HOMO SAPIENS. “Om nu alltså människoskapade robotar så småningom i alla avseenden kommer att överträffa sina mänskliga förebilder, vad behöver vi då levande människor till?” I denna längre text djupdyker Rabbe Kurtén i skillnaderna mellan en robot och en människa.
Varför är en människa inte en robot? Mitt korta svar är att en människa är en levande organism och därmed prioriterar den egna överlevnaden mycket högt. Ett något längre svar är att människan inte är tillverkad för ett speciellt ändamål utan har utvecklats i en dialektisk urvalsprocess för att överleva och fungera i sin omgivning.
Ett ännu längre och mer djupgående svar på frågan ges i den här essän ur perspektivet att människan har fri vilja och därmed är oförutsägbar.
Ett inledande exempel
Lånat ur Terrence W Deacons Incomplete Nature: Havsstranden ligger där inför våra ögon med sand i mjuka små vågor och rundslipade stenar i vattenbrynet. Solen skiner, havet är lugnt, stenarna vilar stilla i vågskvalpet. Ibland, när det blåser storm över havet och höga vågor rullar in mot stranden, vaggas stenarna av havsvågorna, slipas mot varandra, byter plats. Stormen sätter vattnet i rörelse, det strömmande vattnet pressar mot stenarna och vi kan förstå varför vissa stenar flyttar sig, vi kan förstå orsakssambanden. Just nu ligger stenarna stilla.
En ung man i shorts och t-shirt kommer vandrande ner mot viken, tar av sig skor och strumpor, vandrar barfota i strandkanten. Då och då plockar han upp en sten, synar den noggrant, väger den i handen men kastar sen bort den. Så hittar han äntligen en sten som känns rätt. Han blickar ut över vattenytan, intar en särskild, lätt hukad ställning, kastar stenen ut över vattenspegeln. Den studsar, inte bara en gång utan två, tre, fyra gånger innan den försvinner och lägger sig till ro på ett nytt ställe på havsbotten.
Vilken är orsaken till att en viss sten plötsligt får flygförmåga och svävar ut över havsytan, flyttar sig till ett nytt ställe?
Vilken dum fråga kan man tycka. Svaret är ju självklart. Den unga mannen har valt stenen och kastar den i ett försök att få den att studsa på vattenytan. ”Kasta smörgås” brukade vi kalla det när jag var ung.
Men vi ska inte stanna vid denna första, uppenbara förklaring utan fråga vidare. Vilken är orsaken till att mannen här och nu väljer just den stenen och kastar den?
Om mannen som kastar stenen inte varit en människa utan en robot skulle svaret ha varit självklart. Någon hade programmerat roboten till detta. Men när det handlar om en levande människa, vilken är då den orsakskedja som tvingar mannen att kasta smörgås med just den stenen just den här dagen. Har någon programmerat honom till det? Finns där något annat tvingande skäl? Var finns orsaken till skeendet?
Man kan peka på det vackra vädret, solen som värmer och gör mannen på gott humör; den spegelblanka havsytan som påminner om tidigare gånger när mannen kastat smörgås och tävlat med sin far; de mjukt rundade stenarna som ligger så lockande där i strandkanten. Där kan man stanna och fråga sig hur något samtidigt så både abstrakt och objektivt verkligt som det vackra vädret, den släta vattenytan eller de inbjudande stenarna kan fungera som orsaksförklaring till att en sten plötsligt lyfter ur samlingen runda strandstenar och flyger ut över vikens vatten och lägger sig till rätta på ett nytt ställe. Att abstraktionerna omvandlas i fysiska orsaker och ger stenen vingar.
Eller kan man peka på att mannen när han var barn ofta brukade kasta smörgås med sin far och därför har många angenäma minnen från de tillfällena. Man kan lyfta fram att mannen innerst inne är en tävlingsmänniska som inte brukar försitta något tillfälle att försöka slå sina egna rekord. Ytterligare kan man föreställa sig att han helt enkelt hade gripits av en häftig lust att kasta smörgås och gått ner till stranden med just detta för ögonen. Återigen blir frågan hur dessa mentala företeelser; mannens minnen av tidigare stunder med fadern, hans karaktärsdrag att alltid vilja överträffa sig själv och beslutet att gå ner till stranden för att kasta smörgås kan vara orsaken till att det fysiska rummet omkring honom förändras i och med att han tar upp en sten och kastar den.
Hur kan man förklara att dessa mentala processer som mannen upplever kan omvandlas till materiella impulser som påverkar mannens muskler och får honom att kasta en sten så att den studsar fyra gånger mot vattenytan innan den sjunker och försvinner?
