Helgporträttet: ”Feminism är utgångspunkten i allt jag gör”

Sara Meidell släppte det som blev höstens mest omtalade bok. I ”Ut ur min kropp” beskriver hon hur det är att leva med anorexi. Jenny Wickberg fick ett samtal med henne om ätstörningar, om hur farlig en bok egentligen kan vara och om varför debatten kring boken blev så hätsk.

Du har släppt en bok som drog igång en rätt våldsam debatt. Hur mår du idag?

– Det är som om jag har haft ett fysiskt larm i kroppen i tre veckor. Känslomänniskan i mig är skakad, medan den mer intellektuella Sara försöker analysera och se det som sker i ett större perspektiv. Samtidigt med debatten i våra vanliga medier pågick en i de sociala medierna och den var kuslig, där jag bland annat pekats ut som en dålig förälder. Men det finns också en rad äldre feminister som har hört av sig direkt till mig och sagt att du får inte ramla ihop nu, du måste orka.

Är de äldre feministerna några du haft kontakt med tidigare?

– Ja, det är ett skikt i kulturoffentligheten som jag har ett nära band till. Feminism är utgångspunkten i allt jag gör, och jag har ett pågående samtal med många kring kvinnovarande, kropp och att få ta plats i samhället.

Debatten som följt efter din självbiografiska berättelse om ett liv med anorexi handlade mest om faran i att berätta om den på det vis du har gjort, då anorektiker kan smittas och inspiras av den.

– Det är en reaktion jag väntade mig, men inte så kraftig. Den bygger till stor del på rädsla, och jag har den djupaste förståelse för det. I efterhand tänker jag att det är något jag kan ha missat, och borde ha pratat mer om. Men när debatten börjar lägga sig kontaktas jag av personer som följt den, och som först nu läst boken och som säger att de inte förstår kritiken.

Vad tänker du själv, är det risk för att din bok inspirerar andra sjuka?

– Att tro att boken kommer att påverka många är att dumförklara de som är anorektiker. Den som vill svälta sig hittar på tusen nya sätt att göra det på, och uppfinner sina egna knep. Det beskrivs ju också väldigt tydligt i boken. För den som söker tips ligger dessutom internet närmare till hands. Mitt litterära grepp i boken är att jag visar hur en anorektiker tänker, men också hur det pågår en ständig egen förhandling mot varje sjuk tanke. 

Du har också fått beröm för bokens litterära kvaliteter. Är det något du har kunnat ta till dig?

– Den har fått beröm av en del, medan andra har sågat den. Jag driver det poetiska rätt långt, och där finns de som har sett det språkliga bygget och hur jag jobbat litterärt.

Du beskriver dig som ”flickan som var äldre än sin ålder”. Hur ser du idag på den flickan?

– Som en flicka som stod lite halvt utanför, inte fullt närvarande och som inte var rätt för sin ålder. Flickans kraft gick åt till att skydda sig genom att vara duktig och prestera, och beroendesjukdomen tog fokus från annat. Av det blev en vuxen som inte helt passar in i mittfåran, och som fortfarande står lite halvt utanför.

Flickan läser tidigt böcker för vuxna. Hur hade den bok du har skrivit påverkat henne?

– Hon hade läst den. Definitivt. Hon hade gjort det för att känna sig mindre ensam. Men hon hade nog blivit jävligt rädd, och tänkt att det kommer att bli mitt liv. Förhoppningsvis hade hon också sett att kvinnan i boken försöker hitta strategier som strävar mot det friska och funnit ett hopp i det. 

Du beskriver en flicka som är snäll på utsidan men gör elaka saker i smyg. Hon tränar tidigt på konsten att förställa sig, vilket hon får nytta av när sjukdomen bryter ut. Vad ser du som de främsta orsakerna till hennes dubbelspel?

– Det var en revolt mot bristen på livsutrymme, där förbjudna känslor som ilska och vrede inte fick plats. Det handlar alltså inte om en familj som inte är kärleksfull utan om att flickskapet i sig kan vara begränsande. Som flicka kunde jag inte vara mitt fulla jag, och allt jävelskap som behövde komma ut fick göras i smyg vilket skapade känslor av skuld och skam.

Flickan lurar som 11-åring i sin psykiatriker att hon hör röster och tar även medicin mot detta?

– Det är när hon ger upp och tänker att ni kommer inte att förstå mig, då kan jag lika gärna säga det ni vill höra. Det var också så kunskapsläget inom vården såg ut vid den tiden, man gav lugnande för att sedan få i barnet mat.

Vad hade kunnat göras om de vuxna tidigare hade märkt och reagerat på dubbelspelet?

– Det har jag inget riktigt svar på. Vad jag är att anorexin för mig inte handlade om ett skönhetsideal, utan om att inte låta någon annan ta kontroll över min kropp.

Du upprepar i boken att du trots din livshotande svält inte ville dö?

– Nej, det är kanske svårt att förstå men min livskraft är stark, trots det mörker som finns i mig.

Många kvinnor har gått hungriga genom livet, för att inte förlora figuren och för att det ses som okvinnligt att ha stor aptit. Anorexi kan ju handla om vikt och utseende, och drabbar också pojkar och män. Men spelar inte synen på kvinnlighet, där det är fint att inte ha några behov, in?

