KULTURCHAUVINISM. “Fördomar om ursprungsbefolkningens kopplingar till naturen och det naturliga tillsammans med en uppenbar besatthet med deras utseende – och inte bara deras utseende utan hur tilltalande deras utseende är för oss – är ett kvitto på att den postkoloniala teorin är ett nödrop om undsättning från kolonialismens etnocentriska och rasistiska bojor”, skriver antropologerna Katarina Graffman och Haris Agic.
Med morgonkaffet i ena handen och mobilen i andra, scrollar vi på varsitt håll igenom flödet på våra SoMe-plattformar. En välbekant och tillfredsställande morgon-lägeskoll-ritual som inger trygghet och en känsla av kontakt med världen som omger oss. En slags Reader’s Digest i sociala medier-format för den samtida homo digitalis; underhållning såväl som omvärldsbevakning.
Myllret av aktuella nyhetsinslag, debattartiklar, glimtar av kulturinslag, jobbtips, roliga filmklipp, personliga rants, fyndiga memes – allt detta och mer därtill – förtrollar, upplyfter och bedövar i omgångar med sitt brus av ömsom mångfald ömsom enfald. Rätt som det är, så råkar vi snubbla över ett kort filmklipp som sticker ut från mängden och som hugger tag i oss.
I filmen syns en ung kvinna. Med sin färggranna traditionella dräkt och sina uttrycksfulla smycken, inklusive ett maffigt halsband gjort av metall och läder och en hjälmliknande frisyr uppbyggd av täta flätor, så kallade Bob Braids, signalerar hon en autokton kulturell tillhörighet, troligen kopplat till ett ursprungsfolk, en stam. Sannolikt någonstans i Afrika. Hon sitter på sandmarken. Strax bakom henne ligger ett par välanvända lerkärl. Som ett backdrop, lite längre bort, omgärdas hela scenen av lövrik grönska. Precis framför sig har hon en stor sten mot vilken hon, med båda händerna, gnider en annan sten – en röd lersten – och frigör på så sätt ett rött pulver. Det röda pulvret samlas sedan i en plastpåse och används lite längre in i filmklippet för att färga håret och hårbotten röda på en annan person med liknande flätor.
Ovanför det inbäddade filmklippet (som vi har kunnat spåra till ett flertal olika konton på Youtube), i inläggets textfält, står det att kvinnan tillhör Hamar-folket som bor i Omo River Valley, i sydvästra Etiopien. Inläggstexten i övrigt går inte in på djupet vad gäller kvinnans utstyrsel eller betydelsen av praktiken med det röda pulvret utan fungerar mer som en hyllning till det vackra, fantastiska och unika och listar en rad fakta kopplade till Omo Valley, Etiopien och Afrika. Vid närmare titt så är det inte särskilt förvånande då dessa aggregerade fakta är hämtade från den brittiska turistbyrån Brilliant Ethiopia. Inget konstigt med detta, turism är både en välbehövlig lokal näring och en möjlighet för människor att se sig om i världen och vidga sina vyer.
Nu, begrunda följande!
Vi människor har alltid fascinerats av kultur. Närmast tusen reaktioner och hundra kommentarer under detta inläggs första dygn vittnar om det. Vår inneboende nyfikenhet på kulturella olikheter skapar ett intresse. Ett filmklipp på internet ger oss dessutom en trygg distans som gör att vi kan beskåda och begrunda främmande kulturer utan att känna oss hotade av dem. För vår förtjusning vid kulturmöten är sällan riktigt fri från skräck. Så här, på trygg digital distans, kan vi utforska våra olikheter och samtidigt känna oss världsliga och bildade utan att riskera att blotta våra eventuella mindre vidsynta sidor.
Är vi verkligen så benägna att exotifiera andra kulturer? Kan vi ens låta bli?
Själva innehållet i en film som denna frammanar olika reaktioner, beroende på vad man har för bakgrund, förkunskaper och intressen. Detta gäller även oss som är antropologer båda två. Vi reagerade på filmen på lite olika sätt.
En av oss blev nyfiken på semiotiken – för det är någonting speciellt med glimtar av lokala kulturella praktiker vi inte möter varje dag. Vilken rikedom av betydelser kan den röda färgen bära på? Handlar det om status? Hälsa? Folktro? Vilka praktiska betydelser kan praktiken ha? Innehåller pulvret kanske några mineraler som skyddar håret och hårbotten från hetta/sol/uttorkning?
Den andre kände mer av ett obehag kring den ohämmade romantiseringen av det kulturellt unika i inläggstexten och kommentarerna – exotifieringens trolltyg som genom överdrivet förskönande bara bidrar till ytterligare stereotypisering och alienering av alla människor som är olik en själv – kultursafari in the making. Är vi verkligen så benägna att exotifiera andra kulturer? Kan vi ens låta bli? Hur många bland kommentarerna är exotifierande? Finns det några intressanta likheter eller skillnader dessa kommentarer emellan?
