Helgessän: Vad ansåg Freud egentligen om sex?

IDÉKRITIK. Sexualiteten borde bejakas för annars kan man bli sjuk. Men sexualiteten kunde även vara ett samhällshot och onani skadligt. Det var knappast sådana budskap som väckte Karin Boyes intresse för psykoanalys eller fick Harry Martinson att uppskatta Freud. Och det är knappast Freuds faktiska syn på sexualiteten som väcker entusiasm hos dagens kulturarbetare. Det menar Billy Larsson, psykolog och författare aktuell med boken Arton myter om Freud och vägen framåt.

Frågan om Freuds uppfattning om sexualiteten har relevans för att förstå Freuds popularitet. Om man bara förknippar Freud med vissa teman – såsom att vara sexuellt bejakande, intressera sig för sidor hos människan som vi inte alltid är bekväma med, och att uppväxtvillkoren kan ha påverkan på den vuxne – då är det lätt att förstå att Freud blev populär bland kulturpersonligheter när han började översättas till svenska på 1920-talet, för samma teman är ofta viktiga inom skönlitteraturen.

Nu gjorde ju Freud anspråk på att vara vetenskapsman, och en sådan kan inte bara intressera sig för teman utan måste formulera precisa teorier, för att sanningsvärdet ska kunna avgöras. Granskar man därför Freuds specifika hypoteser gällande sex, kan man se att han är långt ifrån någon entusiast, utan förknippade sexualiteten med många faror.

Freud ville visserligen ”avskamma” sexualiteten som det heter på nysvenska, och det var bra. Samtidigt hade Freud en teori om något han kallade för libido. Libido gick åt bland annat vid samlag, omvårdnad av barn, vänskapsrelationer och i arbetet, men fanns bara i begränsad mängd. Därför var Freud rädd för att människor skulle vara alltför sexuellt aktiva, för då kunde så mycket libido gå åt att det inte räckte till arbetslivet. Därför ansåg Freud att det var nödvändigt att samhället begränsade sexualiteten. Samtidigt som dess hämning bidrog till att ”Vi vantrivs i kulturen” som ett av Freuds mest kända verk heter.

Nu finns det ju ingen libido, så Freud oroade sig i onödan. Men Freuds teori om libido var långt ifrån hans enda teoretiska misslyckande. Tvärtom, alla Freuds mer specifika uppfattningar om sexualiteten, verkar vara fel.

Freud tänkte sig att människan var en medfött incestuös varelse, vilket Freud kallade för barnets oidipuskomplex. Det visade sig så tidigt som i åldern tre till fem år, då pojken ville ha något som påminde om samlag med sin mamma, och flickan ville ha barn med sin pappa, för att få kompensation för sin avsaknad av penis. I synnerhet blev hon glad över en pojkbäbis enligt Freud, för då hade hon indirekt fått en penis till slut.

Inget talar för att det finns något oidipuskomplex, men bland de som vill försvara Freud är det vanligt att påstå att oidipuskomplexet inte ska uppfattas så här konkret. Problemet är att den uppfattningen saknar stöd i Freuds texter. Läser man dem är det uppenbart att Freud tänker så konkret som jag har beskrivit det här.

Freud gick även ett steg länge när det gäller oidipuskomplexet: det var bakgrunden till nästan alla psykiska problem.

Freud gick även ett steg länge när det gäller oidipuskomplexet: det var bakgrunden till nästan alla psykiska problem. En till felaktig uppfattning om sexualiteten alltså.

Freud hade ytterligare en förklaring till psykiska problem. Vanligen berodde de på barnets incestuösa läggning, men några tillstånd var resultatet av hur vuxna hanterade sin sexualitet.

Det tillstånd som kallades för neurasteni – som påminner om dagens diagnos utmattningssyndrom – menade Freud var ett resultat av att den sexuella funktionen var överansträngd, främst genom alltför omfattande onani. Det andra tillståndet som Freud menade hade samband med den vuxna sexualiteten kallades för ångestneuros. Den kännetecknades främst av en allmän oro – och påminner därför om det som numer kallas för generaliserat ångestsyndrom, GAD. Denna ångestproblematik berodde på ofullständig sexuell tillfredsställelse, på grund av sådant som långvarig användning av kondom, eller avbrutet samlag som preventivmetod.

Freud framhöll att om någon med en av dessa diagnoser reste till en kurort och blev bättre, berodde inte det på att man fick lugn och ro där. Nej, för den neurasteniske mannens del berodde förbättringen på färre möjligheter att onanera, och för den ångestneurotiska kvinnan att hon under vistelsen inte hade samlag med sin man, som tillämpade en ohälsosam preventivmetod. Därför kunde hon tillfälligtvis må bättre.

Dessa tankar formulerade Freud i mitten av 1890-talet. Men Freud övergav aldrig dessa idéer, utan var livet ut övertygad om att kondomanvändning var riskabelt för den psykiska hälsan.