Bara det egna tänkandet, hans egen inre upplevelse av sig själv, ansåg han sig ha direkt och ofrånkomlig tillgång till.
Filosofen Susanne Langeri (Mind: an Essay on Human Feeling I-IV) har på ett mycket åskådligt sätt formulerat tanken att levande organismer, när de handlar som mannen i vårt exempel, med sitt handlande inleder en följd av händelser som kan ses som en kedja av orsak och verkan. Den levande organismens handling blir en första orsak i händelseförloppet; att däremot gå bakåt och leta efter en orsak till handlingen blir meningslöst. En mycket stor mängd impulser, både inre och utifrån kommande, leder fram till och bygger upp den handlingspotential som utlöser beteendet. Mängden impulser är så stor att det blir meningslöst för att inte säga omöjligt att analysera förloppet och peka på att en viss enskild faktor skulle vara orsaken till handlingen. Det blir lika meningslöst som att fråga sig vilken av dropparna som som får en hink under en droppande kran att till slut svämma över.
Determinism eller slump
1600-talet innebar en genomgripande omvälvning i det europeiska tänkandet. Vetenskap och filosofi befriade sig från kyrkans överhet och underställdes det mänskliga förnuftet. Newton formulerade sin materiella världsbild: Gud var urmakaren som fastställde naturlagarna, definierade utgångsläget och körde igång systemet. Sen fick universum sköta sig själv och har i fortsättningen fungerat i enlighet med sina förutsättningar. Den absoluta determinismen är underförstådd, allt ligger förutbestämt från start.
Även filosofen Descartes levde på 1600-talet. Han var skeptiker, ville ifrågasätta allt och letade efter en fast utgångspunkt som han inte kunde betvivla. Han formulerade den kända satsen cogito ergo sum (jag tänker, alltså finns jag). Bara det egna tänkandet, hans egen inre upplevelse av sig själv, ansåg han sig ha direkt och ofrånkomlig tillgång till, allt annat kunde han ifrågasätta. Därur följde en uppdelning av världen i två oförenliga delar: å ena sidan den materiella världen, de utsträckta tingens värld, en värld där allt var förutbestämt och fungerade enligt naturens lagar; å den andra sidan tankens och medvetandets värld, en värld utan rumslig utsträckning där tanken svävar fritt och utan begränsningar eller orsaksförklaringar. De två världarna var oförenliga.
Spår av denna dualism lever kvar ännu i vårt moderna tänkande.
Fortfarande frågar vi oss hur vi kan uppleva de fysiologiska och biologiska processerna i kroppen, hur vi med hjälp av sinnesorganen kan ta in en föreställning om den materiella omgivningen i vårt mentala universum? Och fortfarande är det svårt att förstå hur våra inre upplevelser och tankar kan påverka den yttre, fysiska världen, särskilt om vi hävdar att de mentala processerna är befriade från allt orsakstänkande.
I dag förnekar såväl fysiologer och neuropsykologer som filosofer att människan kan ha en fri vilja. Deras argument är att man kan detektera impulsen till rörelser och handlingar i nervsystemet redan innan försökspersonen själv upplever att han tänker röra ett finger eller begå en handling. Jag tror att detta är ett felslut som betingas av en kvardröjande föreställning att ”den fria viljan” har sin plats i medvetandet, inte i människan som materiell och kroppslig helhet.
Newtons mekanistiska världsbild gav grunden till den sekulariserade vetenskapliga världsbilden. Fortfarande ger dock föreställningen om en absolut determinism ett utrymme för Gud i rollen som skapare. Man talar om ”intelligent design” när man vill försvara Guds existens och ge honom en plats i vår världsbild. Huvudmotståndaren till den världsbilden är inte Newton och Descartes utan evolutionsteorin och Darwin. Utvecklingsläran införde ett helt nytt sätt att se på orsakssambanden i naturen. Determinism på individnivå ersattes med orsaksförklaringar på populationsnivå med hjälp av begreppet selektion. Spontana, avsiktslösa variationer prövas i en livsmiljö och de bäst anpassade varianterna lever vidare. I den biologiska evolutionen förutsätter detta dessutom att det handlar om ärftliga olikheter. Bäst anpassade är då de individer som i den givna miljön får flest avkomma; deras genetiska arv kommer att anrikas i genpoolen.
