FISKBESTÅND. “Ännu för drygt hundra år sedan ska det ha funnits sex kilometer breda och femton kilometer långa stim. Detta slags fenomen tillhör nu historien.” Emil Siekkinen berättar hur inte bara kulturinstitutioner som Oskars Surströmming är hotad av utfiskning. Om strömmingen utplånas i Östersjön kommer utrotningen att resultera i en allomfattande ekologisk katastrof.
Surströmmingen är en ovanlig slags festmat, eftersom den har sitt ursprung i en av bondesamhällets billiga vardagsrätter. Jäsning av livsmedel har människan ägnat sig åt i årtusenden, och surströmming har ätits i Sverige sedan åtminstone 1500-talet. Under 1800-talet rörde sig traditionen genom samhällets sociala skikt, och maten började betraktas som festmat. Sedan 1940 är surströmmingens årliga premiär satt till tredje torsdagen i augusti.
År 1955 grundade Oskar Söderström fisksalteriet ute på Tynderö i Timrå. Inledningsvis var han inte nöjd med sin surströmming, men han förfinade tillvägagångssätten. Strax började han sälja den fermenterade fisken, och sedan 1966 köps Oskars surströmming i när och fjärran. Nu hotas emellertid detta anrika familjeföretags framtid, för svenska kustfiskare vittnar om strömmingskris. Som saltmästaren och ägaren Jan Söderström sa i en intervju med Sundsvalls Tidning i nyligen ”Fortsätter det här kommer vi inte ens få in strömming så det täcker de fasta kostnaderna.” Denna svenska surströmmingstradition kan vara på väg att gravläggas.
Vad är det som har hänt?
Fiske av strömming (eller sill, som fisken kallas söder om Kalmarsund), har pågått i många hundra år, och tillgången har traditionellt sett betraktats som stabil. De senaste åren har dock något förändrats, och en kollaps för denna betydelsefulla art tycks vara nära.
En del yrkesfiskare skyller gärna på säl och skarv, men att dessa skulle vara grundproblemet till de krympande bestånden stämmer inte. År 2017 beräknades yrkesfisket dra upp tre gånger så mycket fisk som alla fåglar och sälar gjorde tillsammans, och fiskets stora påverkan – snarare än säl och skarv – befästes också i en studie från 2018.
Problemet har i stället mänskligt ursprung. EU:s fiskekvoter, som bestäms av de inblandade länderna, slår fast hur mycket det får fiskas. Beslutsfattarna har till sin hjälp forskare i Internationella havsforskningsrådet, ICES. Dessa ämnar verka för hållbart fiske, och räknar ut fiskekvoter som inte ska äventyra fiskarters överlevnad – bestånd ska inte minska, utan fiskarnas biomassa ska förbli oförändrad.
Beståndet av strömming hade varit betydligt mindre än man räknat med.
Förökning vägs mot fångst och annan dödlighet bland fiskar. Dessa beräkningar är emellertid komplicerade och osäkra. År 2016 och 2017 menade ICES att strömmingens biomassa var mycket stor, omkring 1,3 miljoner ton år 2017, och rekommenderade rekordhöga fiskekvoter. Men när analysmetoderna utvecklades, växte en annan bild fram. Beståndet av strömming hade varit betydligt mindre än man räknat med, 600,000 ton år 2017, och fiskekvoterna hade alltså varit alldeles för höga, och flera års brutalt överfiske hade utarmat strömmingsbeståndet.
Det kunde konstateras: När kvoterna ligger på maximal nivå, är risken för överfiske betydande. Fiskekvoterna bör i stället sättas med god marginal, för den som hanterar stor osäkerhet måste agera med stor försiktighet.
I samtal med Jan Söderström, vars verksamhet är helt beroende av fiske, framgår det han fann EU:s fiskekvoter chockerande, och han säger: ”kanske behövs ett fiskestopp, Så lite strömming som lekte efter kusten i fjol ser jag som ett varningstecken, och antagligen är det ännu färre i år.”
Fram till slutet av 1800-talet vandrade strömmingen genom världshaven i stim som kunde uppgå till hundratusentals eller miljoner individer. Ännu för drygt hundra år sedan ska det ha funnits sex kilometer breda och femton kilometer långa stim. Detta slags fenomen tillhör nu historien, och ”havets silver” har inte bara drastiskt minskat i antal; strömmingen har också blivit allt mindre, vilket är ett klassiskt tecken på svårt stressad fisk.
