BIOMER. En ekonomi som förstör kollektiva nyttigheter och förbiser ekosystemens värde, är en ekonomi som sakta begår självmord. Det förflutnas våtmarkslikviderare ville endast överleva, men den kunskap människan idag besitter fastslår att utarmandet av våtmarkerna måste stoppas. Det menar Emil Siekkinen i denna veckas helgessä.
Den fornnordiska världssynen värderade sank mark högt, och världsträdet Yggdrasils rötter hämtade vatten ur tre källor. Brunnen Hvergelmer, i dödsriket Nifelhel, var en av dessa källor, men här låg också draken Nidhögg som gnagde på en av Yggdrasils rötter. I Utgård, jättarnas land, fanns Mimers källa, vars vatten gav kunskap och visdom, medan det även närde det träd som var världen. Och Yggdrasil hämtade dessutom vatten från Urds brunn. Vid denna källa bodde tre väsen som rådde över ödet, nornorna Urd, Verdandi, och Skuld, vilka varje dag vattnade Yggdrasil med vatten från brunnen och vitmenade trädet med lera, för att världsträdet skulle frodas. Det är också känt att järnålderns människor betraktade sin byggds våtmark med vördnad, för i detta gränsland mellan jord och vatten har betydande offergåvor hittats, som om mäktiga krafter vistades i den vattenrika underjorden.
Med tiden försvagades dock insikten att människan var en del av naturen, och också Nordens folk – som en gång trott sig ha förmågan att skifta hamn och bli andra djur som björn och varg – började skilja på natur och kultur. Sankmark började beskrivas som vattensjuk och betraktades som områden helt utan värde.
Då svält drabbade Sverige på 1800-talet behövdes mer jordbruksmark för att öka matproduktionen, och därför dikades kärr och mossar ut eller fylldes igen, och havsvikar vallades in. Till följd av detta påverkades 75 procent av alla större våtmarker nedanför fjällen, medan 90 procent av våtmarkerna försvann i slättlandskapen. Ända in på 1970-talet uppmuntrade den svenska staten torrläggning av detta slag i form av råd och bidrag. Inget tycktes gå förlorat i denna omvandling av landskapen, och de individer som mättades tack vare reformen var omedvetna om vilka problem förändringarna en dag skulle leda till.
Våtmarker är emellertid inte bara ansatta i Sverige och i Norden, utan de minskar i antal och yta jorden runt, och där de försvinner, försvåras livet.
Tre amerikanska katastrofer
När orkanen Katrina tidigt på morgonen, 23 augusti 2005, drog in över sydöstra USA, bodde jag i Raleigh, North Carolina, ungefär 120 mil bort. Inom någon vecka dök det upp tiggare på gatorna i staden där jag levde, och de sade sig ha förlorat allt på grund av ovädret. Om de personer jag stötte på talade sanning var okänd, men sant var att fattiga, i vanlig ordning, drabbades värst då katastrofen slog till. Strax fylldes Raleigh av affischer vilka efterlyste folk som kunde tänka sig att åka till Louisiana för att röja upp, i synnerhet i New Orleans, en stad vars landyta till 80 procent drabbats av översvämningar.
Anledningarna till att orkanen blev oerhört dödlig och dyr var många. Katrina var i sig en kolossalt våldsam orkan. Vindar når orkanstyrka vid 32,7 meter per sekund, men Katrina uppnådde vindar på 80 m/s. Till en följd av detta förde ovädret med sig fem meter höga vågor, och dessutom var orkanen varaktighet betydande. Eftersom Katrina rörde sig långsamt, härjade den i hela 20 timmar i området. I mötet med denna naturens urkraft kollapsade de flesta av New Orleans människotillverkade skyddsvallar, den ena efter den andra, och väldiga vattenmängder forsade in över stadens gator, torg, och hem.
Det fanns likväl ett undantag. En del av St. Bernard Parish klarade sig relativt väl undan katastrofen. Anledningen var enkel att lista ut. St. Bernards flodfördämningar var naturligt förstärkta av träsk som motverkade erosion, medan den naturliga våtmarken också absorberade orkanvindarnas kraft och vågornas styrka.
På andra håll, där människor utplånat träsken, förintade orkanen de skyddsvallar människan konstruerat.
Vatten som sjunker undan i träsk kommer att stiga där asfalt och betong ersatt växtlighet.