Resonemanget med variation, selektion och utveckling kan även användas för att förstå och förklara inte bara den biologiska utvecklingen från encelliga amöbor och bakterier till dagens biologiska mångfald utan även för att förklara hur enskilda organ utvecklats och fått sin form via en selektion bland varianter av försök och misstag. Även i en människas utveckling från befruktad cell till en fungerande, självständig individ sker ett antal urvalsprocesser både på cellnivå och på samverkande cellanhopningar i de olika stegen när organen utformas.
Vad är en människa – hur blev jag till?
Under midsommarhelgen 1941 hade min far permission – han gjorde sin värnplikt – min mor träffade honom och de tillbringade helgen tillsammans. De var gifta sen något år tillbaka men hade ännu inte hunnit etablera ett gemensam hem. Under den helgen blev jag till. Min mor har senare berättat att hon ville ha någonting kvar av min far ifall han inte skulle komma levande tillbaka från det krig som bröt ut omedelbart efter helgen.
Där och då avgjorde ett antal tillfälligheter vilken människa de tillsammans skapade, att just jag blev till. En bestämd äggcell från min mors äggstockar hade lösgjort sig och svävade där och väntade. Den äggcellen blev avgörande för vilka arvsanlag från min mors släkt som skulle ingå i mitt DNA. En månad tidigare eller senare hade gjort skillnad.
Dessa tillfälligheter skapade mig – just mig – och inte något annat möjligt barn till mina föräldrar.
En enda av miljontals spermier vann simtävlingen, knackade på, blev insläppt och bidrog därmed med de anlag från min fars släkt som skulle bli en del av mig.
Dessa tillfälligheter skapade mig – just mig – och inte något annat möjligt barn till mina föräldrar med en annan kombination av gener från min mors och min fars respektive släkter. Detta DNA som då bildades utgör kärnan i alla mina celler och är min unika, biologiska ID-kod, det som skiljer mig från alla andra människor på jorden.
Den koden skapades den 22 juni 1941.
Från den stunden fanns jag i min mors kropp, först bara som en cell som direkt delade sig och blev två, blev fyra, blev åtta, som alla i sin tur delade sig, specialiserade sig och blev utgångsmaterialet för den uppsättning organ som ingår i den här kroppen som är jag i dag. Där låg jag och växte till mig tills jag tog mig ur denna skyddade tillvaro och kom ut i världen för att leva mitt eget liv, bygga vidare på mina förutsättningar och realisera en del av de möjligheter som fanns inbyggda i mitt unika arv.
Egentligen borde dagen för min tillblivelse alltså vara den 22 juni 1941 och inte den 21 mars 1942 som det står i alla officiella papper.
Under nio månader från den dagen pågick ett fantastiskt samarbetsprojekt mellan alla de miljarder celler som kom att bygga upp det som blev jag. Den första cellen hade redan inom sig alla förutsättningar men redan efter den första delningen skedde en differentiering, de första två cellerna gränsade inte längre bara till omgivningen, de hade redan varandra som en del av sin miljö, Och ju mer cellerna delade sig, ju fler celler det lilla cellpaketet innehöll, desto mer kom de olika cellerna att leva i olika miljöer och därmed utvecklas åt olika håll, realisera olika sidor av sin inbyggda potential. Vissa celler kom att ha direkt kontakt med omgivningen – fostervattnet – och skulle därmed bygga upp min yttre gräns och utveckla den hud som omger mig och avgränsar mig från resten av världen. Andra celler kom snabbt att omges enbart av andra celler och styrdes småningom in på sina specifika utvecklingsbanor i växelverkan med de omgivande cellerna. Liksom alla levande varelser har cellerna en inbyggd strävan att överleva, de förser sig med syre och bränsle från omgivningen – de angränsande cellerna – för att få den energi de behöver för att hålla livsprocessen igång. De efterfrågar de byggstenar de behöver för att fullfölja sina självpåtagna uppgifter och tillhandahåller i sin tur de byggstenar som andra, angränsande celler kan behöva eller efterfrågar. Alla beslut sker lokalt i något slags evolutionär process där cellerna med försök och misstag inom givna gränser prövar sig fram till ett beteende som belönas av de omgivande cellerna.
Under nio månader pågick detta kollektiva, nästan anarkistiska samarbetsprojekt som resulterade i en fullt utvecklad – men ännu inte färdig – organism, ett litet nyfött människobarn som var jag. Att jag här kallar byggprojektet anarkistiskt beror på att där i huvudsak saknades både en central byggledning och lokala arbetsledare som skulle tala om för de enskilda cellerna vilken deras uppgift var. En cells omedelbara uppgifter bestämdes av vilka celler som omgav den, av dess miljö. Redan på cellnivå får alltså frågan om arv eller miljö sitt svar; det handlar om både och.
