ingen lindring vid livets slutskede.
Människans kunskap om sin egen förgänglighet är en underlig insikt. Att alla vet att de kommer att dö innebär dock inte att alla förstår att de kommer att dö. Många rusar på i sina liv utan att reflektera över att det en dag kommer att ta slut. Det är lite som att kunna rabbla multiplikationstabellen men inte förstå multiplikation. Hur får man polletten att trilla ner?
För mig så trillade polletten ner när jag fick veta att jag har obotlig cancer. Helt plötsligt kom målsnöret väldigt nära. Tyvärr är det ofta så polletten trillar ner.
Som ateist och sekulär humanist har jag grundat min uppfattning om vår existens i rationellt tänkande och empirisk evidens, och jag ser döden som det absoluta slutet på en människas medvetande. Om våra liv har en mening så ligger denna mening hos oss själva.
Om man i stället för att fråga vad är meningen med livet? ställer frågan, vad är meningen med mitt liv?, då blir det uppenbart att det finns lika många meningar med livet som det finns människor. Helt enkelt att meningen med livet är att ge livet mening.
Den sekulära humanismen ger inga löften om odödlighet, men kan ändå vara till tröst. Jag har till exempel ingen känsla av att jag blivit orättvist drabbad. Jag behöver inte spilla värdefull energi på att undra över vad jag har gjort för att förtjäna min sjukdom. Ingen har vållat mig detta – jag råkade bara dra en nitlott i mutationslotteriet – och jag behöver därmed inte ödsla bitterhet på högre makter.
För de flesta människor ter sig nog livet som någonting som levs framåt och inte som en nedräkning. Men båda perspektiven behövs. Förr eller senare får vi syn på slutet, och måste då fråga: hur känner jag inför det jag lämnar bakom mig?
För en sekulär humanist finns det ändå en sorts liv efter döden – genom våra vänner, projekten vi tar oss an, böckerna vi skriver, barnen vi sätter till världen. Det som till slut är vårt avtryck. Humanistens tröst ligger i vetskapen om att han efter döden lever vidare i minnet hos dem som stod honom nära.
Vi lever delvis våra liv genom andra. Våra relationer ger livsmening. Denna kärlek försvinner inte den dagen vi går bort. När vi lever med ett slags medvetenhet om döden får vi syn på det som består. På så vis hjälper döden oss att se mening med livet.
info@opulens.se