I oktober 2015 besökte jag Louisiana, dess storstad New Orleans och delstatens träsk. I frodig våtmark hängde tung spansk mossa i cypresser som kastade skugga över några av nejdens för stunden sömniga alligatorer. Mer förvånande var att se vilda grisar röra sig i trakten, men rent chockerande var det att upptäcka att våtmarker fortfarande dränerades och utplånades för att ge utrymme åt villaförstäder med medföljande asfalt och betong – Katrina till trots. Framtida orkaner kommer med andra ord att i ännu mindre utsträckning mildras av våtmarker. Vatten som sjunker undan i träsk kommer att stiga där asfalt och betong ersatt växtlighet.
I Houston, Texas – som i likhet med New Orleans också varit historiskt förknippat med bayous, eller träskområden – försvann mellan 1992 och 2010 över 10,000 hektar våtmarker, vilket minskade regionens förmåga att absorbera regn med över 5,297,200 ton vatten. I augusti 2017, orsakade mycket riktigt orkanen Harvey katastrofala översvämningar i Houston. Då skyfall mötte asfalt och betong i stället för växtlighet och våtmark kunde vattnet inte göra annat än stiga då avloppssystemet överväldigats. Orkanen Harvey blev inte lika dödlig som Katrina, men kostade samhället ungefär lika mycket: USD 125 miljarder.
När orkanen Michael, drygt ett år efter Harvey, drog in över min då före detta hemstad Raleigh, blev förödelsen större än förutspått. Till en del berodde detta på att kommunen tillåtit byggnation på flodslätten, alltså det område där vattnet naturligt bredde ut sig vid stora vattenflöden.
Kortsiktigt kunde utplånandet av våtmarker tyckas resultera i monetär profit, men långsiktigt visade sig kostnaden vara hög och till och med svåröverskådlig.
En slags inrikesimperialism
Det är emellertid inte enbart i USA som människan, med insatser som liv, hälsa, egendom, och välfärd, vanvårdat våtmarker. Problematiken är världsomspännande. Sedan 1900-talets början har, enligt forskning vid australiska Charles Sturt University, minst 64 procent av världens våtmarker försvunnit, och sedan år 2000 har förstörelsen av dessa biotoper ökat årligen.
Världens mangroveskogar, vars våtmarker upprätthåller några av världens rikaste ekosystem, och som skyddar och försörjer miljontals människor i tropiska och subtropiska klimat, är i dag kraftigt reducerade. Som exempel kan nämnas att 350 000 hektar mangrove försvann i Indonesien inom loppet av ett enda år. När mangroveskogen skövlas, blir de som bor längs kusten mer sårbara för stormars framfart, och dessutom minskar eller försvinner tillgången till mat och inkomst för lokala fiskarfamiljer. I stället för traditionella försörjningsmetoder, som eftersträvar att inte överexploatera det naturen har att erbjuda, introduceras till exempel odlingar av jätteräkor, vilka gör ett fåtal rika, leder till läckage av skadliga kemikalier, och bidrar till ökade koldioxidutsläpp. Räkodlingar står för ungefär 55 procent av världens räkmarknad, och i delar av Asien och Latinamerika har anläggandet av räkodlingar tvingat hundratusentals människor att överge sina traditionella hem.
Förödelsen av Gula havets kustlandskap i Kina har beskrivits som en av världens värsta naturkatastrofer. Dammbyggen och torrläggning av kustområden har varit katastrofal för de miljontals människor som är beroende av ett välmående hav, och förstörandet av dessa ekosystem har också hotat miljontals flyttfåglar vilka vilar och äter upp sig i nejden, då de flyttar ofattbara sträckor (en del över tusen mil). Där hektar efter hektar av livgivande miljöer en gång sträckte ut sig, anlades i stället tung industri och jordbruk. I sin bok A World on the Wing (2021), redogör likväl naturforskaren Scott Weidensaul om hur läget plötsligt och drastiskt förbättrades från en dag till nästa. De styrande i Beijing meddelade oväntat att fortsatt exploatering av området var förbjuden, och återstående lerbankar och våtmarker vid Gula havet skulle också framledes kunna ge oerhörda mängder fåglar skydd och näring.
Insatsen kom verkligen i sista stund, men en av de som verkat för naturvårdsinsatser i området beskrev sig ändå uppleva ”Förbluffad glädje.”