Efter de nio månaderna fortsatte det kollektiva byggprojektet, nu med en i mycket högre grad varierande yttre miljö, vilket betydde ett ökande behov av centraliserad samordning eftersom den yttre miljöns variationer från och med nu gällde hela organismen och det därför behövdes mekanismer som förmedlade effekterna av den yttre miljön till alla delar av organismen.
Med yttre miljö menar jag här såväl min fysiska miljö som alla de psykiska och sociala intryck jag mottagit under fortsättningen av mitt liv.
Resultatet av allt detta, allt jag utsatts för och mitt personliga, genetiskt betingade sätt att reagera på och ta ställning till upplevelserna har gjort mig till den person jag är i dag. Alla de färdigheter jag har är ett resultat av den träning jag utsatts för, frivilligt eller påtvingat. All den kunskap jag har är ett resultat av mina personliga erfarenhet och av min kunskapsinhämtning – mitt personliga grävande i mänsklighetens samlade kunskapsbank. En del av dessa kunskaper och färdigheter har mer eller mindre påtvingats mig av föräldrar och av skolor och lärosäten som haft till uppgift att förse mig med sådana kunskaper och färdigheter som kan vara till nytta för mig i det samhälle jag ska leva i. En del av alla mina kunskaper och färdigheter delar jag med de flesta andra människor, allt det vi alla behöver för att fungera som livsdugliga exemplar av arten Homo Sapiens. En del av mina kunskaper och färdigheter är specifikt mina, ett resultat av min speciella vetgirighet och av min historia, av all den påverkan jag utsatts för och av mina reaktioner på den påverkan.
Hur bygger man en robot?
Om man jämför den ovan beskrivna tillblivelseprocessen för en människa med hur en människoliknande robot konstrueras blir skillnaderna tydliga.
En robot konstrueras för ett visst ändamål. Färdigheter och kunskaper ska motsvara ändamålet, och skräddarsys därefter.
Ben och fötter för en robot konstrueras för att roboten ska kunna röra sig, gå och stå, eventuellt kunna kröka benen för att kunna sätta sig eller nå saker på marken. Armarna konstrueras för att bära upp händer med en axelled för att armen ska kunna riktas åt olika håll och en armbågsled för att ytterligare förstärka armens rörlighet. Handen, som för en människa är ett universellt gripverktyg med motställd tumme, kan i en robot kompletteras med olika specialverktyg som med något slags fattning kan ersätta den normala handen. Exempel på sådana specialhänder kan vara skruvmejslar av olika storlekar, saxar, en korkskruv och så vidare. Det är bara den mänskliga fantasin som sätter gränser. Händernas ”användbarhet” hos en specialkonstruerad robot kan därmed bli mycket mer mångsidig än våra universalverktyg till händer som vi måste klara oss med i alla sammanhang.
En robot måste kunna ta in information om omgivningen.
Det kan vara synintryck med något som liknar dagens digitala kameror, i princip är det fullt tänkbart att omfånget på det ljus som roboten ska uppfatta kan utvidgas både åt det ultravioletta området mot allt mer energirik strålning som röntgen och i förlängningen gammastrålning, men också åt det infraröda hållet, det som dagens specialförband utnyttjar för mörkerseende, och ända ner till radiovågor av olika frekvens.
Det kan också vara ljudintryck som registrera med någon form av mikrofoner i stället för öron i vår mening; hörselorgan som uppfattar ljud som ligger långt utanför vad våra öron kan höra.
Roboten kan behöva ett skyddande hölje som känner av beröring. En ansats till hud finns redan i alla dessa pekskärmar som reagerar på tryck, beröring och svep.
Även någon form av lukt- och smaksinne kan vara nyttiga, sannolikt känsligare och mer diskriminerande än vad de mänskliga sinnena är.
En robot idag behöver knappast förses med personlig kunskap, den kan med dagens teknik direkt ansluta sig till all världens databaser och därmed få tillgång till det urval ur mänsklighetens samlade kunskap som den vid varje tillfälle har nytta av.
Rent generellt kan man alltså säga att robotar i alla avseenden kan konstrueras att överträffa sina mänskliga förebilder. Bättre syn, bättre hörsel, större kunskap, effektivare och mer specialiserade händer och så vidare.
Varför har då inte evolutionen gjort oss bättre, försett oss med bättre sinnen? Utvecklingen har ju lyckats med det för många andra arter. Det finns djur som springer snabbare än vi. Det finns djur som kan använda både händer och fötter som gripverktyg. Det finns djur som ser bättre än vi, särskilt i mörker. Det finns djur som hör ljud som vi människor inte kan uppfatta. Det finns djur med ett luktsinne som vida överträffar vad vi ens kan föreställa oss.
