JUBILEUM. Gussy Löwenhielm firar 15 år som komiker och fyra år med sina Fredsdruvor så han har därför skrivit en text med anledning av detta. Den handlar bland annat om att åldras.
Jag skrev en text här i Opulens om en jazzkonsert på Stockholms Konserthus förra fredagen. Jag förklarade att Konserthuset inte bjuder in till samma varma konsertkänsla som när man till exempel står i kön till Jazzklubb Fasching där medelålders män nostalgiskt berättar konsertanekdoter. Men när jag skriver detta glömmer jag en viktig detalj. Jag är en medelålders man. Som i detta nu återberättar en konsertanekdot. Åldersförnekelsen gör sig än en gång påmind.
Jag berättade att pianisten Brad Mehldau inte levde upp till förväntningarna. Och det är kanske inte så konstigt eftersom jag fick upp ögonen för Mehldau genom en konsert från München 1994. Alltså nästan 30 år sen. Den medelålders man som jag beskriver i Fasching-kön är alltså jag själv. En jazzgubbe som tror att han är ”down with the kids” eftersom han slänger sig med anglicismer som ”ghosta” och ”cringe”. Men det räcker inte. Det är dags att vakna upp och känna doften av ett inflationspåverkat kaffe.
En kvinna postade nyligen en gammal bild på Axl Rose från 90-talet på någon social plattform med texten ”Why can´t I find a guy like this ugh”. Rose svarade själv med texten ”I´m literally the guy in the pic” innan den nu föråldrade Rose blev avvisad.
Åldersförnekelsen förföljer oss. Och varför gör den det? Jo, för att vi dagligen blir matade med minnen i våra sociala kanaler som hindrar oss från att utvecklas. Vi fortsätter att gräva i det förflutna som en terapisession där våra trauman aldrig någonsin blir bearbetade och lagda till handlingarna. Vi har helt enkelt fastnat i en tidsloop. Vi är så måna om att konservera nuet att vi glömmer bort att vara närvarande i det.
I maj 2008 gjorde jag min debut som ståuppkomiker. Jag gick upp på scenen vid Hornstulls Strand (dåvarande Street) på adrenalinstinna ben och levererade 10 minuter otight ståuppmaterial inför en stor men ändå förhållandevis entusiastisk publik. Petra Mede var en av konferenciererna som ännu inte hade slagit igenom stort med sin bitska humor. Och jag inledde med att säga ”På vägen hit tänkte jag på ’Rödluvan och Vargen’ men det är en annan historia”. För det var en annan historia.
Selfiepinnen var ännu inte uppfunnen och Instagram var inte ens påtänkt
Våren 2008 såg allting annorlunda ut. IPhone-telefonen hade nyligen introducerats men inte hunnit bli populär. Vi höll på att lägga om kursen för hur våra existenser kunde bli bekräftade. Men vägen var fortfarande oupptrampad. Utan geotaggning är det svårt att gilla läget.
Selfiepinnen var ännu inte uppfunnen och Instagram var inte ens påtänkt. Vi fick fortfarande support av låtsasvännen Tom på Myspace som inom kort skulle bli omsprungen av Mark Zuckerberg med otaliga gillamarkeringar. Vi var fria individer som fortfarande bestämde ett klockslag på vilket vi skulle ses istället för att ringa när vi var på väg. Vi åt våra middagar utan att först fota av dem. Inga reels snodde vår uppmärksamhet och vi slängde oss inte med en massa diagnoser. Dr Google hade ännu inte fått någon praktik och vi såg på tv-program när de visades. Vi var människor. Inte varumärken. Helt fria från fotbojor.
Och mitt i allt detta hade mitt nyblivna faderskap gjort det möjligt för mig att vara helt i klorna på nuet. Mitt liv kretsade kring min dotters mat- och sovklocka som växlades med fri lek och ett intagande av dunderhonung för att hålla min energi intakt. Och kanske var det just detta som gjorde att jag ville pressa ut mitt huvud ur det skikt som utgjorde babybubblan och utsätta mig för detta självplågeri som egentligen är ett ypperligt sätt att absorbera nuet.
Att inte veta vilka som skulle sitta i publiken. Om de skulle vara glada i hågen. Eller om jag skulle vara tvungen att kämpa för att få ett skratt. Trots att jag inte hade tillgång till dessa verktyg ännu. Precis som mitt faderskap var det skakigt, utmanande och bitvis skrämmande. Och drivkraften i detta var såklart en rädsla för att bli gammal. Och då var jag ändå bara 34 år gammal. Två år yngre än Alfons Åbergs pappa. Men kanske var det därför jag kände mig äldre då än vad jag gör nu.
Det var bättre förr. Då var jag inte lika nostalgisk. Nu dyker våra minnen upp i strid ström. Vi utforskar nuet genom att åka på yogaretreats, ta långa promenader, ge oss ut på springturer eller gå på konserter. Men eftersom vi dokumenterar dessa händelser i stories på Instagram konserverar vi nuet, för att ta fram vid ett tillfälle när vi behöver känna oss yngre eller få oss en lagom dos av bekräftelse.
Tiden går fort när man inte kan definiera den.
Ibland lurar jag mig själv att leva i nuet genom att titta på repriser av direktsändningar. Och i maj 2017, nästan nio år efter min ståuppdebut, uppträdde jag i direktsändning i Gävle. Med just den repliken. Det här klippet ligger fortfarande kvar på Youtube. Och påminer mig om att det finns skämt som hänger kvar sen en lång tid tillbaka. Som hindrar mig från att utvecklas.
På scenen är jag fortfarande 46 år, som enligt undersökningar är den olyckligaste åldern, och så skämtar jag om min åldersförnekelse. Men egentligen är jag osäker. Osäker på hur gammal jag egentligen är. Tiden går fort när man inte kan definiera den.
Och medan jag gör mig beredd att gå upp på ståuppscenen står någon annan komiker och gör sig beredd för dokumentation genom att fästa en mygga på skjortan och ställa kameran på en bra plats för att konservera nuet. Så att andra människor på andra platser kan vara där och då. Fast nu.
Mina åldersförnekande rutiner blir som ett slags botox för själen där jag naglar mig fast i det som har varit och skräms av att bli gammal och trött när jag helst av allt vill vara ung och hungrig. Jag är rädd för att bli en jazzpianist som väljer trygghet och inarbetade manér hellre än experimentlusta, samtidigt som jag delar ett minne om att jag lurar mig själv att leva i nuet genom att titta på repriser av direktsändningar. Jag är nostalgisk genom att dela med mig av saker som jag tror inträffade ganska nyligen. Och när nu även mitt konto www.instagram.com/fredsdruvor fyller år blir jag återigen nostalgisk trots att dessa kvinnor från sekelskiftet bara har förekommit i mina sociala kanaler i fyra år. Därför känns det bra att texten till den första Druvan var ”Det var inte igår man levde i nuet”. För vi kan förvänta oss att framtiden blir ännu mer nostalgisk och då kan det vara bra att vara här och nu i den stundande ålderdomen. Min humor är inte särskilt aktuell, men ändå känns den det.
info@opulens.se