I Europa har förstörelse av våtmarker med åren minskat, men mellan varven föreslås infrastrukturinitiativ som kan påverka dessa ekosystem negativt, eller helt utplåna dem. I boken Irreplaceable (2020), berättar skribenten Julian Hoffman om när Londons dåvarande borgmästare, Boris Johnson, år 2008 ville lägga ned Heathrow Airport, som direkt eller indirekt erbjuder omkring 200,000 arbetstillfällen i relativt utsatta områden, för att i stället bygga en helt ny flygplats för GBP 123 miljarder. Den nya flygplatsen hade utplånat tre hela byar, samt våtmark i Kent, som är vital för den biologiska mångfalden, och bokstavligen livsviktig för hundratusentals fåglar. Asfalt, betong, glas, och stål hade ersatt liv, trots att det rörde sig om ett område som av den internationella Våtmarkskonventionen var utnämnd till en globalt sett betydelsefull våtmark, och som dessutom rymde naturreservat. Då stora byggplaner lanserades, var det många fann det lätt att ignorera såväl nationella naturskyddsåtgärder som den internationella konvention gällande våtmarker, vilken Storbritannien ratificerat 1976.
En slags inrikesimperialism hade underkuvat lokala samhällen, landskap, samt flora och fauna, och byggandet av flygplatsen hade gått på tvärs mot alla möjliga slags hållbarhetsperspektiv. Utvinning och produktion av råvaror hade bidragit till markförstöring. Utsläpp från industriprocesser hade resulterat i luft- och vattenföroreningar. Infrastrukturinitiativet hade lett till fast avfall som skickats till deponi eller förbränning som sedan genererat ytterligare miljöfarliga utsläpp. Den biologiska mångfalden i nejden hade reducerats helt eller till utplåningens gräns, och flygplatsbygget hade till yttermera visso inneburit oöverskådliga mängder koldioxidutsläpp, i en era då växthusgaserna i jordens atmosfär måste begränsas.
Den beräknade kostnaden (som nästan garanterat hade överskridit GBP 123 miljarder) och lokalt motstånd lyckades sätta stopp för byggnationen, men initiativet, som i folkmun bar namnet Boris Island, visade att rådande makters miljöhänsyn lätt kan begränsa sig till tomma löften.
Bland svenska ekoliberaler
Åter i Sverige efter många år utomlands, hyste jag hopp om att bosätta mig i ett land med en väl utvecklad miljöpolitik. Svenska politiska partier hävdar ju då och då att Sverige är ett föregångsland vad gäller miljöfrågor. Sveriges riksdag består dock till övervägande del av ekoliberaler, det vill säga politiker som bland annat menar att det i huvudsak är mänsklig innovation, teknik, och industri som ska lösa klimatkrisen. Att använda sig av existerande, fungerande, billiga, och naturliga kolsänkor, alltså skog och våtmark, tycks mindre intressant. Förlegade måttstockar som bruttonationalprodukt och tillväxt används envist, och att mänsklig överkonsumtion bidrar till ett utarmande av den natur människan är beroende av, är det få som vill tala om. Detta har lett till att regering efter regering inte prioriterat kontinuitet i värnandet och återskapandet av våtmarker. Då osäkerhet kring finansiering uppstår blir såväl markägare som projektörer tveksamt inställda till våtmarksfrämjande initiativ.
Och detta är av betydelse. När en torvmark dräneras på vatten övergår marken från att vara kolsänka till att släppa ut koldioxid till atmosfären. När vattennivån sänks, når syre torven, som bryts ned och bildar koldioxid. Om marken är näringsrik kan det även ske betydande utsläpp av lustgas.
Utdikade våtmarker i Sverige släpper, enligt en studie från Göteborgs universitet, ut nästan lika mycket växthusgaser som hela vägtrafiken, och står för 20 procent av rikets klimatutsläpp.
Och när en våtmark förstörs påverkar det inte bara detta ekosystem, utan också andra livsmiljöer.
