ESSÄ. Vi fortsätter med serien Helgläsning som avslutar Opulensveckan. Denna gång bjuder Michael Nyhaga på en existentiell betraktelse om natt och dag, mörker och ljus. Om att leva på natten eller på dagen.
Jag lyssnade på King Crimson medan stadsbjörkarnas kronor var oroliga i vinden utanför: “Confusion will be my epitaph, as I crawled a cracked and broken path”. Lyktstolparna svajade och skapade nervösa skuggor som rörde sig över min vägg. Klockan var tre på natten och varken bilar eller människor syntes nere på Ringvägen när jag lutade mig på knogarna mot den kalla fönsterbrädan av marmor för att se ut genom fönstret. Snön föll i stora jämna flingor som smälte när de mötte marken. Min flickvän, som jag inte visste om hon var min flickvän längre, hade varit bortrest ett halvår och jag bodde ensam i min lilla etta. Jag fick ett brev där hon berättade att hon träffat en man på resan. Den man hon senare skulle gifta sig med. Men det var underförstått att allt inte var slut och att vi åtminstone skulle försöka en gång till när hon väl kom hem.
Av någon anledning träffade jag sällan vänner under den här perioden. Det var svårt att sova och kändes omöjligt att växla nätter mot dagar.
Men jag lyssnade på annan musik också:
“Här kommer natten, kall och underbart lång
Här kommer mörkret
Dape dape dape da da da!”
På den här tiden var jag en nattmänniska. Det var på nätterna allt viktigt hände. Det var då som larmet äntligen tystande och jag kunde se mig själv, förstå vad jag ville göra. Så hade det varit sedan de tidiga tonåren när jag började välja att vara uppe på nätterna istället för att gå i skolan på dagarna — vilket var den avgörande orsaken till att jag hamnade på skolans så kallade obsklinik under högstadiet tillsammans med en handfull andra svåranpassade ungdomar. Under de mörka nätterna lyssnade jag på musik, läste, tecknade och drack te. Nattiden var mycket viktigare än dagtiden.
“När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen”
Nu är det tvärtom och jag vet inte hur det blev så eller vad som hände. De mörka nätterna har blivit en transportsträcka mellan dagarnas ljus.
Mörkret påverkar oss på många olika sätt. Jag blir alltid deppad och energilös under den period på året när mörkret tar allt mer av nordbornas livsutrymme, från slutet på oktober fram till jul. Min hjärna går långsammare och tröttheten tar alltmer över. Tillståndet börjar sakta i november och blir bara värre fram till årets ljusfattigaste dygn, vintersolståndet, årets längsta natt några dagar innan jul. Vändpunkten när ljuset återvänder.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Innan vi i mitten av sjuttonhundratalet övergick till den gregorianska kalendern och hade kvar den julianska var lucianatten den 13 december årets mörkaste natt. På den tiden satt man i lussevaka till gryningen för att inte överraskas av något obehagligt — eftersom ondskans makter likt på skärtorsdagen släpptes lösa under denna natt. All ondska härjade fritt, djuren kunde tala och en grupp mystiska ryttare som kallades för lussefärden drog fram över himlen. Det dundrade och ven om dem där de for fram, hundarna ylade och vinden tjöt. Denna onda natt pågick tills Lucia — namnet kommer ju från latinets ord för ljus, lux – framträdde på morgonen för att tala om att dagarna nu skulle bli längre och mörkret vika undan: “Mörkret skall flykta snart, ur jordens dalar…”
Anna Berglind, konstnär och en gammal vän, har mörker som tema i sitt skapande. Hon har bland annat guidat människor i en mörk tunnel, stängt av ljuset på en gata i storstaden och haft en endast punktvis belyst utställning i det mörka bergrummet under Skeppsholmen i Stockholm. Hon har också varit redaktör för en bok, Mörkrets geografi, med fotografier av hennes verk. Som judinna med nära släktingar som blev mördade och plågade under en grym tid i Europa har hon även en annan historia att berätta, men när vi sitter i hennes kök — vi är långt ute på landet och skymningen börjar smyga sig på från vinbärsbuskarna i trädgården — är det mörkrets förmåga att få oss att stanna upp hon talar om.
“Mörker är ett brott mot effektiviteten, det är något obekant,” förklarar hon och ser ut genom fönstret i den före detta skolsalen. “Det utmanar det industriella sättet att bygga vår tid och våra rum, att alltid vara produktiva.”
“Vi lever ju i en visuell tid där vi hela tiden blir överösta med bilder, så när den där förskjutningen av våra sinnen uppstår blir många överrumplade och det blir först en väldigt kroppslig reaktion. En del av syftet med mina mörker- och ljusinstallationer är just att få människor att stanna upp och reflektera.”
Det var ungefär så jag såg natten när jag var ung och undvek den ljusa dagtiden. Innan jag fick barn och började räkna min vakna tid och bli alltmer effektiv. Nattbilder av Jorden utifrån rymden visar en mörkblå planet som är ojämnt belyst. Europa och Nordamerika lyser, men den afrikanska kontinenten är nästan mörk. Mörkrets hjärta. Mörker är det okontrollerade och oförutsägbara, medan ljuset inordnar oss i civilisation och produktivitet. Någonstans därunder, i magman, finns en glödande massa som lyser om den når ytan.