Varför har inte vi försetts med alla dessa superförmågor. Kan det vara för att allt har ett pris. Våra hjärnor är stora nog som de är, det skulle kanske inte rymmas centra för tolkning och kontroll av alla dessa specialkunskaper och färdigheter i ett och samma människohuvud.
Det sägs att i hjärnan hos en violinvirtuos är de områden som hanterar finmotoriken i fingrarna oproportionerligt stora, det ständiga övandet har gjort att fler och fler hjärnceller har involverats i spelandet, kanhända på bekostnad av andra färdigheter. Vi får kanske nöja oss med att vi föds med kroppar som har en generell uppsättning förmågor och färdigheter anpassade till och optimerade för den sortens liv de flesta av oss kommer att leva. Våra kroppar har också en viss flexibilitet som gör att vi kan specialisera oss. Vi kan träna och skaffa oss särskilda färdigheter. Det sägs att det krävs tiotusen timmars övning för att man ska närma sig toppen av sin förmåga. Tiotusen timmars träning för att förfina våra färdigheter på flera olika områden skulle kanske kräva en större hjärna än den vi har. Kanske även mer tid än vad vi har till vårt förfogande under en livstid.
Ännu ett problem vid konstruktionen av en robot bör här belysas. Det gäller hur roboten ska kunna skapa användbar information om omvärlden. Hur ska sinnesintrycken i kombination med information om roboten själv kunna omvandlas till en sammanhängande bild av den verklighet där roboten befinner sig och av dess plats där. Eftersom roboten ‘skapas färdig’ måste den från början förses med en förprogrammerad modell av världen där intrycken från de olika sinnena tas emot och passas in så att en konkret och aktuell bild av den omgivande världen skapas.
Enligt vissa filosofer har även människan en sådan medfödd verklighetsmodell i huvudet. Man menade länge att den euklidiska geometrin var medfödd, vi kunde inte föreställa oss något annat. Parallellaxiomet – genom en punkt utanför en rät linje kan en och endast en linje dras parallellt med den givna – ansågs vara en självklar sanning som gällde i alla tänkbara världar. När man försökte bevisa att motsatsen var omöjlig visade det sig att man mycket väl kunde formulera modeller av icke-euklidiska geometrier. Man upptäckte till och med att den euklidiska geometrin inte ens beskriver vår värld eftersom vi lever på ytan av ett klot, låt vara ganska stort, inte på en plan yta. Parallellaxiomet gäller bara i en lineär värld.
Filosofen Kant talade också om rummets tre dimensioner som en medfödd föreställning. Enligt honom kan vi inte tänka oss rummet annorlunda än att det låter sig beskrivas med hjälp av de tre dimensionerna framåt-bakåt, uppåt-neråt och höger-vänster. Under mitt första studieår åhörde jag en filosofikurs med namnet Geometrins filosofi. Där ville professor Erik Stenius motbevisa Kants tes om denna medfödda verklighetsbild genom att visa att vi mycket väl kunde tänka oss hur en värld med bara två dimensioner skulle se ut och fungera. Vad han försökte komma fram till var att vår tolkning av rummet som tredimensionellt inte är förprogrammerat utan något vi lär oss om världen medan vi växer upp och lever i den.
Vad är då liv?
Om nu alltså människoskapade robotar så småningom i alla avseenden kommer att överträffa sina mänskliga förebilder, vad behöver vi då levande människor till?
Finns vi till för att konstruera dessa alltmer intelligenta AI-system och robotar som så småningom ska ta över. Enligt Tegmarkii kan vi snart lämna över den uppgiften till robotarna själva och göra oss obehövliga.
Å andra sidan läste jag nyligen i the Guardian om en professor Cox som menar att vår existens, det vill säga den mänskliga civilisationen, är resultatet av en så unik serie tillfälligheter under miljarder år i universums, solsystemets och livets utveckling att om vi genom illvilja eller oaktsamhet förgör oss själva så förgör vi för alltid en i galaxen unik ansats att skapa en civilisation. Representerar vi universums ansats att iaktta och betrakta sig själv eller är den tanken ytterligare ett utslag av mänsklig hybris, ett försök att göra människan till världens centrum.
Vi kan alltså ställa följande grundläggande frågor:
Vad tillför biosfären vår planet? Vad har livet som artificiella, konstruerade varelser inte har? Vad har mänskligheten tillfört livet på jorden? Är vi bara en belastning? Vad är meningen med just mitt liv? Vad kan jag tillföra mänskligheten och planeten?