De förlorade och skadade våtmarkerna i Sverige förvärrar emellertid inte enbart klimatkrisen. Eftersom välmående våtmarker erbjuder en uppsjö av ekosystemtjänster, är det mycket som går förlorat när sank mark torrläggs. Våtmarker är naturliga brandhinder i skog och mark – vilket borde intressera en skogsnation av Sveriges rang – och våtmarker jämnar också ut vattenflöden; de balanserar vattentillgången i såväl torka som översvämning, och förbättrar grundvattennivåerna. Våtmarkerna renar dessutom vatten genom att filtrera regn som i slutändan används som dricksvatten, och de står även för ett flertal rekreationsvärden: Bärplockning, fiske, fågelskådning, och vandring. Och när en våtmark förstörs påverkar det inte bara detta ekosystem, utan också andra livsmiljöer. En minskad mängd våtmarker i kombination med förändrad markanvändning – mer jord- och skogsbruk – innebär att en större mängd näringsämnen, såsom fosfor och kväve, överbelastar sjöar, vattendrag, och hav, vilket bidrar till den kris Östersjön befinner sig i. Utan våtmarkens reningsfunktion riskerar jämväl dricksvattnets kvalitet att försämras. Till yttermera visso ökar risken för översvämningar när våtmarker inte längre reglerar vattenflödet. Också i Sverige har översvämningar bevittnats. Folk och fä har dött och skadats, och de materiella kostnaderna har varit stora. Det finns enkla sätt att undvika dödligt och kostsamt elände av detta slag: Bygg inte på platser som historiskt sett tillhört vattnet. För vattnets historiska identitet gör att det fortsätter att vistas där det alltid har vistats – oavsett vad människan bestämt att marken ska användas till. Människan kan dränera och bygga över urgamla vattendrag. Det hindrar inte vattnet från att återvända då det till exempel regnar tungt, eller vårfloden är riklig. Vattnet fortsätter att betrakta asfalterade våtmarker som just våtmarker, och inget annat. Vattnet bryr sig inte om värdet på de fastigheter människan bygger i eller nära översvämningsbenägna områden.
Med detta i åtanke är det anmärkningsvärt att Sverige fortsätter att utplåna och negativt påverka våtmarker. Detta sker, som bland andra Sveriges Televisions Uppdrag granskning visat, i samband med flera större utvidgningar av rikets infrastruktur, och när skog på utdikad mark avverkas, planteras gran igen, på fortsatt torrlagd mark. Bättre vore att låta våtmark återuppstå och odla sälg och rörflen i landskapet. Forskare vid Institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet har beräknat att skogsägare skulle kunna uppnå god, till och med dubbelt så stor, förtjänst om detta tillvägagångssätt användes.
Denna levande planets hälsa
För att värna och utöka antalet våtmarker i Sverige krävs en annan syn på miljöinvesteringar i dessa ekosystem.
Att återskapa våtmarker är tids- och arbetskrävande: Identifiering av möjliga platser, utvecklande av goda förhållanden mellan de som är inblandade, tillstånds- och dispensprövning, finansiering och rapportering – allt detta tar tid och arbete. Därför krävs långsiktiga strategier och tydlighet.
Tydlighet tenderar att prägla infrastrukturinitiativ som rör exempelvis järnvägar och vägar. Insatser för miljön – investeringar vilka kommer att bidra till framtida avkastning, bland annat eftersom bindandet av kol är oerhört undervärderat – kräver en liknande tydlighet.
När myndigheter och projektörer vet vad som gäller blir deras tillvaro enklare och de kan arbeta på ett långsiktigt och mer effektivt sätt.
Fungerande ekosystem bildar nätverk av natur. Dessa nätverk kallas ibland grön infrastruktur, och är en förutsättning för att växter och djur – också däggdjuret människan – ska kunna överleva, och de bildar uppenbart den grund som det mänskliga samhället vilar på.
När ekosystemen frodas, berikas människan på otaliga sätt. En ekonomi som förstör kollektiva nyttigheter och förbiser ekosystemens värde, är en ekonomi som sakta begår självmord. Det förflutnas våtmarkslikviderare ville endast överleva, och var helt omedvetna om de framtida problem de la grunden för, fast den kunskap människan nu besitter berättar: Så här kan det inte fortgå.
Denna levande planets hälsa och det mänskliga samhällets ekonomiska välbefinnande går inte att förena med ett fortsatt utarmande av våtmarker, och eftersom människan för sin överlevnad är helt beroende av världens biomer, är det givet att också våtmarkernas öde är vårt.
info@opulens.se