Då Jan Söderström diskuterade strömmingens storlek med Havs- och vattenmyndigheten, fick han förslaget att fylla en halv burk surströmming med tjugofem till tjugosex strömmingar. En traditionell halvburk kräver tio till tolv ”suringar.” Saltmästaren avvisade myndighetens ”lösning.”
Då han besökte sajten MarineTraffic för att se vilka fiskefarkoster som verkade i Bottenhavet, kunde han observera tio till tolv trålare som drog ”dygnet runt.” Med hjälp av horisontella och vertikala ekolod kan dessa ögonblickligen avsöka vattnet framför och under fartyget efter fiskstim, och reglera nätets position därefter. Den industriella fiskeindustrin använder ibland nät så stora att de skulle kunna rymma en jumbojet, och 2018 stod fem stortrålare ensamma för nittiosex procent av de svenska strömminglandningarna i södra Bottenhavet.
Industrifartygen föredras av politiker runt om i EU, och EU-subventioner gör det möjligt för fiskare av detta slag att sälja billig fisk, bland annat i form av foder som köps av laxodlingar och pälsdjursuppfödningens minkfarmar. Samtidigt bedriver de små kustfiskarna gärna miljöanpassat fiske, och försöker överleva genom att förädla sin fångst och ägna sig åt småskaligt mathantverk som i mindre utsträckning är beroende av fångstvolymer.
När fångsten nu uteblir, måste det konstateras att förvaltandet av svenska vatten bidragit till ett katastrofalt läge för ett flertal vattenlevande arter, och de människor som är beroende av dessa för sin utkomst. Länge har Sveriges fiskepolitik gått ut på att följa EU:s vilja, och svenska politiker på riksnivå tycks inte inse att det lokala, kustnära fisket har en stor inverkan på människors vardag och regioners livsmedelsproduktion. I Dagens Samhälle slog debattörer från elva kommuner och regioner för en månad sedan fast: ”Det lokala fisket är en del av ett viktigt kretslopp som kommer att förstöras om inte politikerna på nationell nivå börjar ta detta på allvar. Det är dags att prioritera det hållbara lokala kustfisket snarare än det storskaliga industrifisket.”
Möjligen tänker någon att det går att äta annan fisk än strömming, men strömmingen är en av de mest betydelsefulla arterna för Östersjön. Den utgör födobas för fisk, däggdjur, och fågel, och är en av de viktigaste arterna också ekonomiskt sett. Om strömmingen utplånas kommer utrotningen att resultera i en allomfattande ekologisk katastrof.
Går det då inte att hjälpa en art att återhämta sig med hjälp av förvaltning? Det är inte säkert. Flera års åtgärder har inte lyckats med att få tillbaka ett livskraftigt torskbestånd i Nordatlanten, och Östersjön är, till skillnad från Nordatlanten, ett grunt innanhav vars ekosystem lider svårt av mänsklig påverkan såsom klimatförändringar, övergödning, och gifter.
De marina ekosystemen är livsviktiga att värna.
Då säger måhända någon att det går att köpa fisk från andra delar av världen. Men betänk då att mer än en fjärdedel av världens fiskebestånd är överfiskade, och att den snabba befolkningsökningen och den globala mänskliga glupskheten ständigt ökar. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, har i ljuset av detta prognostiserat att världens samtliga fiskbestånd kan komma att kollapsa innan 2048.
De marina ekosystemen är livsviktiga att värna, inte minst eftersom en stor artrikedom ger havet en bättre möjlighet att överleva miljöförändringar. Vad gäller sill och strömming finns viktiga genetiska skillnader mellan olika populationer, och detta kan vara av stor betydelse för artens överlevnad när innanhavets miljö förändras framledes. Med högt fisketryck finns det risk att viktiga populationer fiskas ut.
Fiskbeståndens tillbakagång orsakar inte bara stora förändringar i ekosystem, utan får också ekonomiska, sociala, och kulturella effekter för samhällen som är beroende av fiske och fisketurism. Strömmingen har till yttermera visso varit en av Sveriges viktigaste proteinkällor under hundratals år.
Det finns alltså många skäl att förvalta regionala och nationella fiskebestånd väl. Och om Sverige inte förmår göra det, hur kan vi då ha mage att sluka fisk från fjärran hav?
Jan Söderströms familjeföretag, som i sanningens namn är en kulturinstitution, kommer kanske inte klara av denna kris, men halverat fisketryck och en bestående trålgräns på tolv sjömil – riksdag och regering måste agera nu – kan hjälpa andra att överleva: Inte minst strömmingen själv.
info@opulens.se