Liv är ett pågående skeende, speciella kombinationer av fysikaliska och kemiska processer.
I universums perspektiv kan livet på jorden sägas vara ett kuriöst försök att utforska var gränserna går för de nästan oändliga variationsmöjligheterna det innebär att kolatomer kan koppla ihop sig till långa kedjor och knyta atomer av andra element till dessa kedjor. Tidsmässigt och rumsligt är såvitt vi vet detta experiment en liten mikroskopiskt obetydlig detalj i universum, men eftersom vi själva är en del av det kan det vara värt att närmare reflektera över vad liv egentligen är.
Levande organismer, både växter och djur, byggs upp av komplicerade föreningar med framför allt kol, väte, syre och kväve. Övriga grundämnen förekommer i varierande grad. Bärande element är de kortare och längre kedjorna av kol omgivna av väte och med aktiva ändar och trådar innehållande syre och kväve. Men de ingående ämnena utgör inte tillräckliga villkor för livet, även sedan livet upphört finn ämnena kvar till exempel som fossila lämningar. Liv är ett pågående skeende, speciella kombinationer av fysikaliska och kemiska processer som bygger upp varaktiga strukturerade och avgränsade enheter. Strukturerna är dynamiskt instabila, de kan existera bara så länge de livgivande processerna fungerar. Det unika med dessa processer enligt Terrence W. Deacon i boken Incomplete Nature är att de består av samverkande kemiska reaktioner som i ett slags omfamnande rundgång håller varandra i obalans och därmed håller processerna gående.
Naturliga processer rinner spontant alltid ‘neråt’ mot något slags jämviktstillstånd där processen avstannar. I livsprocesserna undviks detta genom att de ingående delprocesserna i ett ”livgivande famntag” triggar varandra att i sin strävan efter balans och tillfredsställelse aldrig nå jämvikt utan ständigt hålla liv i den aktiva processen. Ett slags Sisyfos-arbete kan man säga. För att på det sättet bibehålla en instabil ordning måste energi ständigt tillföras så att processerna kan bli vid liv och naturens tendens till spontant ökande oordning och kaos motverkas. När processerna upphör och reaktionerna stannar av upphör livet och organismen sönderfaller i sina beståndsdelar.
Deacon ger en presentation av de viktigaste processerna som ingår i och definierar levande organismer.
Han talar om processer som skapar och upprätthåller en avgränsning mellan därutanför och härinne. Innanför ska ostörda kemiska reaktioner utföra sitt arbete med hjälp av material och energi från därutanför. Redan de enklaste levande organismerna – encelliga amöbor, alger, bakterier etc – kan känna av omgivningen och söka sig till ”bättre”, t ex mer näringsrik, omgivning. I flercelliga organismer samverkar cellerna och fördelar uppgifter och funktioner mellan sig.
Till livsprocesserna i en cell hör också den unika förmågan att reparera sina inre komponenter, kopiera viktiga beståndsdelar och till och med dela sig, det vill säga skapa kopior av sig själva. Dessutom kan celler ofta anpassa sina inre processer så att de fungerar optimalt i det givna livsrummet. I allt detta finns en övergripande strävan att överleva och bevara sin identitet.
Som nämnts beror stabiliteten hos en levande organism inte av vilka atomer som bygger upp cellen utan av vilka relationer de står till varandra och i vilka dynamiska processer de ingår.
Deacon jämför med en strömvirvel i bakvattnet i en fors. Strömvirveln kan bevara sin form och behålla en skenbar ‘identitet’ under långa tidsperioder trots att inga enskilda vattenmolekyler vistas någon längre tid inne i virveln. Vattenmolekyler kommer farande i det omgivande flödet, berörs av virveln, avlänkas i sin bana för en stund och fortsätter vidare. Knappast någon vattenmolekyl går hela varvet runt i virveln men ändå kan vi vi ge ‘virveln’ en identitet under den tid den existerar. Detsamma gäller levande organismer, skillnaden är bara att levande organismer i allmänhet har en klar gräns mellan utanför och inne genom vilken utbytet sker.