Ingen av oss två har läst tillräckligt mycket om just Hamer-folket för att i skrivande stund kunna hävda någon antropologisk expertis här. Måhända har vi genom åren sett de typiska rödfärgade flätorna och de kännetecknande halsbanden, men mycket mer koll än så har vi nog inte. Men det är ok då vår ambition här inte är att ge någon djupare analys av Hamer-folkets värld. Men drivna av vår nyfikenhet på Hamer-folkets praktiker – och minst lika mycket på SoMe-folkets reaktioner på dessa – började vi läsa igenom kommentarerna. Det intressanta här är att det tog oss inte lång tid innan vi båda kände: det här måste vi prata om! Så, vad var det som fick oss att känna så?
Till en början tycktes de flesta kommentarer vara affirmativa och glada hejarop – en kollektiv hyllning av den mänskliga mångfalden. Men vid närmare titt upplevde vi att de domineras av grava förgivettaganden, svepande romantiseringar och ett generellt förståsigpåande. Exempelvis så ägnade sig många åt att kommentera filmen med en tydlig ambition att romantisera livet i minimalism – som ju resonerar i fin harmoni med hållbarhetstrenden här hemma: ”Detta är lycka när man inte har någonting att förlora” eller “att vara lycklig med det lilla man har är en välsignelse” eller “Att nyttja de tillgängliga resurserna och klara sig med det man har. Supersmart” eller den supertydliga: “För att bättre kunna förstå skillnader mellan stadsliv och stamliv behöver vi bara fråga oss den mest grundläggande frågan: vilka är våra mest grundläggande behov för överlevnad?” och liknande.
Vidare, ett signifikant antal kommentarer romantiserade kulturella särdrag utan att egentligen hänvisa till annat än kvinnans skönhet. Uttryck som “Otroligt vacker!” eller “Vacker Hamer-flicka!” eller “Vilken vacker tjej. Härligt leende!” och liknande avlöste varandra. Denna typ av exotifiering kan verka oskyldig och kan ofta försvaras med: “Men det är bara en komplimang!”. Men även om sådana komplimanger inte kan kopplas till några onda avsikter så är de ingalunda oproblematiska. Överdrivet fokus på och uppenbart graderande hyllning av den andres utseende, dessutom med en underton som kopplar det vackra till den andres kultur, skapar en förväntning att den andre alltid är och ska vara “otroligt vacker”. Detta gör det svårt för den andre att alltid leva upp till denna och snarlika förväntningar. Då snackar vi alltså dubbelbestraffning.
Vidare, kvinnans skönhet beskrivs ibland med särskild koppling till vissa specifika fenomen – framförallt naturen eller det naturliga: “Ren naturlig skönhet” eller “Tack för att du bildar hela världen om dess naturliga skönhet”. I antropologisk litteratur och i synnerhet inom den postkoloniala tankeströmningen har sådant ofta beskrivits som exotifiering per excellence som vi i väst ofta gör oss skyldiga till. Genom sådan retorisk inramning framstår vi själva som kulturella, bildade och utvecklade och de andra som närmare naturen, ytterst okulturella och till syvende och sist primitiva.
Mer därtill, spänningsfältet mellan natur och, i synnerhet kvinnlig, skönhet har i antropologisk litteratur och inom postkolonial teori beskrivits som tecken på den västerländska approprieringen av den andre som ett konstverk för den privilegierade vita västerländska mannen att ha tillgång till och avnjuta. Sådan objektifiering har, under kolonialismens epok, kalibrerats i praktiken med starka kopplingar till sexualitet. Den andre ansågs vara mer natur än kultur – mer primitiv än civiliserad – och därmed mer sexuell. Så, de exotiska kropparna fanns där till den västerländska mannens förfogande. Sexuell objektifiering av den andre, mer känt som sexuell rasism eller rasistisk sexualisering, är en dokumenterad praktik sprungen ur det koloniala våldet mot kvinnor i kolonierna där rasistiska våldtäkter var mer norm än undantag. Således kan den ingalunda viftas bort som en flummigt teoretisk fabel konstruerad av diffusa kulturforskare.
