JUBILEUM. I år är det hundra år sedan socialdemokraten Agda Östlund som första kvinna gick upp i riksdagens talarstol. Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik i Malmö, forskar om hennes retoriska karriär.
Agda Östlund, eller Agda Lundgren som hon då hette, föddes 1870. Karl XV var kung av Sverige och Norge, Sverige hade nyligen avskaffat ståndsriksdagen och infört tvåkammarsystem. Ståndsriksdagen hade bestått av fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder, som sammanträtt var för sig men sammanhölls av kungen. Tvåkammarriksdagen bestod av första och andra kammaren. Rösträtten utgick från inkomst och förmögenhet. Det fanns ännu ingen allmän rösträtt. Agdas pappa, som var filare på Köpings mekaniska verkstad, arbetade extra för att nå över inkomstgränsen för rösträtt, en gräns som vid denna tidpunkt var 800 kronor per år.
När jag själv föddes hundra år senare var Carl XVI Gustaf kung i Sverige. Tvåkammarriksdagen hade ersatts av enkammarriksdag. Olof Palme var statsminister. Socialdemokraterna hade varit i regeringsställning i mer än fyra decennier. Oljekris och ekonomisk kris gjorde att det som sociologiprofessor Walter Korpi kallat för den historiska kompromissen mellan arbete och kapital var hotad. Högern och näringslivet organiserade sig för att utmana Socialdemokraterna och arbetarrörelsen om makten.
När Agda Östlund efter en tids sjukdom dog 1942 på Stigbergets sjukhus på Södermalm i Stockholm, var hennes make, verkstadsarbetaren Anders, dottern Hildegard och dotterdottern Ulla närmast sörjande. Två år tidigare hade Agda Östlund avgått som riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Per Albin Hansson var statsminister för en samlingsregering med representanter för Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Kommunisterna, som endast hade fem mandat i andra kammaren och ett i första, stod utanför. Sverige var neutralt under andra världskriget. Men för att bevara neutraliteten var landet tvunget att genomgå en svår balansgång.
Agda Östlunds minne hedrades genom en högtidlighet i riksdagskvinnornas rum. Statsminister Per Albin Hansson överlämnade en gåva från den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Gåvan var ett porträtt av Agda Östlund, målat av Arne Teimert. I sitt tal framhöll statsministern att Östlund som en av de fem första riksdagskvinnorna utfört en ”banbrytande gärning väl värd att minnas och vårdas”. På en bild från ceremonin syns förutom Per Albin Hansson också Ruth Gustafsson och änklingen Anders Östlund.
Själv föddes jag i Örebro, men växte upp och gick skolan i Agda Östlunds hemstad Köping. Det skulle dröja till vuxen ålder innan jag första gången hördes talas om henne. I samband med att jag skrev en uppsats om socialdemokratiska memoarer besökte jag Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. En av bibliotekarierna visade sig ha rötter i Köping. Vi upptäckte att vi hade rört oss i samma kretsar och varit aktiva i samma musikförening och arrangerat konserter, festivaler och gett ut en tidning. Det skiljde några år emellan oss. Han var några år yngre. När han var som mest aktiv i musikföreningen hade jag flyttat från Köping. Under samtalet nämnde bibliotekarien namnet Agda Östlund. Jag la namnet på minnet.
Klassamhället var i allra högsta grad påtagligt på Karlbergsgatan.
Under lediga stunder sökte jag mer information om henne. Jag kopierade protokoll från riksdagsdebatter där Östlund deltagit och satte in dem i två pärmar. I samband med att jag vikarierade som reporter på lokaltidningen i Köping passade jag på att ta reda på adressen där Agda Östlund hade vuxit upp. Jag använde släktforskardatorn på stadsbiblioteket och fick hjälp av lokalhistorikern Sten Lindqvist. Vi promenerade tillsammans till hörnet Theodor Dahls gata – Karlbergsgatan, där Volvogården nu ligger. Här fanns tidigare den så kallade kuskbostaden där makarna Per och Ulrika med fyra barn bodde i en lägenhet som bestod av ett enda rum med kokspis och som fungerade som kök, sov- och matrum. Kuskbostaden revs i slutet av sextiotalet. ”Hur gamla de två vinkelställda byggnaderna är vet man inte. Det gissas på att den äldsta byggnaden med den kraftiga bjälken som takås, härstammar från 1700-talet. Omöjligt är det inte”, heter det i en artikel i lokaltidningen inför rivningen.
När Sten Lindqvist och jag stod där tillsammans på Karlbergsgatan sa han att han framför allt intresserat sig för de övre klassernas lokalhistoria. Han är släkt med den kända Köpingsfamiljen Arpi. Jägmästaren Josef Arpi fick i mitten av 1800-talet uppdraget att plantera det som idag kallas Karlbergsskogen. Stens mormor och morfar blev framgångsrika järnhandlare. Det var som att Sten och jag vid det tillfället hade delat upp lokalhistorien emellan oss. Sten tog hand om den sida av Karlbergsgatan som vette mot den gamla disponentvillan, eller Bååthska villan, och jag tog hand om den sida som vette mot Kuskbostaden.
Klassamhället var i allra högsta grad påtagligt på Karlbergsgatan på Agda Östlunds tid. På ena sidan, i Kuskbostaden, bodde filaren Per Lundgren, som år 1877 hade en årsinkomst på mellan 500 och 600 kronor. På andra sidan, i disponentvillan, bodde disponent Otto G Hallström, som samma år tjänade mer än tio gånger så mycket, 8000 kronor.