– Det synsättet har nog betydelse för de känslor min bok har väckt. Det är mycket sorg som vi kvinnor kollektivt bär, och en vrede över att allt hade kunnat bli så annorlunda. För de som inte har velat visa sin aptit handlar det om smusslande för att dölja sitt ätande, vilket kan skapa känslor av skuld. För mig var det tvärtom viktigt att visa att jag åt, för att dämpa andras oro. 

Känslostum är ett ord du använder. Kan du förklara det?

– Det är när kroppen är nedbruten av svält, och man känslomässigt blir utslätad. Du blir självcentrerad och tappar en viss förmåga till empati. Det är ett fruktansvärt tillstånd att vara i, samtidigt som svälthjärnan gör dig inbäddad och blir ett skydd när ansvaret känns för stort.

Du skriver om hur du som barn stoppar färgflagor innanför naglarna och som ung har ett sexliv som inte utgår från din egen lust. Jag får bilden av att din självsvält är både ett missbruk och ett självskadebeteende?

– Det är ett litterärt grepp och handlar inte om att jag skadar mig själv. Tvärtom är det med färgflagorna sådant som barn gör, för att testa hur olika saker känns. 

Och det destruktiva sexlivet som ung?

– Man är ofta vilsen i den åldern. Temat kan du känna igen i valfri tinderroman. Det är många som delar skärvor av samma erfarenhet.

Hur ser du på dig själv idag. Är du sjuk, frisk eller en missbrukare?

– Jag är en beroendeperson och får jobba med det hela mitt liv. Det är som ett handikapp eller en dysfunktion. Men rent kroppsligt är jag välmående. För ett halvår sedan gjorde jag en hälsoundersökning som var fläckfri. Det finns faktiska kriterier för vad som är en anorektiker och dem har jag uppfyllt i ungefär fem år av mitt liv. Övrig tid har jag vistats i ett gränsland och i en gråzon. Det är viktigt att använda rätt terminologi när vi pratar om sjukdomen.

Hade du lika gärna kunnat bli alkoholist eller heroinist som självsvältare?

– Absolut. Som det antyds i boken har jag i perioder också tillfälligt varit inne i andra typer av missbruk.

Att skriva och svälta är två saker som du binder ihop och i vilka du verkar berusa dig lika mycket?

– Skrivandet är något som är extremt integrerat i hela min existens. Jag får en känsla av ickemeningsfullhet om jag inte skriver. För mig är skrivandet en kommunikation med andra, som ger mig kontakt med världen och gör att jag kan sätta mitt eget avtryck i den.

Du letar efter sambandet även hos andra plågade men kreativa kvinnor, som Karen Blixen och Sylvia Plath. Du letar systerskap i en rörelse och gemenskap genom deras livsberättelser.

– Det kom till under den litterära processen. Det är en rad nästan slitna ikoner, som jag använder för att få ett metaperspektiv på det jag har upplevt.

Barnen är en känslig punkt. Vid ett tillfälle, när en vän till din dotter inte fått följa med till stranden istället för att vara hemma och äta middag, beskriver du hur insikten om att du är farlig som mamma nuddar vid dig. Har du oroat dig för att dina barn skulle få samma sjukdom?

– Jag började redan som barn fundera över hur jag skulle förhålla mig till mina framtida barn. I mitt föräldraskap har jag varit noga med att ingen annan än de själva får bestämma över sina kroppar. De är de som styr över sina behov och sin hunger, inte vad någon annan anser. Det har inte heller förekommit något prat om kroppsdelar och ideal hos oss. Och de har alla klarat sig bra.

Hur har dina barn upplevt publiceringen av boken och debatten som följde på den?

– Jag har jordat dem under hela processen, och för dem är det självklart att boken handlar om ett feministiskt projekt. De var med på boksläppet tillsammans med sina vänner och där finns en rad knivskarpa flickor som är på en annan plats av analysen.

Du har anklagats för att ha skrivit ett reklamblad för självsvältare. Kan man inte säga att du i så fall också har gett de som lever i anorektikers närhet bra råd om vad de ska uppmärksamma på, för att försvåra för den som vill svälta sig?

– Jag kan inte styra över hur andra tar emot boken, men det är inte skrivet som brukslitteratur. Det är ett litterärt verk. Men om den bidrar till ökad förståelse kring sjukdomens mekanismer så är det bra.

Kristina Sandbergs bok om hur hon påverkades av sin cancer vållade samma typ av debatt. Handlar det på ett plan om hur kvinnor kliver fram för att berätta osminkat om sina liv, och en omvärld som inte är villig att ta emot det?

– Manliga författare har ju ett helt annat utrymme att skriva om erfarenheter av missbruk och psykisk ohälsa, utan att utkrävas ansvar på samma sätt som en kvinna. Jag vet inte vad det är som gör det här så explosivt. Det kan vara ett tecken på en rörelse mot en mera repressiv tid.

Att det från politiskt håll signaleras att man kan döma ut verk av olika politiska skäl?

– Ja, det är någonting som ligger och skvalpar där i debatten.