Den östafrikansk-arabisk-brittiska, svarta, muslimska kvinnan, författaren och föreläsaren Layla F. Saad har i sin bästsäljande och banbrytande bok Me And White Supremacy skrivit att svarta kvinnor väcker alla möjliga slags känslor hos vita privilegierade västerlänningar: ilska, åtrå, förvirring med mera. Saad menar att svarta kvinnor antingen är överhumaniserade eller avhumaniserade i det dominanta vita västerländska narrativet och målas ofta fram i breda och monolitiska penseldrag som kategoriserar dem i särskilda stereotyper med rötter i det våldsamma slaveriet i Amerika. Den amerikanska aversionen mot den svarta kvinnan tar sig uttryck på en rad olika sätt, bland annat genom idolisering och fetischisering av svarta kvinnors styrka, skönhet och kultur. Hur evident är inte detta i alla de kommentarerna som vi har lyft upp här? Men, som om detta inte var tillräckligt, det fanns en specifik kommentar bland andra i kommentarsfältet som lyckades ge uttryck för det koloniala arvet med en ytterst obehaglig tydlighet. Kommentaren var skriven av en äldre vit man och löd såhär: “Precis när filmen började [då den unga kvinnan står i fokus] trodde jag att det var en erotisk fantasifull metafor. Men efter att ha sett hela filmen kunde jag känna lugnet”.
Denna kommentarstråd visar på en särdeles bristande kunskap i fråga om kulturell mångfald. Fördomar om ursprungsbefolkningens kopplingar till naturen och det naturliga tillsammans med en uppenbar besatthet med deras utseende – och inte bara deras utseende utan hur tilltalande deras utseende är för oss – är ett kvitto på att den postkoloniala teorin är ett nödrop om undsättning från kolonialismens etnocentriska och rasistiska bojor. Att vissa ibland oss därutöver får erotiska associationer bara av att se en ung mörkhyad kvinna i traditionell dräkt – och dessutom inte ser någonting alls konstigt med att offentligt skylta med det – är väl anledning nog att larma högt och brett.
Berättelsen vi bjuder på är alltså inte fiktion.
Vår text här är en etnografisk återgivning av en riktig händelse som vi på grund av dataskyddslagen och lagen om upphovsrätt inte kan avslöja i dess helhet. Filmklippet däremot finns att se på Youtube för den hugade. De kommentarerna som vi har citerat här är alltså riktiga – vi behövde dock översätta dem från engelska till svenska för smidigare läsning. Översättningen har gjorts med största noggrannhet och hänsyn till detaljerna för att på så korrekt sätt som möjligt kunna återge sentimentet i det som har uttryckts. Berättelsen vi bjuder på är alltså inte fiktion. Det är dessutom en berättelse som många känner igen; den är representativ för andra snarlika berättelser om exotifiering, objektifiering och sexualisering av människor som avviker från normen. Det handlar om väldokumenterade tanke- och beteendemönster och det här är bara en bland många berättelser som synliggör underliggande etnocentriska drag många av oss härbärgerar och uttrycker i tanke och handling utan att ens vara medvetna om det, något som inte minst kommit till uttryck i hur vi ser på flyktingar från närliggande områden respektive de som kommer från fjärran länder. När vi sitter där och scrollar i våra SoMe-flöden…
Inte nog med att alla vi som slår oss för bröstet om vår egen utveckling uppenbarligen har misslyckats med att utvecklas bort från vårt föga smickrande koloniala arv – detta arv är dessutom fortsatt dominant och har ett starkt inflytande över hur vi tänker, agerar och vad vi gör. Både den västerländska självbilden och den västerländska bilden av den andre tycks fortfarande i mångt och mycket grundas i detta arv. Ett hierarkiskt rangordnat “vi” och “de”. Mot bakgrund av detta tränger sig den oundvikliga frågan på: Om vi inte ens såhär på tryggt digitalt avstånd förmår famna kulturell mångfald utan att exotifiera, objektifiera och sexualisera – hur ska vi då kunna arbeta med mångfald och inkludering på våra arbetsplatser, i våra grannskap och på våra gator och torg?
Kultur lyfts ofta som det enda som särskiljer oss människor från andra arter. Och ändå så tycks den vara bland det svåraste för oss att förstå, famna och hantera. Sannolikt beror det på kulturens inneboende paradox – att den enda vägen till förståelse av kultur är genom de egna kulturella glasögonen som vi alla går omkring och bär på. Så, vår förståelse av vår egen och andras kultur är alltid kulturellt betingad. Alltså aldrig ren, ofiltrerad och objektiv. Men betyder det att vi därför är dömda till ett evigt etnocentriskt perspektiv? Antropologin har lärt oss att det inte behöver vara så. Genom att aktivt söka relativisera våra egna förgivettaganden samtidigt som vi är genuint nyfikna på och öppna för att lära oss om och från andra kulturer kan etnocentrismen till en stor del tränas bort. Den viktigaste förutsättningen för att det ska funka, dock, är att vi verkligen vill det.
info@opulens.se
info@opulens.se