Finns i detta ett utrymme för människans fria vilja
I de flesta länders lagstiftning antas människor vara ansvariga för sina handlingar. Vi kan straffas eftersom det underförstås att vi hade kunnat välja att handla på annat sätt, att vi hade kunnat låta bli att begå brott. Bara om vi av medicinsk expertis förklaras mentalt avvikande/sjuka i så hög grad att vårt beteende kan förklaras med avvikelsen/sjukdomen och vi därigenom antas ha handlat tvångsmässigt kan vi bli ansvarsbefriade och undgå straff. I stället döms vi då till att underkasta oss en medicinsk behandling som skall bota oss från vårt sjukdomstillstånd och göra oss mindre avvikande, mer ‘normala’ enligt rådande föreställningar om vad som anses normalt. Då kan vi släppas ut i samhället igen som ansvarsfulla individer.
Strafflagen och hela den juridiska underbyggnad som samhället vilar på förutsätter att människan väljer sina handlingar och alltså är ansvarig.
Synen att vuxna människor är ansvariga för vad de gör har inte alltid dominerat. I vissa tider och inom vissa ideologier har man haft föreställningen att alla människor som begår brott på något sätt är sjukligt avvikande. Därom vittnar att man fortfarande kallar fängelser för kriminalvårdsanstalter och hela hanteringen av dömda brottslingar för kriminalvård. De kriminella avvikelserna ska kunna ”vårdas” bort. Vi reagerar normalt inte men vi borde kanske se detta som en kränkning av de dömda kriminellas mänskliga värdighet.
När en diktatur betraktar upproriska åsikter som sjukliga och spärrar in människor i omskolningsläger reagerar vi och tycker att detta är åsiktsförtryck och en kränkning av de inspärrade människornas värde.
Själv är jag övertygad om att jag kan välja, att jag ibland gör saker av den enda anledningen att jag är den jag är. En konkret upplevelse har befäst den föreställningen.
En gång, en junilördag för länge sen, stod jag vid Odenplan och betraktade svansen på det årets Stockholm maraton, de som redan sprungit fyra timmar och fortfarande hade minst en halv timme kvar. De flesta sprang fortfarande om än illa grinande, pustande och med trötta, stapplande steg. Jag tyckte synd om dem där jag stod och frågade mig vad det var som drev människor till att pina sig på det sättet. ”Gud vilka tokiga människor det finns…”, tänkte jag och i samma stund som jag formulerade den tanken så gick en impuls genom huvudet. Jag kände att jag också ville pröva själv. Jag var helt otränad, hade inte joggat eller sprungit frivilligt sen jag gjorde lumpen tjugofem år tidigare. Men jag behövde visa för mig själv att jag kunde klara av det.
Beslutet växte i styrka. Jag började med en löprunda på morgnarna, först försiktigt runt lilla Råstasjön. Snabbt blev rundan ett vardagligt inslag i mina morgonrutiner. Min dåvarande sambos vuxna son gjorde mig sällskap.
Undan för undan förlängde vi våra morgonpass. Till Råstasjön fogades Lötsjön. Sen upp förbi Hallonbergen, över stora vägen och in i Ursviks friluftsområde. Våra morgonslingor blev allt längre och tog alltmer tid. Kroppen protesterade till en början men belönade mig också; jag kände att jag mådde bra av ansträngningarna. Under det sista halvåret före själva maratonloppet tog träningen nästan all fritid. Kraftmätningar blev långa, två mil, två och en halv, tre och en halv mil. Helgerna gick helt åt till löpträningen.
Den sista halvtimmen av själva maratonloppet var en ren pina. Hela kroppen protesterade, det värkte överallt, benen kändes stumma, en obehaglig femtekolonnare i mitt huvud försökte övertyga mig om att lägga av, det vara ju så enkelt, varför hålla på och pina sig med något så urbota idiotiskt som att springa över fyra mil till ingen nytta, det var bara att kliva år sidan och sätta sig på trottoarkanten och pusta ut. Jag bet ihop tänderna, inte nu, inte när jag har kommit så här långt. Jag sprang vidare, kom i mål. Triumfen i att ha genomfört detta var för mig beviset, jag kunde bestämma mig för att genomföra ett vansinnesprojekt och lyckas med det, för mig var detta höjden av frihet och en bekräftelse på min ‘fria vilja’.
I ett samtal med en god vän i ett annat sammanhang förklarade vännen att ‘fri vilja’ för honom var att kunna följa impulser och göra något helt annat än vad han hade bestämt sig för, inte känna sig bunden av sina egna val. Raka motsatsen till vad jag uppfattade som ett fritt val.
Men låt oss återgå till en stenkastande mannen i inledningen. Vad händer i honom egentligen. Väljer han att kasta smörgås. Gör han det för att han är den han är, är det ett inre tvång eller gör han det för att yttre krafter tvingar honom. Kunde han ha gjort något annat?