Det blir alltmer skumt i köket. Vinet och maten är nästan slut men Anna fortsätter prata om detta märkliga ämne med så många ingångar, så många lösa trådar. Hon gillar att försätta sin publik — som ofta får agera deltagare när verken blir tillgängliga — i mörker.
“Det händer så många saker när man gör det där brottet i vardagen och kopplar bort ljuset”, säger hon.
Mörkret är en trickster och en upprorisk jävel. Det kan gå hur fan som helst där.
Det finns de som hävdar att endast två rädslor är medfödda: rädslan för höjder och rädslan för höga ljud. Men jag tror att det är minst tre. Oron i mörker finns säkert också med oss från födseln. Alla tre rädslorna är högst begripliga ur överlevnadssynpunkt. När vi var grottmänniskor behövde de vara hårdkodade i oss om vi skulle klara oss. Och det genetiskt kodade tenderar att leva vidare över generationer, årtusenden, hundratusentals år.
Man skulle kunna tro att mörkrets farlighet är en ogrundad fantasi. Det är inte riktigt sant. Mellan tre och fyra procent av alla nordbor blir så sjuka av ljusbrist under vinterhalvåret att de får allvarliga depressioner och varannan svensk känner sig trött och hängig under den mörka årstiden, enligt folkhälsostatistiken. För lite ljus får tallkottkörteln att producera överdoser av sömnhormon under den vakna delen av dygnet. Descartes utsåg insiktsfullt det lilla organet till sambandscentral mellan den kropp och själ — vilka han ansåg var hopplöst åtskilda. Det var just i den ljuskänsliga tallkottkörteln han hävdade att förbindelsen mellan det mentala och det fysiska fanns.
Hormonförändringarna rubbar den finkänsliga rytmen i kroppen och den biologiska klockan. Du blir nedstämd, trött, tappar sexlusten och får lust att vräka i dig socker — om man nu ska tro symptomlistan för SAD, årstidsbunden depression. För att inte tala om att d-vitaminbrist är vanligt i Norden, en brist som också hänger samman med nedstämdhet.
När jag var nattmänniska var jag mest kreativ på natten. Så är det inte längre. Nu tänker och arbetar jag bäst på förmiddagarna, den enda tid på dygnet när det alltid är ljust på våra breddgrader. Vad som har hänt kan jag inte förklara. Jag vet bara att jag övergick till att tycka att dagarna var viktigare än nätterna och att den förändringen förde med sig ett annat sätt att leva och se på tillvaron. Nattmänniskor har det svårare i samhället.
Ljuset styr inte bara hur vi mår. Det är också kopplat till uppfinningsrikedom och nyskapande. Språket har massor av ord och uttryck för den kopplingen: Det går upp ett ljus när en plötslig insikt kommer, kanske är idén strålande och du är helt säkert ett ljushuvud. Utan att fråga oss vad ljus egentligen har med saken att göra förstår vi genast vad den där lilla glödlampan ovanför huvudet på seriefigurer som får en snilleblixt betyder.
Ljus hänger också ihop med religiösa känslor. Vi ser det i ikoner och bilder i andra religioner än kristendomen. Det strålar ljus från de heliga personerna och gudomligheterna. Sambandet finns till och med i det klassiska måleriets klärobskyr. I Rembrandts målningar, såväl som i andra bildkonstverk från den tiden, kommer ljuset ofta inifrån de personer som avbildas snarare än från någon yttre ljuskälla. Det ger ett pietetsfullt och religiöst intryck.
Jag är inte rädd för mörkret i stan. Kanske för att svärtan aldrig blir riktigt tät där. Den är alltid tämjd och instängd, något som göms undan i källare och trånga gränder. Men på lantstället — där det kan vara helt omöjligt att se något i det kompakta bläcket — blir jag lätt lite nervös när jag ska gå ut och kissa på natten. Jag skyndar mig att göra det jag behöver göra vid husknuten och är lite lättad när jag kommer in igen.
Även om det är mörkt i huset också, eftersom elektricitet saknas, så är i alla fall inte mörkret gränslöst där. Det är kuvat. Det omges av väggar.
Ensamhet och mörker och nattid hör ihop. Jag tänker på det när jag går ut för att kissa. Stjärnorna studsar från himlen, snön gnistrar i fullmånens vansinnessken. Björkarna kastar vassa skuggor i månljuset. Varulvar och annat djävulskap springer runt på såriga fötter över skaren.
Nästa dag kommer ett varmt ljus att flöda in i rummet och dagsljuden höras. Fåglarna kvittrar fast det är vinter, flygplan dånar och en motorsåg klagar någonstans långt in i skogen.
När jag är inne i värmen igen öppnar jag luckan till kaminen och skjuter in mer ved. Natten är kall och mörk och elden hjälper. Jag tänker på den nya dagen som ska komma och granskar min hand i skenet från elden. Pekfingret och tummen är svarta av sot från kaminglaset.
info@opulens.se