Efterhand blev jag mer och mer klar över att jag skulle skriva en projektplan om Agda Östlund med fokus på hennes retorik och ansöka till doktorandtjänst.
Idén mognade fram parallellt med att jag skrev en masteruppsats om socialdemokratiska memoarer som historieskrivning, retorisk genre och litterär konstruktion. Jag utforskade inte bara dessa memoarer vetenskapligt utan också konstnärligt. Det litteraturvetenskapliga arbetet och det konstnärliga arbetet korsbefruktade varandra. Arbetsprocessen resulterade inte bara i en masteruppsats utan också i diktverket Memoarer som består av bearbetningar av socialdemokratiska memoarer, från August Palm till Göran Persson. På ett absurt och möjligen klargörande vis framkallas en röst från en socialdemokratisk världsande.
Jag tillhör en generation som växte upp i materiell trygghet och välfärd. När vi slutade gymnasiet slog den ekonomiska krisen och massarbetslösheten till. Vi fick inga förstahandskontrakt och inga fast jobb. Som unga vuxna steg vi in i nyliberalismens epok. Kanske blev arbetet med de socialdemokratiska memoarerna, konstnärligt och vetenskapligt, en metod för att reflektera över den här samhällsomvälvningen. Socialdemokraterna hade länge haft en dominerande ställning. Genom att lägga dessa politikerminnen bredvid varandra kunde jag försöka uttolka samhällsutvecklingen.
För ett år sedan sändes dokumentären ”Första fem – pionjärerna som tog plats i riksdagen” i Sveriges Television. I filmen medverkar jag och talar om Agda Östlund. Intervjun ägde rum på Arbetarrörelsens arkiv där Östlund nu till min stora glädje äntligen har fått ett eget personarkiv med olika dokument såsom brev, manus, tidningsklipp, fotografier och föremål. Östlund är aktiv i rösträttskampen, är med och bygger upp den socialdemokratiska kvinnorörelsen, blir den första kvinnliga ledamoten som talar i riksdagen och hon sitter lång tid i riksdagen.
Ur innehållet i personarkivet skulle jag vilja lyfta fram två saker. Dels ett hyreskontrakt för en symaskin. Agda Östlunds mamma Ulrika ville att hennes dotter skulle utbilda sig till ett yrke för att inte tvingas gifta sig för att bli försörjd. Agda utbildade sig till sömmerska. Dels resväskan, som kan stå som symbol för alla tågresor som hon gjorde genom landet för att agitera och väcka politiskt medvetande bland arbetarkvinnorna och få dem att organisera sig och bilda socialdemokratiska kvinnoklubbar.
I sitt debutframträdande i riksdagen använder Agda Östlund modersrollen som en retorisk strategi, kopplar samman frågan om vård för tuberkulossjuka med hem- och vardagsmiljö och omvårdnad, vilket traditionellt är kvinnliga sfärer, och lyfter fram klassorättvisan när det gäller möjligheten att fullfölja konvalescensen efter sanatorievistelsen. Modersrollen och den sakliga och lågmälda argumentationen har två syften i detta tal – dels att anpassa sig till riksdagsordningen, dels att presentera själva frågan. Att använda modersrollen för att göra klassperspektivet till en fråga om omvårdnad och omtanke är just en retorisk strategi. Talet kan också ses i relation till förhandlingen av betydelsen av kvinnors nyvunna medborgerliga och demokratiska rättigheter i ett formativt historiskt skede.
Syftet skulle vara att hedra och vårda minnet av hennes politiska gärning.
För snart tre år sedan hedrades Agda Östlund med ett minnesmärke på Upplandsgatan 61 i Stockholm. Här bodde hon i en lägenhet tre trappor upp mellan åren 1905 och 1925. I sitt invigningstal sa Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja: ”Kungen fick inleda sitt trontal, för första gången, med ‘svenska män och kvinnor, valda ombud för Sveriges folk’”.
För mer än tre år sedan kom ett medborgarförslag om att uppföra en staty till minne av Agda Östlund i hennes barndomsstad Köping. Kommunfullmäktige var positiv till förslaget. Men sedan har ärendet dragit ut på tiden och framtiden för Agdastatyn ser oviss ut. Samtidigt är jag inte säker på att en porträttskulptur skulle vara lämpligaste sättet att hedra minnet av Agda Östlund.
Minnesmärket över Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare, Maria Sandel, som var jämnårig med Agda Östlund, är en stenrelief som är gjord av skulptören Sam Westerholm. Den finns i Sankt Göransparken i Stockholm intill husgrunden efter den nödbostad där författaren levde en stor del av sitt liv. Minnesstenen i relief är ett porträtt av Maria Sandel samt ett antal karaktäristiska scener ur hennes böcker.
På motsvarande sätt skulle man kunna tänka sig ett porträtt av Agda Östlund samt ett antal karaktäristiska scener ur hennes politiska liv: rösträttskampen, första talet i riksdagen, nykterhetsfrågan och abortfrågan. Minnesstenen skulle placeras på en plats som kan kopplas till hennes uppväxt i Köping. Syftet skulle vara att hedra och vårda minnet av hennes politiska gärning. Men minnesstenen skulle också kunna inspirera till diskussion utifrån de olika scenerna. Den skulle kunna fylla en pedagogisk funktion. Skolklasser skulle kunna samlas på platsen och reflektera och få perspektiv på samtiden, orientera sig i historien och diskutera samhällsfrågor.
info@opulens.se