Här finns den handlingspotential som styr och utlöser beteendet.
Jag väljer att följa Lisa Feldman Barretts tankar i boken How Emotions are made. Enligt Lisa Barrett håller människohjärnan fortlöpande koll på tillståndet i den egna kroppen. Barrett kallar det interospektion. Samtidigt tar hjärnan hela tiden emot information via sinnena, det som Barrett kallar perception. Hjärnan bygger upp en bild av omvärlden och den egna positionen där. Som ytterligare komplement tillförs minnen och färdigheter som finns lagrade i hjärnan och aktiveras associativt. Även aktuella avsikter och intentioner bidrar. Tillsammans bygger allt detta upp en kombinerad bild av den aktuella situationen och av vad personen vill/ämnar göra härnäst.
Här finns den handlingspotential som styr och utlöser beteendet. Vi kan också kalla det en känsla och ge den ett namn som är beroende av hur vi medvetet vill tolka den aktuella situationen. Barrett menar att vi genom att ge känslor ett namn samtidigt skapar känslorna.
Eftersom hjärnan arbetar förhållandevis långsamt så hinner den inte bygga upp dessa bilder från scratch i varje ögonblick när något förändras. Man kan jämföra med vad som händer när man försöker visa en högupplöst bildsekvens i en gammaldags TV. Bilden fryser ibland när apparaten inte hinner med. I stället tar våra hjärnor genvägar, den gissar – simulerar – ett antal möjliga förändringar och bygger sen vidare på de simuleringar som mest liknar det faktiska utfallet. Det här fungerar bra så länge förändringarna i den egna kroppen och i bilden av omvärlden förändras ganska långsamt eller på ett förutsägbart sätt. Om en plötslig förändring blir för stor kan hjärnan däremot för ett ögonblick bli förvirrad.
Det hände mig för en tid sen att jag under min morgonpromenad ville springa uppför en liten backe. Jag var fokuserad på att verkligen ta ut mig men snavade redan vid ansatsen och föll handlöst, plöjde grusgången med panna och näsa. För ett ögonblick visste jag inte var jag var eller vad som hade hänt innan hjärnan på nytt hann anpassa sig till den nya situationen och jag förstod att jag låg med ansiktet mot marken och hade skrapat upp sår både i ansiktet och på det ena knät.
Några månader senare inträffade att jag steg fel i en trappa och för ett mycket kort ögonblick upplevde att jag föll handlöst. Jag föll inte; med en komisk piruett återfick jag balansen och lyckades hålla mig på benen. Det intressanta var att fallet några månader tidigare hade lämnat spår i hjärnan. Nu fanns alternativet ”jag faller handlöst” inkluderat i hjärnans repertoar av simuleringar kring vad som kunde hända och jag hann därför felaktigt uppleva ett inbillat fall.
I detta lilla glapp mellan hjärnans simuleringar och vad som verkligen händer finns det lilla nödvändiga utrymme som gör att mänskliga handlingar inte alltid är strängt förutsägbara. Vi har en viss, om än liten, handlingsfrihet; samma sorts frihet som evolutionen har när den selekterar de bäst anpassade varianterna och låter dem leva vidare.
Mina val sker inte i medvetandet utan omedvetet i hjärnan i selektionen mellan de kombinerade och simulerade föreställningarna kring tillståndet i kroppen, min plats i den yttre verkligheten och tillgängliga minnen, avsikter och mål. Här finns domarkårens tendens att döma olika beroende på om domslutet fattas före eller efter lunch. Här finns doften av Madeleinekakorna som väcker till liv minnen från barndomen. Här finns den lilla, förflugna tankesländan ”jag måste nog också…” som triggade mitt beslut att springa Stockholm maraton för många år sen. Först i efterhand blir jag varse hur jag valt, men valet sker alltid utgående från vem jag är och vad som händer i mig just då. Därför måste jag ta ansvar för mina val; de är alltid uttryck för mig och mina preferenser.
Jag överlämnar till filosofer av facket att närmare analysera och dekonstruera frågan om människans fria vilja utgående från resonemanget att valfriheten sitter i kroppen och inte i medvetandet.
Om vi nu en sista gång återgår till den unga mannen på stranden så kan vi konstatera att alla de faktorer vi pekade på i inledningen och ännu många fler finns med i hans hjärnas sammanställning av situationen och av hans egen roll där. Sammanfattningen blir då att han kastar smörgås därför att han valt det och vill det och att han därmed förändrar världen en liten smula på ett oförutsägbart sätt i enlighet med sin egen vilja.
Därför är han ingen robot.
info@opulens.se