Freud var även skeptisk till onani. Onani under de första levnadsåren kunde bidra till psykiska problem som vuxen. Och som nämnts, onani längre fram i livet kunde också vara skadligt, genom att leda till neurasteni.

För pojken fanns ytterligare en fara: att se en kvinna naken. Det blev en skräckupplevelse, eftersom han uppfattade kvinnans könsorgan som ”ett sår”, som var resultatet av att kvinnan tidigare haft en penis, men fått den bortskuren.

För en del pojkar var upplevelsen av den nakna kvinnokroppen så skrämmande att de riktade sin sexualitet mot det egna könet, så de slapp ha sex med en penislös varelse – det var en av Freuds förklaringar till manlig homosexualitet. Och en alltför nära bindning till modern var förklaringen till psykiskt betingad impotens.

Freud hade också en felaktig uppfattning om vad som var medfött hos människan. En pojke som av en kvinna hotades med att bli kastrerad, blev rädd för att bli kastrerad av sin far, för så såg den nedärvda fantasin ut. Att se föräldrarna ha samlag bakifrån – det Freud kallade urscenen – var en annan medfödd fantasi. Flickans medfödda längtan att ha en sexuell relation med sin far gjorde att om en tonårsflicka uppgav att hon utsattes för upprepade sexuella övergrepp av sin far hade hon inte varit med om det, utan beskrev en önskefantasi.

Intressant nog hävdade också Freud att det var tråkigt att ha sex med en kvinna som saknade sexuell erfarenhet. Oskulder var frigida och gjorde mannen besviken, menade Freud. Detta var sannolikt en långgående generalisering av Freuds besvikelse på det sexuella samlivet med frun Martha.

Ska man ha en komplett bild av Freud syn på sexualiteten, bör man känna till att Freud inte hade invändningar mot att en man var otrogen om han inte var nöjd med det sexuella samlivet. En anledning till det var Freuds uppfattning att det inte bara var tråkigt att leva med ett alltför begränsat sexualliv, det var ju även potentiellt hälsofarligt.

Freud gjorde även praktik av sin inställning till otrohet genom att utveckla ett sexuellt förhållande till Marthas syster Minna.

Freud gjorde även praktik av sin inställning till otrohet genom att utveckla ett sexuellt förhållande till Marthas syster Minna. Att Freud hade en sådan relation har psykoanalytiker varit skeptiska till, för det strider mot uppfattningen om Freud som moraliskt föredöme. Men framsteg i forskningen om Freud har lagt fram så starka indicier, att otroheten får ses som påvisad. Det finns förstås inga bildbevis på vad som hände när Sigmund och Minna bodde i samma hotellrum på resor de företog tillsammans, men Minna själv berättade för Jung att hon hade en sådan relation och inte mådde bra av den. Dessutom har Freud gjort en kommentar till en av sina drömmar, som är svår att tolka på annat vis än att han inte bara hade en sexuell relation med Minna, hon blev även gravid, och Freud fick betala för aborten.

Poängen med att lyfta fram hur Freud själv hanterade sin sexualitet, är inte att misskreditera honom. Livet är komplicerat och det uppstår svåra situationer för alla att hantera. Det är däremot värt att påminna om att Freud på många sätt var en vanlig människa. Och det riktigt ovanliga med Freud var att han trodde att sexualiteten var nyckeln till att förstå nästan allt här i världen.

Sexualiteten borde alltså bejakas, för annars kunde man bli sjuk. Men sexualiteten var även ett samhällshot, och onani kunde vara skadligt. När psykoanalysen kom till Sverige var det knappast sådana budskap som väckte Karin Boyes intresse för att gå i psykoanalys, eller fick Harry Martinson att uppskatta Freud. Och det är knappast Freuds faktiska syn på sexualiteten som väcker entusiasm hos dagens kulturarbetare.

I den psykoanalytiska traditionen var det inte Freud utan Wilhelm Reich som var den stora vurmaren för sexualiteten. Men där Freud skapade en orimlig teori om libido, skapade Reich en orimlig teori om orgasmens roll för den psykiska hälsan. Och sexualiteten är inte bara en källa till glädje utan kan även leda till stort lidande. Men det beror varken på att libido bara finns i en viss kvantitet modell Freud, eller på att människor får alltför begränsade orgasmer modell Reich. Problemet kan bättre formuleras med evolutionspsykologins terminologi: människan har en tendens till parbildning, samtidigt som vi inte är en entydigt monogam art. Den konflikten får varje människa som kan känna sexuell lust hantera, på ett eller annat sätt.

Slutsatsen blir att Freud lyfte på skammen för det sexuella temat, och det kan vi vara tacksamma för. Men i övrigt har inte Freud något användbart att förmedla om vad sexualiteten för med sig i våra liv.